Morgonstund på fältet - ett lugn som stannar kvar...

Solen stod lågt och färgade landskapet i ett mjukt, varmt ljus. Där ute, i sin helt egna takt, strosade rådjuren fram och betade. Det var något alldeles särskilt med att få ta del av deras vardag utan att störa. De rörde sig med en självklarhet som vittnade om att de kände sig helt trygga på den här platsen.

Det som berörde mig allra mest var stillheten. Den där totala tystnaden, bruten enbart av naturens egna lågmälda ljud, medan hela familjen gick samlad över fältet. Att få uppleva ett så genuint och harmoniskt ögonblick på avstånd påminner om varför man dras till det fria - det är ett lugnet som är svårt att beskriva, men som känns djupt inom en och på något vis ger tillbaka energi.

Givetvis hoppas jag varje gång jag beger mig ut i naturen med kameran, att jag får förmånen att uppleva något liknande om och om igen...

När frosten möter höstsolen...

Det finns sådana där morgnar när årstidsskiftet verkligen gör sig påmint på en gång. Den här bilden tog jag under en av höstens allra första frostnätter, när kylan fortfarande är krispig i luften och solen börjar värma upp landskapet.

När jag fick syn på det här asplövet fastnade jag direkt för detaljerna. Frosten hade skapat en nästan glimrande iskant runt hela bladets kontur. För att få fram det på bästa sätt valde jag att fota i motljus. Det fick ljuset att silas genom det flammande, gyllene lövet, vilket gjorde att både det fina ådernätet och den frostiga iskanten trädde fram ordentligt. 

För mig är de här frostmorgnarna oslagbara när det kommer till höststämning. Vad tycker du ger höststämning?

Den spännande Kolmårdsskogen...

Det finns platser där tiden tycks sakta ner så fort man kliver över tröskeln till dem. För mig är Kolmårdens djupa granskogar en sådan plats.

Träden står tätt, som en tät pelarsal av bark, grenar och mossa. Här under det täta grenverket bryts dagsljuset ner. Solens strålar når sällan hela vägen ner till marken, utan träffar istället stammar och kvistar i korta, varma ljusfläckar som lyser upp i det annars dämpade ljuset här inne. Atmosfären här ger skogen en nästan mystisk och oändlig karaktär eftersom att träden fortsätter vidare in i vad som känns som en skogssal utan slut.

Varje gång jag viker av från stigen och kliver in i den här miljön fylls jag av en alldeles särskild känsla. Det är en blandning av lugn, vällust och en lågmäld spänning. När skogen är så här tät vet man aldrig vad som väntar bakom nästa stam. Kanske står det en hjort i en av ljusfläckarna, en älg som ljudlöst rör sig genom snåren, eller ett rådjur som ett kort ögonblick möter ens blick innan det försvinner iväg.

Det är just den där ovissheten och närheten till det vilda som gör att ingen tur i Kolmårdsskogen är den andra lik. Varje vandring blir ett litet äventyr. Kolmårdens skogar bär på en närvaro som är svår att sätta ord på, men som jag absolut aldrig skulle vilja vara utan...

Det svarta vattnets hemlighet...

Det finns morgnar då gryningen inte riktigt lyckas tränga igenom helt, utan snarare lägger sig som en dämpad, blyertsgrå slöja över hela landskapet. Jag minns den där morgonen vid sjön, när tystnaden kändes nästan högtidlig.

På det bottenlösa, nästan kolsvarta vattnet gled hon fram, sångsvanen. Sjön är en liten värld fylld av näckrosor, en perfekt plats för en morgonstunds föda, men där och då kändes den snarare som en scen tagen ur en saga. Vattnet slöt sig tätt omkring henne, mörkt och spegelblankt.

I samma stund som jag tryckte av bilden med min kamera, kände jag hur den där stillheten sakta kröp in under huden på mig. I samma ögonblick som hon blickade ner i det ogenomträngliga mörket kom tanken till mig, var det sin egen tysta spegelbild hon sökte där i djupet, eller var det bara en stilla jakt på morgonens första föda?

Gyllene morgonstunder med tranfamiljen i dimman...

Det är tidiga morgnar i början av september som bjuder på den där alldeles speciella stämningen. Under en av mina regelbundna morgonrundor med kameran möttes jag av ett landskap insvept i tät, låg hängande dimma.

Mitt i detta dämpade, gyllene dis stod en tranfamilj. De hade sannolikt slagit sig ned tillfälligt på sin väg söderut, nu när hösten sakta börjar göra sig påmind. Det nyskördade fältet visade sig vara en perfekt rastplats, troligen för att det fortfarande fanns värdefull föda kvar på marken efter tröskan.

Att få uppleva hur solen långsamt bröt igenom dimman och förvandlade fåglarna till skarpa, eleganta silhuetter mot det varma ljuset blev utan tvekan höjdpunkten på hela morgonen. Det är just de här flyktiga, stämningsfulla stunderna i naturen som gör det värt att gå upp innan solen har hunnit upp över horisonten...

När tiden stannar upp för en liten ekorre...

Det finns kvällar i skogen då tempot tycks sjunka i takt med att solen drar sig tillbaka. En sådan ljummen sommarkväll satt jag tyst och betraktade min fågelmatning, när den här lilla krabaten dök upp på en gren framför mig. Den var helt uppslukad av sitt ätande, vilket gav mig det perfekta tillfället att lyfta kameran och föreviga stunden.

Det är något alldeles visst med ekorrar. Varje gång jag får förmånen att stöta på dem fylls jag av en genuin glädje, men det här tillfället blev extra minnesvärt eftersom jag fick chans att studera den under en längre tid. När den satt där med sin föda kunde jag inte låta bli att förundras över dess små tassar, det är något nästan mänskligt över hur de hanterar sina föremål med dem.

Med tiden har jag insett att de är sanna individualister, med helt egna personligheter. Precis som alla andra djur som man ger sig till tåls med att lära känna. Vissa individer är skygga och flyr så fort de anar en människas närvaro, medan andra tycks axla rollen som oberörda grannar som knappt skänker en enda blick. Just den här individen tillhörde de tålmodiga, vilket gjorde att jag kunde stanna kvar i nuet och bara njuta av närvaron. Ekorren är verkligen ett riktigt trevligt inslag i våra skogar...

Trevlig Halloween...

En gruppbild på ett gäng som jag mötte efter festivalen skogsröjet i Rejmyre. Som ni säkert ser på bilden så är för mycket musik inte alls bra för kroppen, det sätter sin spår...

