Ett inlandshav i skymningsljus...

Det finns ett särskilt lugn i att sitta på klippan och se kvällen sänka sig över sjön Vättern. Himlen skiftar mjukt i varma toner och solgatan sträcker sig som en lysande stig från väst till öst som en långa väg rakt över det öppna inlandshavet. Ljuset dröjer sig kvar på den blanka vattenytan, som om dagen tvekar inför att släppa taget, för ett ögonblick tycks hela världen sakta ner.

I samma stund som solen sakta sänker sig ned mot horisonten börjar skuggorna tätna och stämningen förändras därmed drastiskt. Det klara vattnet mörknar snabbt och från den nästan bottenlösa sjön stiger en lågmäld ton av vind och stillsamma vågor som små viskningar från djupet. I det fallande mörkret blir det uppenbart att Vättern faktiskt bär på många kusliga historier, dolda långt under den nästan spegelblanka ytan...

Mellan pulsen och lugnet - Att finna ro i Londons nattljus...

I nattens mörker, när storstadens upplysta arkitektur framträder mot en sammetslen himmel, uppstår en alldeles egen form av ro. Detta svartvita fotografi av Tower Bridge fångar den unika rytm som saknas i naturens tysta stillhet. Medan de suddiga gestalterna på kajen illustrerar storstadens tempo, står bron och dess speglingar i den blöta marken som ett stadigt, vackert fundament. Det är i dessa stunder, när ljuset lyser upp betongdjungeln, som stadens karghet förvandlas till ett gediget estetiskt lugn...

En Frostig Gryning: Mötet på Fältet...

En tidig vårmorgon, då kylan ännu inte släppt sitt grepp om landskapet, begav jag mig ut på de vidsträckta fälten söder om Kolmårdsförkastningen. Luften var bitande klar, och marken täckt av ett tunt, knastrande lager av frost. Det djupblå gryningsljuset, som ännu inte hade mött den uppgående solen, färgade landskapet i en sval, dämpad palett. Det var i denna orörda stillhet som jag mötte dem - skogskonungarna.

Där stod de, orörliga som om de vore skulpterade och åt av de frostnupna grödorna på fältet. Den större av dem, en älgko med mörk, kraftig brun päls, stod framför sin fjolårskalv som hade frostkristaller i sin päls. Vid min ankomst stannade de upp. Den stora kon vände långsamt huvudet mot mig. Hennes blick var inte präglad av panikartad rädsla, utan av en djupsinnig och observant misstänksamhet. Det var utan tvekan en blick som mätte och bedömde min närvaro. Minsta felberäkning hos mig skulle nu kunna få dessa älgar att försvinna från platsen på bråkdelen av en sekund.

Att de var där för att få näring efter den gångna vinterns bistra kyla och rikliga snödjup, var helt uppenbart. Efter en lång stunds ömsesidig observation tycktes de acceptera min närvaro och började tyst att återigen äta. Deras tunga mular tuggade av de frysta växtresterna, och den kalla luften kondenserade deras andedräkt till lätta puffar. Det var ett vördnadsbjudande ögonblick att få bevittna dessa djur i deras naturliga rutin.

Efter en tid började gryningsljuset skifta från det blå till det mer orangeröda. Med en lugn, värdig lunk började de sakta dra sig tillbaka mot den mörka, skogen som normalt utgör deras trygghet. 

Att få uppleva ännu ett fantastiskt älgmöte, i den klara och orörda vårluften, är en erfarenhet jag sätter stort värde på och aldrig kan få nog av...

Augustimörker...

Det djupnande augustimörkret faller inte hårt, utan vävs samman med skogen. Till skillnad från försommarens ljusa vakenhet bär denna sensommarkväll på ett mjukt, tätnande lugn där skuggorna tar mer plats för varje minut som går. Luften är sval och doftar av fuktig mossa och tall.

Genom att röra kameran mjukt under exponeringen suddas de skarpa linjerna ut. Trädstammarnas vertikaler och markens dunkla grönska smälter samman till svepande stråk av djupblått och skugggrönt. ICM-tekniken gör att bilden slutar vara en ren avbildning av träden; den blir istället ett avtryck av själva stämningen och den förflyttning i tiden som augusti innebär. Det är ett försök att fånga ögonblicket då dagen tystnar och låter skogens tysta, svepande mörker ta över...

Kattugglans gamla naturrit...

Försommarkvällens stillsamma ro låg över tomten, när skymningen sakta färgade skogen i den allra djupaste blåtonen. Majdagens sista värme dröjde sig kvar i luften och i mörkret satt jag helt orörlig, gömd bakom en enbuske med blicken fäst mot den stora tallen, där kattuggleholken finns.

