tisdag 30 juni 2020

Den lilla sädesärlan och solnedgången...

Solen går sakta ned över Mullsjön och den lilla sädesärlan jagar för fullt i strandkanten. Helt plötsligt stannar hon upp och tittar in i ljuset. När jag såg bilden var det inte svårt att trycka av och göra just den här bilden. Frågan uppstod i samma ögonblick jag såg bilden gjorde den och även när jag ser den idag - vad är det egentligen som den lilla sädesärlan ser där inne i ljuset?!


måndag 29 juni 2020

Stoppa skyddsjakten av vargarna i Östergötland!

Norrköpings Tidningar (NT) publicerade idag en artikel om oss i kommunen som skrivit och överklagat den skyddsjakt av varg som inletts på väldigt tvivelaktiga grunder här i Östergötland - Långbogenreviret.

På väldigt tvivelaktiga grunder inledde Länsstyrelsen i Östergötland den 11 juni i år en skyddsjakt på de vargar som finns här i Östergötland - Långbogenreviret. De hävdade bestämt att detta skulle lösa problemet med de tamboskapsattacker som varit det senaste året i reviret. Detta är något som tre ideella föreningar och åtta privatpersoner (varav jag är en av dem) har överklagat till Förvaltningsrätten.

Som jag ser det så finns det många skäl till att inte bedriva jakt på vargarna här i reviret. För det första har vi en decimerad vargstam här i landet. Just nu har vargarna här i reviret valpar som är i behov av sina föräldrar. Om en förälder blir skjuten kommer dessa valpar därför att gå en svältdöd till mötes. Något som jag tycker ger frågan ännu en etisk parameter. Är det verkligen rätt att göra så?

Det kanske allra värsta av allt är att Länsstyrelsen här i Östergötland även går emot sitt eget beslut om hur en skyddsjakt inleds. När man bortser från sina egna bestämmelser så går det inte att undvika att funderar i banorna om vems ärende man egentligen går i denna fråga!?

Av de sju incidenter som ligger som grund för denna skyddsjakt av varg, kan endast en av dessa bekräftas med DNA, vilket alltså betyder att man endast kan vara säker på att det vid just detta tillfället var en varg och exakt vilken individ som utfört incidenten. Så hur vet Länsstyrelsen då att en skyddsjakt verkligen är lösningen på tamdjursattackerna?

För vad händer om vargvalparna växer upp utan sina föräldrar? Vem kommer då att lära dem att jaga de vilda djuren? Sannolikt kommer de därmed att gå på tamdjuren istället, då de är enklare att döda. Så att skjuta en förälder till valparna, skulle därmed sannolikt förvärra situationen, snarare än att lösa den.

Som ni märker finns det mycket som talar emot denna vansinniga skyddsjakt, något som Ulf Stråhle från NT skriver om i sin artikel i dagens upplaga av NT.


För att läsa denna artikel kan ni surfa in här på NT:s hemsida, man måste dock vara prenumerant för att läsa artikeln.



De två tranorna...

På en gräskulle stod det två tranor och vilade sig, den ena av dem var till och med sovandes. Samtidigt gryr en ny dag sakta men säkert. En ny dag med nya möjligheter...


söndag 28 juni 2020

Naturen – en självklar rättighet?

Vad betyder naturen för oss människor egentligen? Detta är en fråga som jag allt oftare kommit att funderar över. Ofta väcks dessa tankar när jag ser hur vi människor på ett oförnuftigt och ohållbart sätt utnyttjat vår naturs resurser på ett eller annat sätt.


När man är ute i skogen så pass mycket som jag är, så ser jag frekvent hur bilvrak dumpas, hur skräp av alla dess slag slängts i diket, hur eldningsförbud ignoreras, men även hur gamla skyddsvärda skogar förvandlats till jätte-lika tomma ytor. Kvar finns vara bara sten, jord, lera och grenar som kan berätta om att det en gång faktiskt stått träd på den här platsen och att det varit en skog. Men det är inte bara det ohållbara skogsbruket som bedrivs här i Sverige som leder in mina tankar på frågan om vår natur. Mer eller mindre dagligen ser jag eller läser om liknande övertramp på naturen allt från att någon ansett sig har rätt att klottra sönder några raukar på Gotland till liknande övertramp på andra platser runt om i världen. Alla dessa övertramp på naturen bekräftar på ett tydligt sätt att vi mer eller mindre helt tappat vår relation till naturen och att vi människor faktiskt sakta men säkert håller på att förstöra vår natur, vårt hem - den planet vi bor på.