Skämt åsido - med denna otäcka bild på gänget från Skogsröjet vill jag önska er alla en riktigt fin Halloween! 🎃

Morgonen vid bäcken i Kolmårdsskogen...

Det finns stunder i naturen som stannar kvar långt efter att man har lämnat dem, inte bara i minnet utan också i själen. Jag minns den här soliga sommarmorgonen i Kolmårdsskogen som om det vore igår. Jag satt alldeles stilla intill ett vattendrag och lyssnade på hur skogen vaknade till liv och hur fåglarna så smått började sjunga.

Där jag satt, med blicken fäst på det spegelblanka vattnet betraktade jag hur småfiskarna då och då hoppade och lämnade växande ringar på ytan. Kanske var det ätbara insekter på ytan? Mitt tålamod drevs till stor del av hoppet om att få se bävern simma förbi, och timmarna flög iväg medan jag bara satt och tog in omgivningen. Dofterna, ljuset som silade genom trädkronorna och den totala tystnaden, det hela var närmast som en meditativ upplevelse.

Plötsligt hände det som gör sådana här morgnar så speciella. En gråhäger flög ljudlöst längs med vattendraget. Jag kände direkt att kameran fick ligga kvar; allt gick så snabbt att jag i stället valde att bara sänka axlarna, titta och njuta fullt ut av upplevelsen.

Det är i sådana ögonblick man påminner sig om hur fantastiskt vacker Kolmårdsskogen kan vara, bara man ger den tid...

Tiden innan skogen vaknar...

Det är något visst med att anlända till skogen en dimmig höstmorgon som denna. När mörkret fortfarande omhuldar skogen är det i princip bara tallarnas och granarnas grova silhuetter som reser sig mot den ljusnande himlen. Långt borta vid horisonten anar man en svag morgonrodnad, ett tydligt tecken på att solen snart är på väg att bryta igenom bakom trädtopparna.

För mig personligen är det här den absoluta höjdpunkten på dygnet i naturen. Det är timmen innan allt annat vaknar till liv. I det dämpade morgonljuset rör sig skogens djur bort från nattens betesplatser och söker sig allt djupare in i skogen för att inta sin daglega.

Det råder en nästan sakral tystnad den här stunden på morgonen. Skogen förvandlas till en sann stillhetens plats, långt bort från vardagens stress. Samtidigt finns där en laddad spänning. Med lite tur kan man få syn på en rådjurssilhuett mot den ljusnande horisonten och i tursamma stunder kanske rentav en älgsilhuett. Bara vetskapen om att chansen finns gör varje morgon i skogen till ett nytt litet äventyr...

Ett tyst möte i morgonskogen...

Det var en av de där morgnarna när skogen var alldeles tyst och stilla. Lugn och ro fanns verkligen överallt, nästan. Luften var hög och klar, och det låg en sådan där dämpad, dov stämning över landskapet som bara hösten kan framkalla. Allt djurliv sover och fåglarna har sedan en tid försvunnit söderut.

Bakom en tät vägg av intensivt gula höstlöv skymtade jag plötsligt en rörelse. När jag stannade upp och lät ögonen vänja sig vid det dämpade morgonljuset, trädde han fram, den ståtliga älgtjuren. Det rådde aldrig någon tvekan om saken; han bevakade noggrant mig och var beredd att ta till flykten om jag kom närmare. Ingen tvekan om att denna herre helt enkelt ville vara i för sig själv.

I sådana situationer finns det bara ett rimligt förhållningssätt. Ta några snabba exponeringar som fångar ögonblicket och bege dig sedan från platsen för att inte störa. När jag gjorde min bild vandrade konungen sakta mellan grenar och lövverk. Jag gjorde bilden innan jag försiktigt drog mig tillbaka och lät honom vandra vidare på sina egna stigar där i skogen. Ibland är det finaste man kan göra som naturfotograf att bara bevittna ett ögonblick och sedan lämna platsen, så att naturen får ha sin gång och att man inte stör...

Ljusets dans i skymningen – när skogen förvandlas till en tavla...

Det finns stunder i naturen då tiden liksom stannar upp, och det är som om landskapet själv ber om att få bli avbildat på ett annat sätt än det vanliga. Den här bilden skapade jag i en höstskog, just i den där magiska skymningstiden när dag går mot kväll.

Solen låg på så fint och letade sig in mellan trädstammarna, och jag kände direkt att jag ville fånga mer än bara ett rent avtryck av verkligheten. Genom att arbeta medvetet med kamerarörelse under exponeringen lyckades jag skapa en mer målerisk bild av den vackra björkskogen. Linjerna drogs ut och landskapet mjuknade upp, nästan som penseldrag på en duk.

Det som fascinerar mig mest med det här ögonblicket är färgtonerna. De vackra rosa-lila nyanserna som spred sig i skogen gör inte bara att miljön känns varm och vacker, utan de tillför någonting ytterligare. Stämningen blir sällsam, nästan drömsk och mystisk på en och samma gång. Det är som om skogen visar en hemlig sida av sig själv då skymningen faller på.

Har du själv provat på att experimentera med kamerarörelser för att få till den där mer konstnärliga och måleriska känslan i dina naturbilder?

Konsten att överaska på landsbygden...

Idag visar jag fram en bild som jag inte kunde låta bli att göra, då jag kom åkandes på en landsväg genom en liten landsort. Jag hade nästan kommit till den centrala delen av den lilla orten, då jag plötsligt såg den!  

På en anspråkslös, stängd liten kiosk har någon tagit sig tid att skapa ett detaljerat porträtt av Anna Lindh. Det är inte någon hastig klottertagg, utan ett omsorgsfullt verk som bryter av totalt mot de stela lyktstolparna och de tysta trähusen som annars dominerade den lilla orten. Givetvis ville jag göra en bild av denna målning, så att stanna till rådde det aldrig någon tvekan om.

När jag väl stod där och tittade på målningen kunde jag inte låta bli att le lite grann. Det är ändå något lite rörande med ambitionen: att ge en lokal kioskvägg ett så historiskt och starkt "ansiktslyft", i en by där ingen syntes till och där vardagsspänningen lämnat sedan länge. Så fint ändå att Anna Lindh får vaka över den här platsen och den här orten med sitt härliga leende...

Bilden är en analogt fotad bild som jag gjorde under sommaren 2026, med en Nikon F5 och Ilford HP5 plus...

Stilla morgon med dimma vid skogssjön...