Plötsligt bröts tystnaden - inte av ett ljud, utan av en skugga som ljudlöst klyvde luften. Med absolut precision landade ugglemor på den vridna tallgrenen. Hennes mörka, kloka ögon glimmade till i skymningsljuset, mellan näbbens spetsar hängde en liten mus, kvällens välförtjänta byte.

Från det runda hålet i uggleholken i trädet bredvid hördes ungarnas hesa tiggande. Några sekunder senare såg jag bara hur en skugga rörde sig och ett klösande ljud, då ugglemor landade i hålet och klev in med bytet till de små i holken. 

Ett minst sagt magisk upplevelse i försommarens underbara blå timme. Matningen av kattugglans ungar - en gammal naturrit som få fått uppleva på så nära håll som jag fick denna försommarkväll...

Blickar över det frostnypta fältet...

Morgonen låg bister och krispig över det kyliga vårlandskapet. Luften var så klar och kall att varje andetag kändes som att andas in tunt glas, men borta i öster hade solen precis lyckats kasta sina allra första strålar över horisonten. Ett mjukt, rosagult ljus sköljde över det frostnypta fältet och väckte färgen i marken till liv.

I bakgrunden stod skogen tät och mörk, fortfarande höljd i nattens svala lila skuggor. Mellan de karga, kalhuggna trädgrenarna skymtade konturerna av det stora röda husets ta. En spännande påminnelse om mänsklig närvaro precis vid vildmarkens gräns.

Det var då de dök upp.

Stilla och försiktiga kom de klivande över fältet, en liten rådjursfamilj ute i morgonstunden för att söka efter föda. Solens första strålar fångade deras konturer och lyfte fram dem ur fonden av den mörka skogen. När jag sakta lyfte kameran och ställde in skärpan, stannade de alla tre och titta åt mitt håll.

Genom sökaren inträffade det magiska. En efter en vände de sina huvuden. De mörka, klara ögonen låste sig vid min stora telelins och mötte min blick tvärs över det stora, öppna fältet. Tiden tycktes stanna upp helt; för ett kort ögonblick fanns ingenting annat än den kalla vårluften, det varma ljusets spel mot marken och en stum, intensiv kontakt mellan naturfotografen och rådjuren. För mig blev detta en påminnelse om den magi som uppstår när naturen visar sig från sin allra vackraste sida...

Sparvugglemötet i den uråldriga skogen...

Vårmorgonens första, tveksamma ljus strilade försiktigt ned genom ett tak av uråldriga, kjolgranar i en del av Kolmårdsskogen som mer eller mindre känns bortglömd. Det var tystnaden som först fängslade mig, du vet den där djupa, gamla tystnaden som bara kan uppstå i en tät uråldrig skog. En uråldrig skog som har fått leva sitt eget liv, orörd av yxor och maskiner. Jag gick försiktigt, nästan på tå, för att inte bryta tystnaden. Marken var mjuk av mossa och doftade av fuktig jord och tallbarr.

Mitt i den här grågröna idyllen, på en gren som hängde tung av gammal lav, satt hon. En sparvuggla, liten som en knytnäve men med en karisma som fyllde hela skogen. Hon rörde inte en fjäder där hon satt. De stora, guldgula ögonen borrade sig rakt in i mina, en blick fylld av gammal klokskap och vild stolthet. Hennes blick förtrollade mig och jag stannade till, andades grunt, och det kändes som om tiden plötsligt stod helt stilla.

Perfekt kamouflerad satt hon framför mig på grenen, men ändå var hon så tydlig på något underligt vis. Det vita bröstet, de fint spräckliga fläckarna på huvudet. Som skogens lilla väktare satt hon där på grenen och fäste blicken i mig.  Att få se henne i sin sanna, orörda hemvist bland de gamla träden, gav mig en känsla av djup ödmjukhet och lycka. Det var ett möte jag skulle bära med mig länge, ett kvitto på att vildmarken fortfarande faktiskt lever och frodas...

Det blå ljusets väktare...

Världen var ännu inte helt vaken när morgonen sakta skred in över fältet, insvept i ett mjukt täcke av kylig dimma. Mitt på ängen stod det ensamma gamla trädet, stolt och orörligt i det djupa, koboltblå morgonljuset. Dess snirkliga grenar sträckte sig ut i den tunga dimman, mot den disiga skyn. Det hela liknade en uråldrig väktare i det frostiga landskapet.

Längs marken vilade gamla stenar halvt döljda i det silveraktiga, frusna gräset. Att stiga ut i denna krispiga stillhet var som att kliva rakt in i en dröm - ett lågmält morgonäventyr där tiden för ett ögonblick stod helt stilla innan dagen sakta men säkert tog över allt mer...

Uttittad...