Jag tror att vi människor med vårt materialistiska tänk, teknikfokus och även den avbefolkande landsbygden faktiskt skapat oss en distans till skogen, djur eller till och med naturen i sin helhet. En distans som mer och mer håller på att utvecklas mot att bli en ordentligt bred, djup och oöverkomlig klyfta. Vi ser inte längre naturen som en plats vi delar med allt annat liv här på jorden, utan ett sorts lager eller skafferi som vi har fullständig rätt att göra vad vi vill med. Ett bra exempel på detta är de bilbatterier som jag för några veckor sedan hämtade från en plats i skogen där någon dumpat dem i tron om att om de inte syns, så finns de inte längre. Som tur var så var de inte speciellt gamla, de hade inte börjat att läcka, utan hade förmodligen bara legat på den här platsen i någon eller några dagar. Givetvis klarade jag inte av att veta att de låg där och skräpade ute i skogen, utan såg det som min medborgerliga plikt att se till att ta dem därifrån, till återvinningsstation där de kunde tas om hand på ett korrekt sätt.

Inte heller är det sällsynt att jag ser djur som ligger påkörda eller överkörda på vägarna runt om i skogen. Hur är det möjligt att man kör över en ekorre på en smal liten skogsväg? Visserligen är vägen där jag fick bevittna detta belagd med en maxhastighet på 70 km/h. Men det är ändå en så pass smal väg att det är svårt att köra snabbare än 40 km/h. I annat fall blir det farligt för både föraren i bilen och de eventuella djur som kanske dyker upp på vägen. Trotts allt ligger det en morgon en ekorre som blivit påkörd på denna väg. En olycka kan givetvis hända, men själv hade jag i alla fall stannat för att se hur det gick med djuret som hamnade framför bilen. Utan tvekan hade jag dessutom flyttat djuret en bit in i skogen för att det inte skulle fara ännu mer illa. Någon sorts värdighet till den lilla djurkroppen känner jag såklart. Gör inte alla det?
Men inte ens den tiden hade den förare som kört på ekorren tagit sig. Återigen fick jag samma känsla som med bilbatterierna, det är min medmänskliga plikt att se till att den lilla djurkroppen inte blir mer sargad och även får en värdig plats att vila på.



Så härom dagen, blev jag återigen påmind om vår relation till naturen då jag läste om att en lappugglehäckning i Småland fått sina ägg stulna (länk). Ännu en gång har vi gjort övertramp i naturen för vår egen vinning. Eller om det kanske låter bättre, vi har återigen utnyttjat vårt självklara skafferi. Har det verkligen blivit en kutym för oss människor att se naturen som en självklar rättighet att bara förbruka och utnyttja för vår egen vinning? Jag hoppas att vi allt eftersom vi blir mer upplysta om det här problemet, blir fler och fler som tänker på att vi faktiskt delar vår natur med väldigt många andra liv som finns och lever där ute i vår miljö. Naturen är ingen rättighet för oss människor, utan en skyldighet för oss att ta hand om och bruka med respekt, på ett hållbart och ansvarsfullt vis, något jag redan är igång med att lära mina barn och jag hoppas att de en dag ska föra vidare till sina barn…





lördag 27 juni 2020

Observerad...

Här är jag noga observerad av den svartvita flugsnapparhonan, som sitter och njuter av kvällssolens varma strålar...


fredag 26 juni 2020

Sångsvanarna och skogen...

I den sena skymningen flyger sångsvanarna förbi den alldeles mörka skogen. Likt vita änglar rör de sig över den mörka horisonten och den mörkblå himlen...


torsdag 25 juni 2020

Morkullan i solnedgången...

Ännu ett fint sommartecken tycker jag är att stå och spana i solnedgången, då morkullan kommer flygande över trädtopparna ute i skogen. Så mäktigt att få uppleva detta varje kväll man är ute...



onsdag 24 juni 2020

En välkänd silhuett reser sig...

Kväll har blivit till natt och mörkret är mer eller mindre ett faktum. På den spegelblanka sjön dansar älvorna. Plötsligt reser sig ur älvornas dans en välkänd silhuett och breder ut sina vingar...


tisdag 23 juni 2020

Svartvita flugsnapparen i kvällens sista ljus...

Den svartvita flugsnapparen poserar fint på sin favoritgren i kvällens sista solljus...


måndag 22 juni 2020

Betraktad från rapsfältet...

Från ett rapsfält betraktas jag noga av ett välkänt ansikte. Precis när jag tar bilden sticker den busiga rågeten ut tungan åt mig. Misstänker att hon vill retas lite innan hon hoppar vidare...



söndag 21 juni 2020

Bildjägaren…

Vem är du som fotograf egentligen, har du någonsin frågat dig det?
Vad är det som driver dig till att göra nya bilder egentligen? Är det jakten på nya djurmöten, att fånga nya arter på bild, hitta nya motiv, eller är det för att du vill kunna visa upp bilder på sociala medier?