Jag minns den här morgonen så väl så att det känns som om det vore så sent som igår. Jag stod vid strandkanten till en skogssjö full av näckrosblad. Dimman låg tät över vattnet och svepte in hela skogen i ett mjukt, gyllene dis denna morgon. Det rådde en nästan sakral tystnad, långt bort från vardagens stress.

Ut på det spegelblanka vattnet glidande bland näckrosbladen fick jag syn på en svan som tog sig fram lugnt och försiktigt, tätt följd av en gräsand en bit bakom. Det var en sån där stund då tiden stannade upp för ett ögonblick, och det enda som existerade var det lågmälda skvalpet och naturens egna andetag. Dessa morgnar är så underbara, nästan så att de känns aningen overkliga...

När dimman lättar över septemberfälten...

Det var en av de där tidiga septembermorgnarna då världen känns helt orörd. Ljuset var precis på väg att bryta igenom och älvorna dansade lågt över de öppna fälten när jag ställde upp kameran.

Det som fick mig att stanna till var kontrasten i landskapet. Mitt i den stillsamma, nästan tidlösa morgondimman stod den stora kraftledningen reslig och rak. Den blev den enda pusselbiten i vyn som skvallrade om att det faktiskt finns en civiliserad värld och människor i närheten.

För mig var det självklart att göra bilden i svartvitt. Genom att skala bort färger framhävs tonerna i dimman, konturerna i skogsbrynet och linjerna från elledningen på ett helt annat sätt. Det bevarar den dämpade mystiken som rådde just där och då - ett kort ögonblick av stillhet innan dagen tog vid...

Morgonljus och mellanlandning...

Jag minns hur tidig morgonen var. Det var mitt under flyttfågelstiden och luften låg tät och disig över landskapet. Ute på de nyskördade fälten hade stora flockar med grågäss samlat ihop sig. De var i full färd med att äta upp sig inför den långa resan söderut, ett sådant där stopp som är livsviktigt för att de ska orka hela vägen.

När morgonsolen sakta började tränga igenom dimman tändes hela fältet upp i ett fantastiskt färgspel. Lövverket och vegetationen runt omkring mig lyste upp i varma tonarter, och jag kände direkt att jag ville fånga stämningen precis som jag upplevde den där och då.

Jag komponerade bilden så att omgivningen bildade en mjuk, nästan drömsk inramning kring fältet. Längst ned i bildens ljuspunkt stannade gässparet upp ett ögonblick, ett litet stilmönster i morgonsolen som fick hela ögonblicket att falla på plats...

Morgonskymning och höststräck...

Det var en tidig septembermorgon när jag gav mig ut med kameran. Luften var krispig och landskapet låg fortfarande inbäddat i morgonljusets blå ton.

Längs vägarna visade sig snabbt att höststräcket var i full gång. Det myllrade av ormvråkar – de trängdes nästan på fälten och satt tätt i rad längs viltstängslen, redo för sin resa söderut.

Många av dem nyttjar vägkanterna på ett väldigt strategiskt sätt. De sitter tålmodigt och spanar i hopp om att morgontrafiken ska lämna ett lättåtkomligt skrovmål efter sig, som en påkörd hare.

När jag passerade stängslet lade jag märke till den här vråken som satt helt orörlig och blickade ut över den svängda vägen samtidigt som de första bilarna rullade förbi. Det var ett fantastiskt ögonblick i morgondiset som jag helt enkelt var tvungen att fånga...

Morgonljusets mystik - En oväntad silhuett...

För mig är de tidiga morgnarna med fotorundor under sommaren det allra bästa och har med tiden nästan blivit något heligt. Morgnarna är en tid då världen fortfarande sover och det enda som hörs är naturens egna, dämpade symfoni. Under en av dessa magiska morgnar, då dimman låg tät över landskapet, fick jag ett möte som påminde mig om varför jag älskar att fotografera så mycket ute i naturen.

Jag rörde mig längs vattenbrynet, omgiven av den svala morgonluften, när jag fick syn på den. En drillsnäppa, en fågel jag ofta stöter på under mina turer men som sällan bjuder på sådana här unika fotomöjligheter.

Den stod där, orörlig på en upp och nedvänd båt, precis där en ljusstråle lyckades sila ner genom det täta lövverket. Det var ett sådant ögonblick som en fotograf bara drömmer om. Istället för att försöka komma nära och få en detaljerad artbild, kände jag direkt att det var stämningen jag ville fånga.

Jag valde att komponera bilden som en silhuett. Genom att låta drillsnäppan framträda som en mörk gestalt mot det dimmiga, ljusa bakgrunden, skapades en känsla av mystik och tidlöshet. Det var fascinerande att se hur dess karaktäristiska form, med de långa och smala benen, tog plats i ljuset.

När jag ser på bilden nu kan jag inte låta bli att tänka att den står där nästan som en clown i ljuset. Det är något med den gängliga silhuetten och dess placering som ger den en nästan teatralisk kvalitet. Det var som om denna drillsnäppa hade sin alldeles egna lilla scen där och då, en plats i ljuset som var ämnad bara för den.

Det är ofta de mest okomplicerade bilderna som bär på den allra starkaste symboliken. Denna bild handlar för mig om mer än bara en fågel; den handlar om ögonblickets flyktighet, om mystiken i det enkla och om hur ljuset kan förvandla det vardagliga till något spektakulärt.

Jag tycker om bildens tysta dramatik. Silhuettsymboliken öppnar upp för tolkningar och låter betraktaren själv drömma sig bort till den där dimmiga sommarmorgonen. Det var ett möte som stannar kvar i minnet, en påminnelse om att skönheten ofta finns där vi minst anar den, bara vi tar oss tid att se den...

En morgon i dimmans rike - storlommen ropar i Kolmårdsskogen...

En vårmorgon i min hemmaskog här i Kolmården hade jag turen att få möta storlommen, en fågel jag har en alldeles särskild relation till. Varje år brukar jag få till ett antal fina möten med favoritfågeln, men just den här säsongen hade jag ännu inte haft chansen att uppleva denna mytomspunna fågel på nära håll ännu.

När jag anlände till skogen i gryningen var skogen höljd i en tät, blåaktig vårmorgondimma. Vattenytan var helt spegelblank, men dold under ett tungt och tyst dis. Allt var stilla, ända tills tystnaden bröts av ett ljud som bar genom diset. Det var storlommens rop, ett ljud som ekar spöklikt och vackert genom skogen. För mig, som har storlommen som min absoluta favoritfågel, var det ett nästan religiöst ögonblick. Det kändes som en hemlighet jag fick ta del av.