Det var en tidig vårmorgon, höljd av den magiska blå timmens sken. Allt var tyst och kyligt. En ensam älgko stod ute på fältet och mötte min blick, orörlig och lugn, i vad som kändes som en evighet. Det svala blå ljuset föll över den frostiga marken och den vackra, nakna björkskogen bakom henne. Efter en lång, gemensam tystnad vände hon sig långsamt om och gick med värdighet in i skogens skydd. Kvar fanns bara jag, den blå tystnaden och ännu ett oförglömligt älgminne...

Kontraster...

Denna bild är en ögonblicksbild av en mikroskopisk värld där naturen agerar juvelerare. Isen, som hänger i intrikata, trådiga klasar, fångar ljuset på ett sätt som förvandlar varje droppe till en finslipad ädelsten. Det är inte bara is; det är en samling av tusentals kalla diamanter som gnistrar med en sval, blåvit intensitet. Det är skört, skarpt och lysande.

Men vad som gör denna scen så märkligt vacker är den dramatiska kontrasten. Under denna kristallina struktur breder det kolsvarta vattnet ut sig. Det är ett djupt, mystiskt mörker, ett flytande sammetsdjup som är en fullständig motsats till isens frysta hårdhet och ljus. Detta möte mellan det lysande och det mörka, det frysta och det flytande, det skarpa och det mjuka, skapar en unik estetisk spänning. Det är naturens egen, råa elegans: en juvelskatt som hänger över en bottenlös natthimmel.

Råbocksmötet i fjolårsgräset...

Det vidsträckta fältet som låg i träda var en tystnadens teater, där natten ännu dröjde kvar och morgonen var blott bara ett löfte någonstans i öster. Jag rörde mig långsamt genom det bleka havet av fjolårsgammalt, torrt gräs. Allt var stilla, som om tiden tagit ett djupt andetag och glömt att andas ut.

Det var då jag såg honom. Han stod djupt inbäddad i det höga gräsets oändliga, dämpade toner av beige och grått. Hans bruna päls, färgad av fältet, hade blivit ett med själva fälthavet. En ung bock, krönt av en spirande basthornskrona, som en staty av naturens egen viljestyrka.

Blick stilla stod han och rörde inte en endaste muskel. Hans stora, mörka ögon mötte min blick och i det ögonblicket, där blickarna möttes, verkade hela världen krympa till ett enda, delat andetag. Detta var inte bara en observation; det var ett möte, en stillsam gåva från naturen. En evighet av tystnad, fångad i ett enda, värdefull bild fångad av kameran...

Skogen som inte längre är...

Under den tunga, mörkblå himlen vilar en tystnad som skär genom landskapet. Där ståtliga stammar nyss sträckte sina kronor mot skyn och bildade en katedral av skugga och lä, återstår nu bara en öppen och sårad mark. Det är inte bara träd som försvinner, utan ett uråldrigt hem som långsamt monteras ner.

När kallelsen från de täta snåren tystnar blir tomrummet påtagligt för alla dem som har sin tillflykt här. Ugglan saknar sin dolda spanargren i skymningen, och mården mister sina luftiga stigar i trädkronornas labyrint. Nere vid marken söker grävlingen förgäves efter sina mörka, trygga vrår i en värld som blivit blottad. För rådjuret och hjorten har de täta snåren som gav ro för natten raderats ut, och älgen - skogens tysta väktare - vandrar nu istället fram över karga konturer där gränsen mellan skyddande skugga och öppen rymd nu suddats bort.

När det ödesmättade ljuset över landskapet sakta djupnar, blir stumheten ett påtagligt vittnesbörd om vad som gått förlorat. Skogen var aldrig bara stammar och mossa; den var en levande famn, en urgammal trygghet för dem som inte har någon annanstans att gå. När kronorna faller tystnar mer än bara vindens sus - det är pulsen från ett helt myllrande hem som sakta mattas av, tills bara ekot av dem som en gång bodde här dröjer sig kvar under den dramatiska himlen...

Sena kattugglemöten...

Visar idag fram ännu en bild från vårens alla kattugglemöten. Fantastiskt att tillåtas vara en del av naturen och få studera dessa hemliga, men vackra fåglar på så nära håll.

De här kvällarna kommer jag verkligen sent att glömma. Det var friska kvällar, då varje kväll också blev lite ljusare än föregående kväll. Den här tiden på året är så magisk eftersom att hela sommarperioden ligger och väntar längre fram i kalendern.

När min och kattugglans blick möttes kändes det som att jag tittade rakt in i ett urskogsväsen. En kolsvart blick som endast vill bli sedd om hon själv tillåter det. Det blev en lång kväll där mörkret var den faktor som fick mig att tillslut avsluta mötet. När jag tittar på bilden så längtar jag verkligen tillbaka till dessa underbara "ugglekvällar"...

Analoga bilder från skogen...