Jag tror att många fotografer ibland kanske missar att ställa sig den här frågan, utan bara arbetar på. Ibland kanske det då blir att de arbetar mot ett mål de inte själva riktigt känner till?! För mig har den senaste tiden faktiskt handlat mycket om att fråga mig detta – vem är jag egentligen som fotograf och vad vill jag egentligen med detta?! Dessa grubblerier har förhoppningsvis tagit mig vidare och givit mig svar på varför jag fotar, vad jag vill med mina bilder och vad som egentligen driver mig att fortsätta med detta. Kanske är jag inte helt framme vid ett slutgiltigt svar ännu, då jag liksom alla andra människor utvecklas hela tiden. Jag känner mig i alla fall efter detta ännu säkrare och mer trygg i mitt bildskapande.

För det första har jag kommit fram till att jag inte är en troféjägare som drivs att ständigt fånga nya arter på bild, för att slutligen kunna skryta med att jag har hela fågelboken på bild. Jag är snarare motsatsen, ju vanligare djurart jag fotar, desto mer intressant! Därmed inte sagt att jag inte skulle fota en ny art om jag fick chansen, men det är inte det som driver mig framåt i mitt bildskapande att resa land och rike runt i jakten på den arten jag ännu inte lyckats fånga på bild.

Inte heller drivs jag av att ständigt framhäva mig själv på sociala medier, även om jag ibland syns där. Ibland även mer frekvent andra. Orsaken till detta är att jag under vissa perioder arbetar mer och därför också har flera bilder att visa upp och det vill jag gärna göra. Det är alltid roligt att höra vad andra människor tycker om de bilder som jag skapat. Men jag vill återigen understryka att jag inte drivs av att framhäva mig här.

Många gånger har jag fått frågan om jag inte skriver ett manus innan jag beger mig ut för att göra mina bilder. Då jag inte alls är den personen som fungerar på det sättet och inte heller förstår mig på detta, brukar jag oftast svara med att jag inte förstår varför jag ska försöka att regissera något som inte går att regissera? Kanske låter det arrogant, det är i så fall inte min avsikt.

Hittills har jag bara skrivit om vad som inte driver mig som fotograf och då kommer vi till den punkten där det istället är dags för mig att redogöra för vad som driver mig framåt i mitt fotograferande. För det första är naturen en plats för mig där jag känner lugn och ro. Det är lättare att tänka klart ute i skogen, för här finns inga andra intryck som pockar på uppmärksamhet på samma sätt. Här har jag därför väldigt lätt att återhämta mig och finna nya krafter. Krafter både för att göra nya bilder, men även krafter som går åt till att klara av vardagens alla utmaningar. Djurmöten är också en källa för kraftåterhämtning, då djur ofta är just där och då och jag också tvingas till det vid mina djurmöten. Det gör att jag för en stund kan samla mig och fokusera på bara en sak. Där och då är det bara jag och djuret, allt runt omkring oss finns inte. 

Så var det detta med alla olika djurarter då, varför drivs jag inte till att ständigt jaga nya arter precis som många andra naturfotografer? Svaret är enkelt, arten är inte det intressanta i en bild, utan uttrycket och personligheten hos djuret. Det är det jag försöker fånga, inte den sällsynta arten. För mig spelar det därför inte någon roll om det är en rubinnäktergal eller en skata som sitter där framför mig. Det är uttrycket, personligheten, stämningen, ljuset och min känsla som jag försöker att återge i mina bilder. Givetvis försöker jag också att göra bilden på mitt eget sätt.

Sannolikt har jag utan att veta det blivit en bildjägare som ständigt söker nya bilder i mina hemmaskogar och i området där jag bor. Jag letar mig ut i naturen för att finna nya krafter, men också för att få skapa mina egna bilder. Jag söker de bilder jag ännu inte tagit och de bilder jag kanske länge försökt att göra, men av någon anledning inte kunnat göra. Jag drivs av att få sätta min egen prägel på mina bilder och även att kunna återge och berätta om min känsla jag hade på platsen just där och då. Det spelar heller ingen roll om jag fotat storlommen 11 miljoner gånger, jag kommer ändå hitta ett nytt sätt att fota den på, ett nytt möte innebär således nya möjligheter. Med detta sagt, kommer jag nu resa mig från stolen här vid datorn, packa min ryggsäck och återigen bege mig ut i skogarna här i Kolmården, med samma entusiasm som alltid. Jag vet att där ute i kvällningen, då älvorna dansar över hyggena, där finns den bild jag ännu inte gjort och idag ska jag banne mig göra den...








lördag 20 juni 2020

Midsommaraftonsmorgon...