Jag väntade, och som genom ett under började dimman lätta. Inte helt, men precis tillräckligt för att jag skulle kunna urskilja lommen i vattnet. Där, i det blåa dimljuset, såg jag den. Den sträckte på halsen och lät sitt rop eka en gång till över vattnet. Jag hann precis lyfta kameran och göra denna bild, en exponering som fångar mer än bara fågeln, den fångar hela känslan av den här vårmorgonen.

Bilden visar storlommen som en liten, fokuserad silhuett i den oändligt blåa dimman. Bakgrunden är en spöklik vägg av träd och grenar, suddig av dimman, vilket förstärker känslan av att vara ensam i en orörd värld. Det var ett magiskt ögonblick, och jag är så tacksam att jag fick chansen att fånga detta ögonblick, som jag kan dela med mig av här. Åter igen påminns jag om varför jag älskar att vara ute i skogen...

Morgonstund vid sjön - När hösten visar sin vackraste sida i Kolmårdsskogen...

Det finns stunder i naturen som känns nästan sakrala, ögonblick där tiden liksom stannar upp helt och hållet. Den här morgonen fann jag mig själv djupt inne i Kolmårdsskogen, vid en spegelblank sjö som fångade hela den glödande höstpaletten i en och samma vy.

Det är något alldeles visst med höstfärgerna. Färgprakten, det magiska ljuset och speglingarna i vattnet skapar en skönhet som är nästan överväldigande och på något oförklarligt sätt lyser i ögonen. Men det är också en påminnelse om hur flyktigt det är; det som brinner i gult och orange just nu kanske har svepts bort av nästa höstvind redan om en dag eller kanske en vecka.

Här blev jag sittandes en lång stund. Inte för att skynda vidare, utan bara för att insupa stillheten, tystnaden och naturens egna konstverk. För mig är det här utan tvekan årets vackraste tid, och den här morgonen lämnade ett minne som jag bär med mig länge...

Mellan dimma och stugvärme - om höstens två ansikten...

Det är något särskilt med morgnar då dimman ligger så där tung och tät över landskapet. På den här bilden skymtar huset och trädsiluetterna knappt genom slöjorna, och för mig fångar motivet exakt den där känslan av fukt och rå kyla som hör hösten ibland levererar.

Som fotograf är den här tiden en helt fantastisk tid. Det dämpade ljuset och mystiken i dimman drar mig nästan magnetiskt ut i den kalla och dimmiga atmosfären med kameran redo i handen. Samtidigt bär samma kyla på en påminnelse om vad som väntar efteråt: längtan in till värmen, värmen i soffan under filten och knittrandet från kaminen.

Hösten rymmer verkligen två helt olika ansikten. Det ena lockar mig ut i naturen för att fånga ögonblicken och det magiska landskapet. Det andra påminner mig om konsten att stanna upp, gå in i värmen och bara vara. Kanske det är just kontrasten mellan det råa utomhusklimatet och det varma inomhusklimatet som gör den här årstiden så unik med sina två ansikten?

Naturmorgon SR P1 sändes från Kolmårdsskogen...

Idag, den 2026-10-17 sändes Naturmorgon ifrån Kolmårdsskogen. Från tidig morgon då mörkret fortfarande omslöt skogen började vi förbereda programmet. Klockan 06:10 gick vi i sändning och höll på med olika inslag från skogen, till klockan nästan var 08:00.

Vi pratade om allt från Kolmårdsskogen, hur den har utvecklats genom tiderna och så klart om mitt älgfotograferande och min bok Kolmårdsskogen och älgarna. Med i inslaget var även Thomas Karlsson, som under 64 år vandrat i Kolmårdsskogen. Han spelade bland annat upp ljud och berättade om fina möten med både älg och kronhjortar. Reporter var Lena Näslund, som gjorde ett fantastiskt fint jobb. Missade du programmet, då kan du höra det igen genom att gå in på Naturmorgons hemsida. Länken hittar du här...

Möten med Älggänget - en stund av ren tacksamhet...

Det är något visst med senvintern, på gränsen till våren. Luften är krispig, skogen står stilla och om man har turen på sin sida, kan man få uppleva magiska ögonblick i naturen.

Under det här årets början hade jag den stora förmånen att få möta, vad jag kallat för ”Älggänget”. Det är en mindre grupp älgar som jag återkommande har stött på under mina tidiga fototurer. Att få se älgar överhuvudtaget är alltid en höjdpunkt, men att få möta dem i den här mängden och dessutom vid flera olika tillfällen är något utöver det vanliga. Det är verkligen inget man kan ta för givet att det händer.

När jag studerade gänget var det fascinerande att se deras dynamik. De vandrade alltid tillsammans, men även om det var tydligt i emellanåt att det det faktiskt fanns schismer. En av de äldre älgarna verkar hålla sig lite för sig själv, nästan som om han var en smula utstött och tvingades att hålla ett visst avstånd till de andra. Att tyst observera dessa ståtliga djur på avstånd och få uppleva deras samspel gav inte bara en djup vördnad, utan också mängder av lärdomar i hur älgarna fungerar och samspelar.

Varje gång jag står där, öga mot öga med skogens konungar, fylls jag av en känsla av att vara salig och genuint tacksam över den upplevelse jag precis varit med om. Älgarna är, utan tvekan, det allra finaste och mest majestätiska i mitt tycke som går att möta där ute i vildmarken. Det är just dessa magiska möten som gör att jag längtar ut i naturen, om och om igen...

När mörkret tätnar - att fånga novemberljusets tystnad...

Det finns en väldigt specifik känsla i skogen under den sena hösten, precis på gränsen till att vintern kopplar sitt järngrepp och tar över. Eftermiddagarna krymper snabbt, och mörkret tätnar på ett sätt som nästan känns påtagligt när man står där ute bland träden i mörkret.

Den här tiden på året upplever jag att naturen stannar upp. Det är den raka motsatsen till en majkväll, då allt sprudlar, sorlar och vill framåt. Istället lägger sig en djup, nästan vördnadsfull tystnad över landskapet. Om vinden håller sig undan ligger till och med de minsta skogsgölarna helt spegelblanka och reflekterar den dunkla himlen.

När jag var ute med kameran under en sådan eftermiddag kom jag fram till en liten glänta. Där hade en grupp björkar slagit rot och växt sig tätt samman. I det fallande skymningsljuset bildade deras stamsamling nästan som en mur - inte bara mot mörkret som var på väg att svälja skogen, utan också mot den täta skogen bakom mig.