Idag visar jag fler bilder från turen som min son och jag gjorde i skogen nu i somras. Dagen var verkligen speciell på många sätt – inte bara för det mulna vädret, som var ovanligt för Kolmårdsskogen den här annars så soliga och varma sommaren, utan framför allt för känslan av att se ett nytt intresse väckas till liv.

När jag tittar på bilderna är det absolut inte de tekniskt bästa skogsbilderna i mitt arkiv. Men de har något annat som gör dem helt unika. De väcker minnet av hur vi stod där i skogen och diskuterade komposition, vad som skulle ta plats i rutan och vad som var bäst att lämna utanför.

Det är nog i just den processen som en sann fotograf hittar hem och känner att det här är något man verkligen vill ägna sig åt. I det läget spelar utrustningen ingen roll; då handlar allt bara om dig och bilden du skapar. Ett rent magiskt ögonblick...

Silvertärnan i skymningsljuset...

I det gränslösa skymningsljuset skär silvertärnans spetsiga vingar som ett mjukt penseldrag genom den glödande kvällshimlen. Med tusentals mil av vind i vingarna smälter hennes rörelse samman med Östersjöns sista sommarvärme – ett flyktigt ögonblick fryst i tiden, där farten paradoxalt nog blir till ett absolut lugn...

Det sagolika älgmötet...

Morgonen var klädd i ett svalt, silvergrått täcke av dimma. Skogen bakom var en ogenomtränglig, mörk mur, och fältets vass bugade tyst i kylan. Allt var verkligen lugnt och stilla.

Då framträdde den. Inte med en rörelse, utan snarare som om dimman drog sig tillbaka och avslöjade en hemlighet. En uråldrig gestalt, en gigantisk älgtjur, stod orörlig i kanten av det mörka skogsbrynet.

Älgtjurens mäktiga krona skar genom det mjuka, diffusa morgonljuset och reste sig mot de stumma björkarna i bakgrunden. Förstenad i tid och rum stod han bara där och betraktade fältet framför sig. På något underligt vis blev älgtjuren en naturlig del av skogen där han stod och i detta ögonblicket var det som om hela världen rymdes i den där enkla, tysta kapseln av gråskalor.

Ett sagolikt älgmöte i den vackra morgondimman där verkligheten plötsligt kändes som en sagoberättelse snarare än den verklighet den faktiskt var...

Som en hägring...

Vattnet låg spegelblankt och mörkt, som om hela skogen höll andan. Mellan de mörka näckrosbladen fanns varken vind eller rörelse utan bara en djup, grönsvart tystnad som på något vis slukade det dova morgonljuset.

Oftast är mötet med gråhägern en flyktig historia. En vaksam silhuett på långt avstånd som stelnar till, för att i nästa sekund lyfta med tunga, ödesmättade vingslag och försvinna bort över trädtopparna långt innan man hinner komma nära. Den tillhör de skygga väsen som man oftast bara kan betrakta på avstånd. Men denna morgon var något helt annorlunda för mig.

Med hisnande långsamhet skred den fram genom det mörka vattnet. Varje rörelse var beräknad, millimeter för millimeter, utan att någonsin bryta vattenytans spegelblanka stillhet. Fjäderdräktens svala, grå ton lyste med en nästan magisk klarhet mot de dova nyanserna i tjärnen.

Att få betrakta denna gråhäger på så nära håll, att se blicken söka av det mörka, still vattnet var som att få kliva rakt in i en hemlighet. Jag vågade knappt andas, av rädsla för att minsta rörelse skulle bryta förtrollningen och få bilden att upplösas. För i den stunden var gränsen mellan verklighet och dröm hårfin. Var den verkligen där, eller var det bara en illusion skapad av skuggornas spel och min egen längtan efter det vilda?

Förankrad i det mörka vattnet stod den faktiskt där - en stolt häger - som en hägring i det stilla och mörka vattnet...

Minnen från tidiga älgmorgnar...

Det finns morgnar som dröjer sig kvar i minnet långt efter att de frostiga fälten har smält bort. De där tidiga, svala vårstunderna när världen knappt hunnit vakna och ljuset bär en ton av djupaste blått. Det var under en sådan morgon vi möttes ute på fältet.

I den krispiga luften stod de tre älgarna, som väktare över det öppna landskapet. Marken var fortfarande täckt av ett tunt lager spröd snö och frusen jord, men deras närvaro förvandlade den kalla morgonen till något alldeles särskilt. Våra blickar möttes i ett ordlöst förstånd - en kort, magisk sekund av ömsesidig respekt där tiden tycktes stå helt stilla. De stod kvar en stund, vaksamma men lugna, innan de sakta rörde sig vidare tillbaka mot skogen.

