måndag 4 maj 2020

På besök i Getmannens rike...

Så bestämde jag mig för att det nu var dags. Jag tog mina första kliv rakt in i den mytomspunna skogen – Getmans rike. En skog väl mytomspunnen och omtalad i flera historier och berättelser och inte minst i SR:s podd ”Creepypodden”. Den här dagen var vädret väl mulet och regnet hängde tungt i luften och kändes som att det skulle kunna komma ned precis vilken sekund som helst. Detta gjorde såklart att det blev aningen mörkare än vanligt inne i skogen och det gav mig en liten olustkänsla i magen. På grund av detta funderade jag vid flera tillfällen om jag verkligen skulle ta mig runt hela den markerade slingan i detta reservatet eller om jag skulle få avbryta och gå tillbaka. De som känner mig väl vet hur envis jag är och kanske var det till fördel just idag, då jag sakta vandrade stigen fram med min kamera och stativ på axeln.




På flera platser var det inte helt lätt att ta sig fram, då det var fullt av stormfällda gamla granar. Eftersom skogen här var så kuperad och stigen gjorde tvära svängar upptäckte jag då och då att de markerade ringarna runt trädet försvann och jag hade ingen aning om det skett nyligen eller jag vikt av från leden långt tillbaka. Även om jag stundvis kände mig desorienterad (vilket jag inte brukar göra i skogen) och inte riktigt visste vart jag var så hittade jag vid dessa tillfällen ändå tillbaka till leden och kunde fortsätta vandringen som planerat. Vid flertalet tillfällen där jag stannade och gjorde mina bilder med kameran kände jag mig väldigt iakttagen. Kanske var det här något djur som iakttog mig? Jag hade ju på flera platser ett både bök från vildsvin och färsk älgspillning. Men när jag spanade så såg jag inget, utan allt var så stilla och lugnt här i skogen.




Mot slutet av leden, precis innan jag på kartan såg att jag skulle vara framme vid parkeringen igen, var det väldigt brant och nu började det även att skymma. Sista 400 metrarna blev därför en kamp mot klockan, för jag vill ogärna vara kvar här inne när ljuset försvann helt.




Summa summarum blev det en fin sväng i ett spännande naturreservat och i en skog väl värd sitt rykte. Jag fick också möjligheten att uppleva platsen och göra några bilder utefter de känslor jag hade just där och då. Men jag vill också tillägga att det på slutet kändes som om det ändå var något som försökte att hålla mig kvar här inne i skogen. Vem vet, kanske finns Getmannen någonstans här inne och ogärna vill att de få personer som kommer hit också ska lämna hans skog?!
 





12 kommentarer:

Lena sa...

Mårten!!! Vilka häftiga bilder och vad roligt att få följa med dig ut i skogen och vilket ställe. Ett riktigt spännande inlägg och jag hade nog inte vågat gå själv där och fotograferat, även om jag nu blev väldigt nyfiken och skulle vilja göra ett besök på platsen efter att ha sett och läst här. Mycket passande musik också som klart förstärker helheten till texten och bilderna.

Mårten Lundgren sa...

Tusen tack för din kommentar Lena till inlägget om Getmannens rike. ;)
Detta var ett spännande ställe att vandra runt i. Här varvades ljusa hällmarker med gammal mörk granskog i djupa dalar. Roligt att du tycker att musiken passade till bilderna. Jag tyckte också att Myrkurs Ulvinde på något sätt kändes givet för just det här inlägget.
Återigen tack för din kommentar Lena! =)

Anonym sa...

Författaren nickar uppskattande...

Mårten Lundgren sa...

Tack så mycket författaren! 😊

Anonym sa...

Lite fjantigt. Jag är uppväxt i trakten och kan denna skogen innan och utan. Det finns inget mystiskt med den.
Har gått där hundratals gånger i mörkret. Inget monster har tagit mig ännu.
Närmast man kan komma ett monster är väl storgalten. Mycket vildsvin.

Mårten Lundgren sa...

Till Anonym/okänd:
Tack för din kommentar till ett av mina mest uppmärksammade och omtyckta inlägg här på bloggen. Vi delar uppenbarligen inte synen på skogen och den här platsen.

Vad jag däremot tycker är lite "fjantigt" är att din kommentar saknar underskrift. Det hade varit roligt att veta vem som tycker detta...

Anonym sa...