Det som fångade mig helt var hur björkarnas kritvita stammar reagerade på det blåa skymningsljuset. De nästan glödde, som om de vore fluorescerande mitt i det dova mörkret. Det var ett sådant där magiskt, lågmält ögonblick som bara pågår i några få minuter, innan nattmörkret tar över.

Det är vid sådana här ögonblick som jag påminns om varför jag bär med sig kameran ut, och jag är glad att jag kunde stanna upp och föreviga just den stunden och att det blev just på den här platsen. Hade det inte varit för mörkret och björkens vita stammar, så hade jag nog bara passerat förbi...

När skogen blir en palett - att fånga höstens puls...

Det finns stunder då höstens färgspel är så intensivt att ett vanligt, skarpt fotografi inte räcker till för att upplevelsen ska komma till sin rätt. På hösten blir naturen en levande palett, och jag ville fånga den och inte bara motivet.

Med den här bilden av en höstfärgad strutbräken, tog jag steget bort från det rent avbildande. Genom att medvetet använda en rörlig kamera och längre slutartid, lät jag de gyllene, bronsartade och kvarvarande gröna tonerna smälta samman till ett måleriskt virrvarr. Ormbunkens form finns kvar som en viskning i mitten, men det är färgernas dans och rörelsens dynamik som spelar huvudrollen i den här bilden.

Resultatet är, för mig, ett stycke abstrakt poesi hämtat direkt från naturen. En bild som förmedlar höstens färgpotpurri i sin mest pulserande och dramatiska form. Det handlar om att våga experimentera med kameran, att leka fram bilden och inte minst att lita på rörelsen och låta känslan styra avtryckaren...

En otippad gäst i oktoberkvällen - skatan och ljusspelet...

En krispig oktoberkvällar, precis när solen började sjunka och ge ett mjukt, dämpat ljus satt jag i soffan intill fönstret och bläddrade i en ny fotobok som jag köpt. Då solen var påväg ned var det ett så fint ljusspel, vilket fångade min uppmärksamhet för ett ögonblick. Plötsligt lade jag märke till en rörelse. Där, på en gren precis utanför huset, landade en skata. Det var ett sånt där ögonblick när tiden verkar stanna upp en stund.

Jag visste att jag behövde vara snabb. Skatan är ingen fågel som sitter stilla länge, så jag smög fram kameran som låg på ett bord bredvid mig och gjorde den här bilden innan hon flög vidare bort över trädtopparna. Jag ville fånga den nyfikenhet som tydligt lyste i skatans blick – vad tänkte den på där den satt? Kanske var den nyfiken på vad som hände här inne i värmen, bakom huset fönster?

I mitt tycke är skatan en väldigt fotogenisk och underskattad fågel. Se bara på de skarpa kontrasterna i dess fjäderdräkt och hur de olika nyanserna av blått och grönt kommer fram i vingarna när ljuset träffar dem på rätt sätt. Jag är så glad att jag lyckades fånga den här bilden av denna vackra fågel just i det här magiska ljuset. Bilden blev också en påminnelse om att bilden kan finnas precis där vi minst anar det...

En sekelgammal jätte i dimman...

Jag minns en specifik morgon på slätten, precis söder om Kolmårdsbranten. Dimman låg tung och fuktig över landskapet, och i det diffusa, nästan overkliga ljuset, där alla skarpa konturer var dämpade, tornade en figur upp sig. Det var en ek. Inte vilken ek som helst, utan en av de där väldiga, gamla kämparna som verkligen definierar platsen där de står, men också eken som träd.

Att se dessa gamla jättar är på något vis som att betrakta en levande historiebok. Detta specifika exemplar, tillsammans med sina sällsynta fränder i området, bidrar till ett unikt och spännande landskap som bär spår av mänsklig framsynthet. Många av dessa ekar planterades nämligen en gång i tiden, som en del av en strategisk satsning för att säkra virke åt framtidens skeppsflottor. På den tiden sågs detta som en investering för framtiden. För mig är det en hisnande tanke, hur människan på detta vis format och påverkat naturen för ett behov generationer senare.

När jag står inför ett sådant här gammal ek, med dess grova bark och mäktiga stam, går mina tankar oavkortat till den gamla Sparbankseken. Inte som den ibland förenklade logotyp vi känner idag, utan som den symbol den ursprungligen var tänkt att vara: en bild av trygghet, orubblighet och, framför allt, långsiktigt och tålmodigt sparande. Det är en perfekt liknelse. Eken skyndar inte, den tar sin tid att växa sig stark, men när den väl har etablerat sig står den fast, oavsett vilka stormar som rasar omkring den.

Bortsett från tallen är eken mitt absoluta favoritträd, och kronans struktur, dess väldighet, slutar aldrig att fascinera mig. Denna dimmiga dag, med det dämpade ljuset som framhävde dess silhuett, framstod den i sin fulla prakt. Det var en stund av stilla eftertanke jag bär med mig, ett möte med en urkraft som blickar både bakåt och framåt i tiden...

Tidens glömda katedraler: En vandring i Kolmårdens orörda hjärta...

Det finns platser i Kolmården där tiden tycks ha stannat. Det är inte de välbesökta vandringslederna eller de öppna ytorna, utan de djupa, gömda platserna dit skogsbruket aldrig lyckats hitta. Att kliva in i en sådan orörd gammelskog är som att beträda en annan dimension, en plats där naturens eget tempo råder och där magin är högst påtaglig.

Jag talar om platser där urgamla granar, beklädda av lavar och mossor, sträcker sig mot himlen som pelare i en gigantisk, glömd katedral. Marken är ett levande lapptäcke av rimmfrostiga mossor, ormbunkar och död ved. Här, bland de stående högstubbarna och den gamla lågorna, blomstrar artrikedomen på ett sätt som sällan ses i den brukade delen av skogen. Sällsynta mossor och lavar vittnar om en komplexitet som tagit århundraden att bygga upp.

Men det är inte bara biologin som gör dessa platser så speciella. Det är spänningen, den omedelbara och vibrerande känslan av att befinna sig på en plats som är sann. Att röra sig här är att tvingas sakta ner, att navigera genom ett nätverk av krokiga grenar och rötter och att låta sig omslutas av tystnaden.