Nu när sommaren nu lider mot sitt slut och den första höstkylan snart tränger sig på, går tankarna allt mer tillbaka till de där stunderna. Det är något alldeles särskilt med hur minnet av dem lever vidare.

Jag kan inte låta bli att undra vad det lilla gänget gör just nu. Under sommaren har de säkert njutit av skogens överflöd - druckit vatten i skogstjärnarna, skuggande lövverk och saftigt grönt bärris. De yngre älgarna har vuxit till sig under de varma månaderna, blivit starkare i kroppen och tryggare i sina kliv. Nu när löven skiftar i guld och rött förbereder de sig för hösten. Kanske strövar de djupare in i storskogen, redo för svalare vindar och nya vägar, ständigt på väg tillsammans.

Det där korta mötet under en tidig vårmorgon var mer än bara en syn; det var en påminnelse om naturens stilla rytm. Även om fältet nu ser annorlunda ut och våren känns långt borta, finns känslan av den blå morgonen kvar inom mig som ett fint minne. Ett minne att bära med sig nu när höstmörket allt mer tätnar...

Urskogens viskningar...

Stig in i en värld där tiden tycks ha stannat. Denna bild fångar kärnan av en gammal, orörd skog – en plats där varje stam bär spår av århundraden. Här står de gråa, lavbehängda träden tätt tillsammans, som tysta väktare av en urgammal kunskap.

Skogens skönhet ligger inte i det perfekta, utan i det ofullkomliga. Fallna stammar, täckta av mossa, blir hem för nya livsformer. De döda träden, som står kvar som silhuetter mot himlen, erbjuder boplatser för hackspettar och insekter. Denna mångfald av liv, från den minsta laven till den äldsta tallen, skapar en harmonisk balans.

Det är en plats där man kan känna doften av fuktig jord och mossa, höra prasslet av löv och viskningar från vinden. Ljuset silar ner genom grenverket och skapar dansande skuggor på marken. Här, i urskogens djup, kan man finna ro och återknyta kontakten med naturen.

Att låta skogen åldras och leva i många år är en gåva till kommande generationer. Det är en påminnelse om vikten av att bevara dessa unika ekosystem och låta dem frodas i sin egen takt. Låt denna bild vara en hyllning till den gamla skogens skönhet, mångfald och bli en påminnelse om vårt ansvar att skydda den...

Juvelen i vassen...

Landskapet vilar i vinterskrud. En plötslig vindpust får vassen att gunga och snökristallerna att dansa. Jag stirrar mot vasskanten – var det inte något blått som rörde sig där? Mycket riktigt, snart möter jag en vaken blick. Djupt inne i vassen sitter kungsfiskaren, på jakt och väl dold.

Med teleobjektivet påpassligt redo lyckas jag föreviga denna vackra fågel. Det är en sällsynt ynnest att få ett så nära möte med den lilla "kungen"...

Stillhetens tid...

Det finns ett ögonblick i skarven mellan sensommar och tidig höst då naturen slutar att skynda. Det är en tid för djup andhämtning, när sommarens gälla ljus och sprudlande liv sakta viker undan för någonting mjukare, mer dämpat och eftertänksamt.

Dimman kommer smygande över stilla vatten och skogsbryn, som en mjuk slöja som tystar världen. Den suddar ut skarpa konturer och förvandlar landskapet till en viskning i gråskala. Träden i fjärran blir till tysta silhuetter, och vattenytan förvandlas till en spegel utan en krusning...

Att hålla sig ren och fin...

Hon stannar upp helt precis framför mig, och allt runt omkring tycks suddas ut. Plötsligt börjar hon tvätta sig och rensa pälsen från damm och smuts. På ett så nära håll har jag tidigare bara sett katterna där hemma göra sig rena.

Det är något förunderligt med hur rågeten finner en sådan tillfredsställelse i att polera kroppen med tungan. Länge och noggrant arbetar hon sig igenom pälsen tills den riktigt glänser – en tidsödande process som avslöjar en helt ny nivå av vighet. För mig var detta ett alldeles nytt sätt att möta ett rådjur på...

En dans i kvällsljuset...

Som en penseldrag på himlavalvet, en svan i flykt, en dans i kvällsljuset. Färgerna smälter samman, ett ögonblick av frid och rörelse. Med kameran fångar jag den svepande rörelsen, fryser steget och förevigar sekunden när en ensam sångsvan seglar förbi genom ljuset. Ett flyktigt ögonblick, nu skrivet i evighet...

Blygsamt älgmöte...

Våren hade precis börjat väcka skogen till liv, och den krispiga morgonluften låg fortfarande kvar mellan träden. Solens första strålar letade sig blygt ned genom kronorna och tände varma glimtar i de torra, bruna fjolårslöven. Plötsligt fanns hon bara där i det dunkla ljuset mellan trädens skuggor – skogens konung, helt orörlig och sprungen ur naturens egen tystnad.