Ta det inte personligt. Jag har en annan syn på skogen bara. Fina jaktmarker är det. Men några spöken har jag aldrig sett. Eller känt av. Och då har jag tillbringat mycket tid alla dygnets timmar där, många gånger ensam.

Folk blir rädda för skogen i onödan av sånt här. Du gör ju bilderna "spöklika". Vad är poängen med detta? Varför inte visa naturen som den ser ut utan larviga filter?

Och creepypodden är ju bara urlöjligt. Hur kan vuxna människor ta detta trams på allvar och ge sig ut i skogen på jakt efter nån getman??
Det heter Getmans rike av andra anledningar.

Ja, jag vill vara anonym. Är det ett problem? Jag är en tjej som jobbar på SjöV också. Den snyggaste. Och mest skogsvana. Vi har snackat några gånger. Du är trevlig.

En plats blir inte magisk för att nån skickar in en fiktiv berättelse om den till en podd.

Ha en fin sommar nu hälsar Getflickan.

Mårten Lundgren sa...

Hej Getflickan!
Jag tar det absolut inte personligt, alla får givetvis ha sin egna bild och uppfattning om skogen.
Att Creepypodden skulle vara larvig vet jag inte om jag kan hålla med om. I så fall borde väll alla skönlitterära böcker och annan prosa också klassas som löjligt?!
Om man väljer att tro på spöken/troll/väsen är såklart också upp till var och en.

Att folk blir rädda för skogen av mitt inlägg vet jag inte om jag alls kan hålla med dig om. Jag skulle säga att de flesta som inte har någon skogsvana är rädda för skogen och känner obehag av att vistas där.

På vilket sätt visar man hur skogen egentligen är? ”Skogen” som miljö har många olika ansikten. Inget mer eller mindre korrekt än något annat såklart. Min bild av skogen är med stor sannolikhet en annan bild än din. Någon ytterligare person har med största sannolikhet en tredje bild, som inte alls överensstämmer med vare sig din eller min. Det går aldrig att visa fram en bild på en plats på ett objektivt sätt, för i samma ögonblick som kameran riktas åt ett håll, ja då har ett val/ett utsnitt gjorts och då har delar redan valts bort delar av platsen. Med andra ord kan man säga att det finns inga bilder/fotografier som speglar verkligheten.

Detta inlägget gjordes efter att jag lyssnat på Creepypoddens avsnitt om just Getmans rike. Min känsla av att vara i skogen speglas i mina bilder, så är det alltid både här och på andra platser. Att denna podd med stor sannolikhet påverkade mina bilder är givetvis ett faktum. Sannolikt hade bilderna blivit något annat om jag inte lyssnat på podden innan. Varför kan man inte skapa bilder med inspiration från en berättelse? På vilket sätt skulle det vara fel?

Det är absolut inget problem att vara anonym, men ibland väljer jag bort att publicera kommentarer som är från anonyma, på grund av att innehållet inte alltid är så trevligt. I ditt fall var det absolut inget problem, det var en vänlig och snäll kommentar på alla sätt och vis. Givetvis är det också alltid roligt att veta vem som skrivit en kommentar! 😊

Detta får vi prata mer om vid tillfälle. Det var roligt att höra att jag uppfattas som trevlig, för det vill jag såklart vara. Jag har mina misstankar om vem du är också och stämmer det så vet jag att du också är trevlig!

Ha en fortsatt skön sommar du också ute i skogen!

/Mårten

Anonym sa...

Jag ser massa gestalter och ansikten på nästan varje bild, bilderna ger mig ett starkt obehag, som det är ett ställe man inte bör vara på, det kanske inte är just en getman i skogen men något är det definitivt, är lite öppen till andevärlden och har känt saker hela mitt liv /Emma

Mårten Lundgren sa...

Hej Emma,
Jag har också besökt många platser i skogen, inte minst här i Östergötland. Jag vet inte vad det var med den här platsen, men speciell var den på många sätt. Inte minst känslan av att vara där var speciell. Om den beror på att platsen har något speciellt eller att jag påverkats av podden och avsnitten om Getmans rike kan jag inte svara på.

Tack för att du skriver en kommentar till inlägget och berättar om din upplevelse och hur du upplever bilderna. Jag delar din upplevelse av bilderna... 😊🙏

Anonym sa...

En spökrädd vuxen man?

Jag gillar inte vår samtid.

Mårten Lundgren sa...

Hehe, vem har sagt att jag är spökrädd?
Kan inte låta bli att vara lite nyfiken på vem du själv är som skriver detta, utan att berätta vem du är. 😉👍