Dessa platser är inte bara vackra, de är också en nödvändig påminnelse om vad skogen är när den får vara ifred och sköta sig själv. Det är här, i det djupaste mörkret, som skogens sanna hjärta slår. För den som tar sig tid att hitta dessa glömda skatter, väntar en upplevelse som förändrar hur man ser på naturen och inte minst definitionen av skog. Hitta din egen plats, där tystnaden talar och tiden står stilla. Det är där skogens magi finns...

Älgpar i purpurljus...

Den här mars-morgonens fotosväng ute på slättlandskapet blev till en helt oförglömlig upplevelse. Jag möttes av ett älgpar som stod på fältet av frostnupen raps och lugnt betade.

Ljuset var helt fantastiskt; de röd-lila toner som är så karakteristiska för den tidiga vårmorgonen färgade hela landskapet helt i purpur. Det var en stund av fullkomlig ro och skönhet där ute på slätten. För mig, som bär på en djup kärlek till dessa djur, kan dagen knappast inledas på ett bättre sätt än med ett sådant här stillsamt möte...

Sparvuggla i motljus...

Den här bilden gjorde jag i Kolmårdsskogen nu i våras, under ett tyst och nära möte med en sparvuggla i gryningen. Mötet ägde rum i en äldre del av skogen som fått utvecklas fritt i årtionden. Genom att sätta mig på knä kom jag ner i en låg vinkel strax under ugglan, vilket gjorde att det tidiga solljuset föll in bakom den som ett fint motljus. För mig kändes det självklart att bilden skulle få vara i svartvitt, det renodlar stämningen och lyfter fram ljuset på ett sätt som färg inte riktigt kan göra...

"Tristan" - den speciella råbocken i hemmaskogen...

För flera år sedan hade jag förmånen att kontinuerligt följa denna mycket speciella råbock, precis utanför mitt hus. Han bar på en sällsynthet som omedelbart skilde honom från mängden: ett tredje horn, en egenskap som gav honom ett helt unikt utseende. Detta speciella drag inspirerade mig till att ge honom namnet Tristan.

Dessvärre vet jag inte vad vilket öde Tristan gick till mötes. Efter sommarperioden, då rådjuren ofta vandrar ut i skogen en tid, kom han aldrig tillbaka. Kanske fick han året därpå bara två horn, vilket gjorde att jag inte kände igen honom? Oavsett så består minnet av denna ståtliga råbock hos mig. Tristan - skogens obestridlige härskare! 

Det var många gånger som Tristan utmanades av andra rivaler, men det verkade alltid som om han hade ett ordentligt övertag med sina tre horn. Under den period som jag hade möjlighet att följa honom förlorade han aldrig en enda duell.

Det ligger ett djupt värde i att få följa naturen så nära som jag fick med Tristan. Det hade aldrig gått om det inte varit just i hemmaskogen detta skett. Just för att jag alltid är där och därmed kontinuerligt får följa och observera djurlivet på ett helt annat sätt än om jag varit tvungen att ta mig till en plats mycket längre bort.

Just denna specifika bild fångades under en tidig försommarkväll, vid en av Tristans sedvanliga besök. Bilden visar tydligt övergången mellan hans säsongsbetonade pälsar; den grövre, grå vinterpälsen dröjer sig kvar på flankerna och bakkroppen, medan den mjukare, gulbruna sommarpälsen har framträtt kring huvudet och halsen. För mig förstärker denna upplevelse tanken om att ”gräva där man står” som fotograf. Genom att ägna sig åt att dokumentera den natur som finns alldeles runt hörnet kan jag upptäcka och förmedla de mest fängslande och äkta historierna på ett helt annat sätt. Kanske är den bästa platsen att finna fantastiska motiv precis där jag står?

Fiskmåsen i den heta kvällssolen...

Den här bilden kom till en försommarkväll när jag fick syn på en fiskmås som låg och ruvade uppe på en väldig sten. I det allra vackraste av ljus låg hon där, helt orörlig på sina ägg. Med lång brännvidd och på tryggt avstånd fångade jag ögonblicket, och visst syns det tydligt hur varmt hon hade det där i redet i det varma solgasset?

För mig är just den här tiden på året den allra bästa, när allt spirar i naturen och djurlivet har vaknat på allvar efter en lång och bister vinter. Fåglarna sjunger i varje del av skogen, och för naturfotografen inom mig avlöses det ena motivet efter det andra. Nu är hösten här, och tiden fram till våren har nog aldrig känts längre med tanke på den långa vintern som ligger framför oss. Men dagarna löper på och snart är det återigen dags för fiskmåsen att inta redet och härda ut solens gassande värme. Den som väntar på något gott...

Strandjägarna...

Den orädda kajan rör sig med en anmärkningsvärd självsäkerhet genom det höga, solkyssta gräset vid strandkanten. Hennes gång är målmedveten och hennes närvaro omisskännlig. Det är inte bara en kaja på promenad, utan mer en karaktär som metodiskt inventerar terrängen. Hennes blick är skarp, närmast penetrerande. Den skarpa blicken skannar omgivningen, med en skärpa som lämnar föga obemärkt.

Där vi människor ser en plats för rekreation under dagen, ser kajan en potentiell födoplats i skymningen. När den sista badgästen har gett sig av och stranden tystnat, börjar hennes arbetspass. Hon vandrar metodiskt över sand och genom gräs i jakt på något gott ätbart som glömts kvar.

Det råder ingen tvekan om att hon ser mig, där jag ligger på mage i gräset med min kamera. Hennes öga, med sin bleka iris och djupt svarta pupill, möter min kameralins. Men här uppstår något sällsynt. Ingen rädsla, bara en ömsesidig respekt och en lugn acceptans. Med sin orädda blick och i jakt på föda möts vi i det guldfärgade ljuset på stranden - två skarpsynta jägare vid strandkanten - den ena på jakt efter den perfekta födan, den andra på jakt efter den perfekta bilden...

Älgkon med de långa ögonfransarna...

En kväll i maj förra året fick jag detta oförglömliga skymningsmöte. Jag fann denna älgko mitt i rapsfältet, där hon stod och betade av den nysådda och blommande grödan. Det var ett sällsynt tillfälle att få observera henne på så nära håll. 

Men hennes omedelbara obekvämlighet med min närvaro var tydlig, för efter en lång, granskande blick, valde hon att långsamt dra sig en bit längre bort på fältet. Den detalj som jag hela tiden återkommer till i denna bild är hennes långa ögonfransar, det är så fascinerande tycker jag. Visst är hon vacker?!