Med sin mörka päls och uppmärksamma blick iakttog hon mig med ett stänk av blygsamhet. Hon tryckte sig tätt mot den grova tallstammen, nästan som om hon ville gömma sin väldiga gestalt bakom trädet. Det fanns en vacker kontrast mellan hennes tyngd och hennes försiktiga försök att förbli osynlig för en främlings ögon.

I några korta sekunder stod tiden stilla medan vi delade ett stumt, vördnadsfullt ögonblick. Hennes mörka ögon bar på en uråldrig ro, och när mötet var över lämnade det kvar en känsla av ren magi – en påminnelse om skogens stillsamma hemligheter en tidig vårmorgon.

Meditation i guld och grått...

En tyst meditation i guld och grått. Det är vad denna bild är. Morgonsolens varma, flytande penseldrag sveper över ett hav av fält, där mörker och ljus möts i en mjuk omfamning. Det är en plats där tiden verkar sakta ner, där allt rör sig med en tyst, graciös rörelse. Tranorna står där, som två stilla figurer i en dröm, deras närvaro ett tyst och vackert komplement till fältets skimmer. Det är en bild av frid och eftertanke, ett ögonblick av tyst skönhet fångat för evigt.

På det dimmiga fältet...

På det dimmiga fältet står en råbock och spanar. Kanske hör han något längre bort i dimman? För mig är allt tyst och stilla, men jag ser hur hans öron rör sig. Kanske är allt bara en försiktighetsåtgärd från hans sida?

En bild som för mig inte bara är stark i sitt uttryck, utan också berättar om en stillhet, en ensamhet och hur oerhört vacker en dimmig sommarmorgon faktiskt kan vara...

Sparvugglan i trollskogen...

I all stillhet sitter hon längst ut på en av den gamla knotiga ekens grenar och spanar. Det är verkligen inte ofta man ser en sparvuggla i en ek, men här i den gamla skogen finns det plats för alla trädsorter. Det råder inget tvivel om att jakten är i full gång och att hennes sista energi för den här natten går åt till att försöka hitta ett sista byte, innan det blir dags att vila.

Trollskogen jag befinner mig i är hennes sanna hem. För här i dunklet, bland de gamla trädens knotiga grenar kan hon "försvinna" för bytet och låtsas vara en del av de gamla träden. När sedan tillfälle ges slår hon till icke ont anande. Ett mer stämningsfullt möte med den lilla sparvugglan är svårslaget...

Nära älgkon...

En bild från ett nära älgmöte jag hade en vårafton i fjol. Allt var så lugnt, så stilla och älgkon så lugn. Inget bekymmer om min närvaro eller om vad som hände runt om i landskapet.

I all fridfullhet hade solen sakta passerat ned bakom horisonten, kvar stod älgkon på det vidsträckta fältet och åt av den spröda vårgrönskan. Inte alls långt från henne satt jag med min kamera och kunde föreviga detta magiska möte. Stunder som denna är de som fått mig att inse hur magiska dessa djur faktiskt är. De är inte bara stora och majestätiska, de är även kloka och fantastiskt uttrycksfulla om du lär dig att läsa dem...

Sädesärlan...

En bild på ett mycket vackert och fint möte med den lilla sädesärlan. Här hade hon fångat mat till de små som fanns i boet, inte alls långt från där jag stod och fotograferade. Givetvis flyger en klok fågel aldrig raka vägen in i boet, utan det gäller att studera omgivningen och se att ingen fara lurar. Jag hann i alla fall med några snabba bilder, innan "matbudet" försvann in i boet och det blev ett himla liv på de hungriga små där inne...

Flicksländans plattformar...

För den lilla flicksländan utgör näckrosbladen plattformar att landa och jaga ifrån. Det är så fint att under de varma sommardagarna få uppleva dessa små läckra varelser och hur de jagar. Ibland gömmer de sig på det höga gräset intill vattnet, andra gånger såhär på näckrosbladen.

Även näckrosbladen som i det här fallet fått olika färger är bra fina där de ligger i det blå vattnet, strax intill varandra.

För en sann naturfotograf behövs det inte mycket för att bildskapandet ska kicka igång. Bilder finns överallt, det gäller bara att se dem...

Ögonblick i Kolmårdsskogen...

Den här bilden är tillsynes kanske precis som vilken bild som helst på en liten skogsgöl? Men det är det inte! För mig är den mycket mer, för bakom kameran stod jag inte ensam, utan hade med mig min äldsta son som fick tycka till och hjälpa mig att göra den här bilden.