En bild från när solen över fälten nedanför Kolmårdsbranten en midsommaraftonsmorgon. Fläckvis ute på fälten lyser Östergötlands landskapsblomma - blåklinten...


Skumma bilder...

Det är alltid lika fascinerande att stå och titta på skummet som bildas i livliga vatten. Det gäller också att vara snabb, för ibland kan den unika kombinationen av bubblor och skum uppfattas som ett universum, ett ansikte eller något annat spännande...

Tack Malin för inspirationen!






fredag 19 juni 2020

Glad midsommar!

Med en bild från en kväll här i junisom jag tycker utstrålar sommar, värme och den svenska naturen, vill jag önska er alla läsare här på bloggen en riktigt glad och skön midsommar!


torsdag 18 juni 2020

Kontrast...

Just ordet kontrast är nog det jag först kom att tänka på då jag mötte den helsvarta dovhjorten i den vita björkskogen. Plötsligt tittade den bara fram, långt där inne mellan de vita björkarna. Vi stod länge och iakttog varandra innan jag valde att lämna platsen för att inte störa...


onsdag 17 juni 2020

Knipa i sommargrönska...

I solens intensiva ljus träder sommargrönskan fram och lyser intensivt, samtidigt som en koltrast sjunger i närheten av mig. Den lilla knipan simmar mållöst runt i det lilla viltvattnet. Kanske letar hon efter en plats att bygga sitt bo, eller bara något att äta...


Kyrkan i Bo...

En bild på den lilla kyrkan i orten Bo (Närke). Vad jag har förstått ska här på kyrkogården växa vilda påskliljor på våren. Något jag helt klart får undersöka nästa vår...


tisdag 16 juni 2020

Nyfiken liten ekorre...

En nyfiken liten ekorre tittar ut och studerar mig nog...


Ännu en bild från harmötet...

Här kommer ännu en bild från det fantastiskt fina "harmötet" i soluppgången...


måndag 15 juni 2020

Pärlugglemöte...

En svartvit bild från ett pärlugglemöte...


söndag 14 juni 2020

Näckrosor och skräddare...

På den spegelblanka sjön springer skräddarna i full fart mellan näckrosbladen...


lördag 13 juni 2020

Blommande liljekonvalj...

Nu blommar liljekonvaljen för fullt...


Måsen i vattenfallet...

En bild från Norrköpings omtalade industrilandskap. En badande fiskmås i solnedgången, en försommarkväll i juni månad...


fredag 12 juni 2020

Rådjursporträtt...

Ett porträtt av en mycket ung råbock, som poserade stolt framför mig i det finna morgonljuset.

Lägg också märke till den stora fästingen som denna råbock har i nederkanten på sin hals...


Ormvråken kastar sig ut...

På en gren i en gammal torraka sitter en ormvråk och spanar. Plötsligt tittar hon till och flyttar huvudet lite fram och tillbaka. Som på en given signal kastar hon sig sedan ut från pinnen och bort mot bytet som hon nu är på väg mot...


torsdag 11 juni 2020

Storlommen i sista kvällsljuset...

På en nästan spegelblank sjö ligger storlommen och vilar sig. Det sista ljuset från den gångna dagen håller sakta på att försvinna. Snart har mörkret förvandlat dagen till natt...


Arbetets museum i Norrköping...

En bild på arbetets museum inne i industrilandskapet i Norrköping...


onsdag 10 juni 2020

Skogsstjärnan...

En av mina favoritblommor blommar nu för fullt i skogarna här i Kolmården. Jag visar här fram två nya bilder på den fantastiskt vackra skogsstjärnan...



tisdag 9 juni 2020

Fältharen och soluppgången...

Möte med en liten fälthare i soluppgången. I den stilla morgonen satt hon och blickade in i ljuset och filosoferade...


måndag 8 juni 2020

Sånglärkan...

Ett fantastiskt ljud på våren/försommaren är sången från sånglärkorna. Jag kan avslöja att jag vid ett tillfälle faktiskt somnade på Ölands alvar, då jag låg och lyssnade på denna fantastiska sång...


Miniutställning igång...

Nu är den igång...

Idag hängde jag mina bilder i den lilla miniutställningen som jag är med och deltar i under juni till augusti i år. Tillsammans med Konstföreningen på Sjöfartsverket i Norrköping hålls utställningen "Kreativa medarbetare", där jag bidrar med tre av mina verk. Denna utställning innehåller inte bara fotografier, utan även många andra typer av konstverk. Det var utan tvekan riktigt spännande att går runt och studera alla olika verken på utställningen. Ingen tvekan om att det finns många duktiga konstnärer där ute.

Här nedan ser ni mina verk, tre tavlor helt i svartvitt blev det...