Mötet jag aldrig glömmer - Lappugglan i Kolmårdsskogen...

Den här bilden är från ett minne som dröjer kvar med stor tydlighet, trots att det är flera år sedan nu. Det var en tid då vi hade ett alldeles speciellt, och jag vågar säga celebert, besök här i Kolmårdsskogarna.

Denna stora, otroligt uttrycksfulla uggla är verkligen något alldeles extra att få möta. På bilden ser man dess massiva, fjäderbeklädda ansikte och den intensivt vaksamma blicken från de där lysande gula ögonen. Men blicken var inte riktad mot mig.

När jag tog denna bild, hade lappugglan en fast blick upp mot himlen. Kråkorna cirkulerade över fältet, och jag kände en tydlig spänning och nervositet hos ugglan. Den var orolig och mycket vaksam. En stund senare satt hon på en gren i skogsbrynet och där var hon betydligt lugnare. Här syntest hon inte lika lätt och kanske var det just det som gjorde henne mindre ängslig.

Besöket var en kort och intensiv period som jag bär med mig än idag. Att få uppleva det extraordinära i det välbekanta är vad som gör skogen så fascinerande. Jag är så tacksam för den här bilden och inte minst alla minnen av ett sant mötena med lappugglan i hemmaskogen...

Kontraster i Kolmårdsskogen - ett möte vid skogstjärnen...

Det finns stunder i naturen som stannar kvar lite extra, och mitt möte vid en skogstjärn djupt inne i Kolmårdsskogen i en försommarmorgon var definitivt en sådan stund.

Att vandra i denna gamla skog är alltid rofyllt, men målet för dagen var tystnaden vid en av de mindre, mer avskilda tjärnarna, längre in i skogen. Vattnet där är ofta nästan kolsvart, färgat av humus och speglar de omgivande mörka granarna på ett sätt som ger en känsla av bottenlöst djup.

Just som jag kom fram och lät blicken svepa över den stilla ytan, upptäckte jag en ensam kniphane som guppade rofyllt en bit ut.

Kontrasten var omedelbar och slående. Mot det mörka, nästan ogenomträngliga vattnet lyste hans kritvita sidor och bröst upp som en fyr. Det var en fantastisk syn; hur det lilla ljuset från hans fjäderdräkt skar igenom den djupa skuggan över tjärnen. Det kändes nästan overkligt hur starkt han framträdde mot sin omgivning.

Jag satte mig tyst på en mossbeklädd sten för att observera. Trots att han verkade vila och flöt fram i sakta mak, var det uppenbart att han aldrig helt slappnade av. Det skarpa, gula ögat, så typiskt för knipan, var konstant fixerat på mig och omgivningen. Det är fascinerande att se den ständiga vaksamheten hos de vilda djuren, de är verkligen alltid beredda, även när de vilar.

När jag satt där och betraktade hur de mjuka ringarna på vattnet spred sig runt honom, fångade av det svaga ljuset som silade ner genom grenverket, började tankarna vandra. Det mörka vattnet och de skiftande reflektionerna gav en känsla av mystik. Vad döljer sig egentligen där nere i det kolsvarta djupet under den lugna ytan? Det är den typen av tankar och den typen av tysta, kontrastrika möten som gör att jag alltid längtar tillbaka till naturen. Det blev en stilla, reflekterande stund som jag är glad att jag fick uppleva...

Skogens spöke...

Gryningsljuset spred sig sakta genom skogen, en mjuk och fuktig kyla dröjde sig dock kvar. Dimman låg så tät att varje andetag kändes som att dricka ett litet glas med kallt vatten. Jag var ute på min vanliga morgonrunda med kameran, i hopp om att fånga något av det magiska ljuset och kanske ha turen att få möta något av skogens alla djur.

Där borta, på en kulle som höjde sig över det dimmiga landskapet, såg jag dem. Två kronhjortar, som två väldiga silhuetter skurna ur det kolsvarta mörkret. Nyfikna, men ändå på sin vakt. Ingen tvekan om att jag kommit för nära denna gång. Jag gissar på att dessa två kronhjortar tillbringat natten ute på det öppna hygget längre bort och nu var på väg tillbaka till skogens trygga skydd.

Det var en sådan stillhet och vördnad i ögonblicket. Jag höjde kameran, försökte genom dimman att få skärpa på en av dem och klick - där satt bilden!

I samma stund knakade det till i skogen. I samma ögonblick som ljudet bröt tystnaden, var de borta utan något mer ljud alls. Det fanns ingen flykt, inget buller utan bara tystnad efter det knakande ljudet. På något övernaturligt vis var det som att kronhjortarna bara upplöstes i dimman, tystare och snabbare än tanken. Kvar var bara den kalla luften och tystnaden.

I detta ögonblicket insåg jag varför kronhjorten så ofta kallas för skogens spöke...

Mötet med den nyfikna råbocken...

Jag minns den här kvällen så tydligt. Ljuset var mjukt och gyllene, och jag hade suttit vid mitt fågelställe ute i skogen i drygt en timme och bara njutit av att få se alla småfåglar kivas om maten vid foderautomaterna. Det var verkligen full aktivitet, och jag hade helt förlorat mig i att fotografera de små.

Men så plötsligt - en tydlig brytning av en gren. Snabbt tog jag bort kameran från ansiktet och tittade längre in i skogen. Genom trädens ljusa vårsol, såg jag en ljusbrun gestalt som kom vandrande, gracil och tyst. Det var denna ståtliga råbock.

I nästan samma ögonblick möttes våra blickar. Det var som om skogen höll andan. Ett utdraget ögonblick av stilla förvåning och en djup, ömsesidig kontakt. Jag visste omedelbart att jag inte ville störa detta magiska möte med en plötslig rörelse. Kameran låg nu i mitt knä, men försiktigt greppade jag efter den och höjde den långsamt, långsamt. Jag ville verkligen fånga detta ögonblick.

Där stod han, perfekt inramad i den här djupa och frodiga skogssalen, belyst av den mest fantastiska, klara vårsolens ljus. För att skapa en bild som verkligen kunde förmedla känslan av den drömska stämningen som rådde just där och då, bestämde jag mig snabbt. för att göra en dubbelexponering.

En bild i fokus och den andra bilden i mjuk oskärpa. På så sätt blir bilden en blandning av verklighet och det minne som uppstod där och då i det spontana mötet mellan råbocken och mig där ute i skogen denna magiska vårkväll...

Havet, friheten och klipporna...

Sommaren för med sig en oundviklig och djup dragning - längtan till havet! 