Att hjälpa pappa att fota analogt var till en början besvärligt och sonen förstod verkligen inte det roliga i vare sig att fota analogt, eller att hjälpa mig. Men innan vi hade gjort den sista exponeringen på rullen var han i full gång och tyckte att detta var väldigt spännande och roligt.

Därför är denna bild inte bara en bild på en skogsgöl, utan en bild som påminner om en fotografs kanske lyckligaste stund - då ens egna barn hittar glädjen i att använda kameran i en egen skapandeprocess...

Kvällsbete...

Två dovhjortar går tillsammans och betar i den stilla solnedgången på en stor äng. Det intensiva solljuset träffar träden och målar dem med sin starka orange-gula kulör. Ett magiskt ögonblick att få uppleva i den ljumma sommarkvällen. Kanske är det just i dessa ögonblick som sommarkvällen är som allra vackrast?

Flyktig poesi...

En spöklik dans av ljus och rörelse skär genom det djupa, gröna mörkret. Silvertärnan, en gång en fast gestalt, har i flyktens ögonblick blivit en drömlik, lysande strimma. De mjuka, böljande linjerna berättar inte längre om fjädrar och ben, utan om ren och skär hastighet. I denna stillbild av ständig rörelse suddas gränserna ut, och fågeln blir ett med nattens och accelerationens flyktiga poesi...

Mörkare sommarnätter...

Det är allt tydligare - sommarnätterna blir allt mörkare, även om de är ljumma och sköna. Dag för dag tycker jag mig se hur mörkret återigen kommer allt snabbare.

Även om det känns tråkigt att detta händer, så vet jag att det tar en tid innan det blir korta dagar igen. Augustikvällarna har något speciellt över sig - de kan verkligen vara vackra om det är fint väder. Stilla, mörka sommarnätter är absolut inte dumt...

Den här bilden gjorde jag just en sen kväll, då mörkret började lägga sig över Bråvikens vatten...

Osynlig gräns...

På den osynliga gränsen mellan inne och ute stannar tiden för ett ögonblick. Den lilla jägaren spänner ut sina taggiga ben och fäster blicken genom glaset, obekymrad om att en helt annan värld pågår här inne. Våra blickar möts för en stund.

Det är i den här stunden som jag jag inser att där bakom breder den solbelysta skogen ut sig som en mjuk, grön kuliss – en påminnelse om hur nära det vilda faktiskt är mig när jag vaknar, bara ett tunnstycke glas mellan mig och skogen...

Dansande skog...

Även om detta är en bild, där jag under exponeringen rört kameran, så kan det ibland när det blåser faktiskt kännas som att skogen dansar framför mig. Jag tycker det är vackert och en bild som denna blir kanske än mer konstnärlig, än en "vanlig" bild på skogssalen? Vad som du tycker om och gillar är alltid upp till dig som betraktare, men lägg lite extra tid på att titta på bildens alla detaljer, så ska du se att du sakta men säkert kommer att tycka om bilden allt mer för varje gång du studerar den...

Tärnan i solnedgången...

Sakta dalar solen från himlen och närmar sig därmed horisonten. Allt eftersom blir ljuset mer guldfärgat lugnet vid havet börjar infinna sig, då alla badgäster har åkt hem. Det är nu som silvertärnorna ger sig ut på jakt längs strandkanten för att få något ätbart innan mörkret infinner sig.

Noga studerar jag deras tärnornas jakt. Rätt som det är kommer det en silvertärna och ryttlar precis framför mig, där jag står på stranden. I samma ögonblick som hon ryttlar i luften gör jag bilden mot den starka solen. Är inte tärnorna vackra så säg...

Kattugglans mörka ögon...

En bild från nu i våras, då jag hade ett nervkittlande möte med en kattuggla under nattimmarna. Jag hade nämligen turen att få möta ugglemor ute i nattskogen, något jag sent glömmer.

Klockan började närma sig midnatt och plötsligt såg jag något som rörde sig i sidan av blickfånget. Där satt hon och stirrade på mig. Det kittlade till ordentligt, då våra blickar möttes och jag såg rakt in i hennes kolsvarta ögon. Ganska snart slog hon sig ned på grenen och började blunda, precis som att hon vilade lite. Än fanns det tid för vila, men snart var det dags att bege sig ut för att skaffa mat åt de små ungarna...

"Bara skog"...

Med åren har skogen blivit mitt andra hem. En plats jag älskar att vara vid och en plats där jag inte bara finner kraft för återhämtning, utan också en plats där jag vill vara för att jag känner att jag kan vara mig själv.

Att bara få sitta här, känna lukterna, ljudet av vinden som drar fram genom trädtopparna och såklart de andra ljuden från fåglar och djur som passerar är som balsam för själen.