Väl framme söker sig min blick oavbrutet till havslinjen, där det väldiga havet sträcker sig ut mot en horisont som verkar lova oändlighet, långt bortom vad ögat kan nå.

Jag tänker på en särskild plats, en kuststräcka av urgammal, slipad granit, där klipporna står som fasta fundament i en ständigt rörlig miljö. Att sitta på en sådan klippa, med horisonten som den enda fasta punkten, är att bli ett med detta fantastiska landskap. Det är de saknade sinnena som återvänder: den skarpa, mineraliska doften av tång som blandas med den friska, salthaltiga luften som genast gör huden sträv. Så ljudet, det oavbrutna, rytmiska kluckandet och det djupare, rytmiska bruset när vågorna mjukt och oåterkalleligt arbetar sig in i klippskrevorna och runt de slipade granitblocken.

I dessa stunder, när elementen omfamnar mig, händer det att jag lägger mig ned. Jag sluter ögonen och låter allt annat falla i glömska för en stund. Att bara vara i detta nuet, är en av de starkaste och mest behagliga upplevelser av ren närvaro jag känner till. Det är, näst efter en lång vandring i skogen, det ultimata sättet att återknyta kontakten med sig själv och uppleva friheten.

I somras reste jag och min familj till just en sådan kuststräcka för att åter få uppleva detta underbara landskap och frihetskänslan. Jag vet med säkerhet att det är dessa dagar och denna specifika stämning som jag kommer att återvända till, när vintern så småningom lägger sitt järngrepp om oss och mörkret är ett oundvikligt faktum. Då kommer mina tankar återvända till just den här dagen och klippan vid havet...

Rådjursparet och sälgens sötma...

Gryningen var fortfarande ung när jag rullade in på den smala skogsvägen. Motorn tystnade och kvar fanns bara skogens dämpade prassel och ljudet av mina egna andetag. I det första, kalla morgonljuset, långt innan solen hunnit visa sig, dök de upp. En råbock och en råget, lugna och orädda, som om de visste att de var ensamma. 

De gick där bland de späda buskarna och nyligen utslagna sälgen, vars blad måste ha varit alldeles sötmafyllda efter nattens kyla. Jag satt kvar i bilen, en tyst observatör med kameran i högsta hugg, och lät tiden stå stilla. Ljuset började så sakteliga förändras allt eftersom. Tillslut så strilade det igenom de täta trädkronorna och förvandlade den dunkla blå skogen till en scen i intensivt guldljus. 

De unga rådjuren fortsatte att beta, omedvetna om att jag satt i bilen. Det var ett magiskt ögonblick, en tyst överenskommelse mellan människa och natur, som jag fick äran att föreviga den här underbara vårmorgonen...

Det svarta hålet på mossen...

Djupt inne i Kolmårdsskogens hjärta, där den täta tallskogen står som en tyst mur, breder en mosse ut sig som en bedrägligt lugn värld. Bilden fångar den skönhet och den stämning som råder här, men döljer också en djupt rotad hemlighet. Ett litet, olycksbådande mörkt vattenhål det som också kallas för svart hål syns nere till höger i bilden. Det är just dessa mörka fläckar som gör mossen till ett så riskabelt landskap att beträda. Ett svart hål är ett bottenlöst hål med en mörk yta som döljer det iskalla vattnet och djupt liggande dy.

Att korsa en mosse är därför ett äventyr fyllt av faror. De stabila grästuvorna är den enda säkra vägen att använda för att ta sig över, och varje steg kräver yttersta försiktighet. Om du mot all förmodan skulle hamna i ett svart hål försvinner du snabbt ned i mossens kalla djup. I bästa fall kanske du kan kämpa dig upp, men i annat fall försvinner du och blir en del av mossens historia.

För att undersöka detta svarta hål tog jag en pinne, cirka tre meter, och förde försiktigt ned den i hålet. Jag kunde ändå inte nå botten. Det var en hisnande tanke som slog mig där jag satt, bara decimetrar från kanten av detta livsfarliga hål. Hur många vandrare genom seklerna har känt detsamma när de, precis som jag, stött på ett svart hål ute på en mosse? Tänk om någon också har försvunnit just här i detta svarta hål? En mörk fläck på den spräckliga mossen, så vackert på ytan, är i själva verket en dörr till det okända. Kort sagt; en farlig hemlighet som är dold i naturens lugna famn...

Silvertärnan och det flytande silvret...

Det var en av de där sällsynta juli-kvällarna, där tiden verkade stå stilla och havets rymd kändes synnerligen oändlig. Jag hade suttit och studerat silvertärnorna, dessa fjäderlätta akrobater, hur de med graciösa dyk fångade sin föda och sedan återvände till skären för att inta det nyligen fångade bytet.

Ibland vill jag inte vara dokumentär, utan vill nå ett steg till. För mig räckte det alltså inte bara med att dokumentera deras form. Jag ville fånga rörelsens och ljusets essens i denna miljö. Med en lång slutartid och valet av svartvit, öppnade jag slutaren för att låta tiden flöda fritt genom linsen. Genom att eliminera färgen och reducera scenen till dess grundformer, framträdde vattenreflektionerna på ett spänande och dramatiskt vis.

Dessa flyktiga glimtar transformerades till en levande väv av vertikala ljusstreck, som en fallande regngardin av flytande silver på en mörk, rörlig yta. Den ensamma silhuetten av tärnan på det mörka, isolerade skäret blir en fixpunkt i denna kaotiska och glittrande symfoni. Det är en bild där det stillastående och det dynamiska smälter samman, och där ett ögonblick i juli fryses för att berätta om en kväll av ljus och liv, förvandlat till ett stycke grafisk poesi. För mig är det här inte bara en bild av en fågel och ett skär; det är ett spännande visuellt experiment som fångar stämningen och ljusets föränderliga karaktär en fin sommarkväll...

Att se bortom motivet...

När jag tog den här bilden i Norrköping ville jag göra något mer än att bara dokumentera konstverket – jag ville skapa en egen bild utifrån konstverkets spännande egenskaper.

Det är det jag gillade med den här bilden var att det gick att skala bort allt runt omkring och låta ljus, färg och form ta över. Genom att fokusera på symmetrin och kontrasten mellan det blå och orangea ljuset skapas ett djup som drar in blicken likt ett kalejdoskop.

För mig handlar fotografi nästan alltid om att stanna upp och använda kameran till att skapa, istället för att bara avbilda det som finns framför mig...