Igår stannade jag till på en mack i en annan del av länet, då familjen var på utflykt. När vi satt och åt vår korv (ja, det blev en snabblunch) satt jag och studerade tempot på platsen. Det var verkligen tydligt hur stor skillnaden var gentemot dagarna innan då hela familjen varit i skogen. 

En tanke som slog mig var - undrar hur många fler än jag som känner till att skogen är så stillsam och sådan kontrast mot all stress, som på den här macken?

Så med en bild på en sommarskog vill jag uppmana dig som läsare att ge skogen en chans och njuta av den stillhet som råder ute i trädsalarna...

Orrtuppen...

Högst upp i den väldiga tallen sitter en orrtupp och spanar. Intill denna tall står en liten tall, samspelet mellan tallarna och den väldiga tallen med orrtuppen tilltalar mig så pass att jag gör den här bilden. Att få möta orrtupparna som spelar i topparna på träden är inte en sällsynt upplevelse här i Kolmårdsskogen, men ack så vacker. I det här fallet kunde jag inte låta bli att göra bilden svartvitt, då jag tycker att silhuetterna är det som gör bilden.

På något sätt är det fantastiskt att så mycket kan hända ute i naturen att det bara är att bege sig ut och vara där, så händer det något förr eller senare...

Rådjursmöte i guldljus...

Ute på den stora slätten står rådjursparet och spanar. Denna tidiga aprilmorgon bjuder verkligen på ett magiskt vackert möte med de vackra rådjuren. Allt eftersom att naturen börjar blomma, hittar de vilda djuren ut på fälten, har man som jag hade denna vackra morgon turen på sin sida kan man få möta dem i det vackra morgonljuset.

Något låter längre bort mot skogsbrynet och fångar båda rådjurens uppmärksamhet. Det skulle visa sig vara ännu ett rådjur som var påväg mot dem. Få saker är så vackra som en tidig vårmorgon med solens gyllene ljus. Efter en lång och mörk vinter känns det kanske också lite extra härligt att få dessa varma, gyllene strålar rakt i ansiktet...

Tidigt vårmorgonmöte med kronhjortarna...

En bild från ett tidigt vårmorgon möte med kronhjortarna i Kolmårdsskogen. Att få möta dem såhär innebär att jag måste agera med försiktighet. Minsta felsteg innebär att de i panik rusar in i skogen och ingen bild blir gjord. Just de här kronhjortarna var ändå lugna och det gick att fotografera dem en ganska lång stund innan de vandrade vidare in i skogen.

Att få möta dessa stora hjortar under en morgontur i skogen är verkligen inte bara häftigt, utan också mycket speciellt. Kronhjorten är majestätisk och vacker att betrakta, men också så vacker där den står i skogen. Hoppas verkligen på fler möten framöver, inte minst nu när vi börjar att närma oss brunsttider...

Nyfiken flugsnappare...

En liten nyfiken svartvit flugsnapparhona sitter på ett avbrutet träd och studerar mig. Det här är den fågel jag verkligen älskar att höra sjunga under sommaren. Men som med alltid man tycker om så varar det inte för evigt. Redan strax efter midsommar tystnar dessa fåglar och de går bara att höra vid enstaka tillfällen.

Att få uppleva dessa fåglar, när de häckar har jag turligt nog kunnat göra i snart 10 år, vilket är helt fantastiskt. Den här honan hade hittat en ny holk på min tomt, där de aldrig häckat tidigare. Nyfiket satt hon utanför på ett avbrutet träd och studerade den nyfikne mannen med kameran...

Analoga snölandskap...

Visar idag fram tre analoga bilder som jag gjorde en vinterdag vid årskiftet. De har av olika anledningar blivit liggandes och inte framkallade, men så en regnig sommardag blev det äntligen av. Om fem månader är vi återigen (förhoppningsvis) i de snötäckta vinterlandskapen...

(Bilderna är gjorda med Pentax 6x7 och ILFord Ortho Plus)

Kronhjortar i dimman...

En tidig, varm sommarmorgon hade jag turen att möta några kronhjortar som gick och åt ute på ett fält, i den tjocka morgondimman. Dimman dansade fram över fältet och när solen gick upp över trädtopparna blev det helt magiskt. Både ur perspektivet fotoljus, men också att uppleva dessa kronhjortssilhuetter ute i dimman på fältet...

Varma nätter...

De varma dagarna har även fört med sig att nätterna blir tropiska och varma. Detta gör att jag har svårt att somna, då jag bara ligger och vänder och vrider mig, även om fläkten blåser rakt på mig. Givetvis kan ett sätt att hantera detta på vara att ge sig ut en sväng och fota lite. Den här bilden gjorde jag i samband med att solen gick upp. Färgerna fascinerade mig, då det kändes som att ljuset denna morgon var väldigt speciellt och ovanligt. Kanske hade det med värmen att göra?