Bara ett par kråkor...

I det vita snölandskapet sitter två kråkor på en liten kulle och spanar ut över vidderna. Tillsammans med lite torra strån blir de landskapets enda "färgklick" när dimman ligger tät. När jag ser bilden kan jag såklart inte låta bli att göra denna svartvita bild, då jag ser de grå kårkorna i det vita. En bild som utan tvekan gör sig bäst i svartvitt, då det är de enda färgerna som finns just där och då...

Målerisk vinterskog...

En bild på den vackra vinterskogen i det intensiva eftermiddagsljuset. Tonerna vandrar från det mörka blå till det ljusa orange. En fantastiskt vacker vinterdag i min älskade Kolmårdsskog. Bilden är gjord med kamerarörelse för att få till den mer måleriska känslan. Titta nog på bilden för det gömmer sig ett och annat spännande ting långt in i bilden...

Lyckad jakt...

Med fångst i näbben kämpar den lilla kungsfiskaren med all kraft för att komma upp ur det iskalla vattnet. I den stora, svarta näbben har den fångat en liten spigg, som den suttit på vasstråt och spanat efter under en lång tid, innan den dök ned i det iskalla vattnet. Denna gången gick det bra och jakten gav ett riktigt fint skrovmål för den lilla fågeln...

Is och vatten...

Försiktigt men bestämt rinner vattnet fram i den lilla bäcken. Längs bäckkanterna, där vattnet mer eller mindre står stilla, skapas isformationer i den bistra kylan. Formationer som påminner om olika varelser/figurer eller bara är grafiskt snygga mönster. I det blå ljuset blir dessa figurer vackra ting att fotografera, utmanande för bildskapandet och fantasin. Det är verkligen något speciellt med is, aldrig detsamma, alltid något nytt...

Med en slemmig spigg i näbben...

På en liten gren sitter den vackra kungsfiskaren och "bollar" med sitt byte. I näbben ligger en slemmig liten spigg, som kungsfiskaren dödar genom att slå hårt i grenen den sitter på. Genom att slänga den lilla fisken får den sedan spiggen i rätt riktning för att glida ned i det lilla gapet. Det är helt klart en upplevelse att få se den vackra lilla kungsfiskaren jaga...

Örnarnas träd...

I det gyllene ljuset cirklar havsörnarna kring den vindpinade och knotiga gamla tallen som står på ett skär. Här sitter de ofta och spejar ut över vattnet och den vidsträckta utsikten. Att möta örnarna i det här fantastiska ljuset och se dem sträcka ut sina gigantiska vingar för att sedan lyfta upp i den gyllene himlen, är minst sagt en känsla av frihet och den storhet som naturen ibland bjuder på...

På andra sidan kullen...

På andra sidan kullen tittar skogens konung nyfiket fram på mig. Samtidigt har den vackra morgonsolen nu orkat sig upp över trädtopparna och belyser honom så vackert där han står och spejar. Ett fint höstmöte med den en stor och ståtlig konung ute på det östgötska slättlandskapet...

Den oroliga lilla tofsmesen...

Aldrig stilla, alltid på väg! Nej, det är inte mig jag pratar om, utan om den lilla tofsmesen. Min klara favorit bland skogens alla småfåglar. En fågel som nästan aldrig går att få med på bild, eftersom att den alltid är på väg någonstans och därför aldrig sitter stilla.

När jag gjorde den här bilden hade det hunnit bli ganska så mörkt och den lilla tofsmesen satt och kikade sig omkring på en gammal tallgren. Den långa slutartiden skapade en lite annorlunda rörelse i bilden. En bild som inte blev ett vanligt artporträtt, utan mer en bild som berättar om den lilla tofsmesens oroliga väsen i den kalla vinterskogen...

Kungsfiskaren fokuserar...

I det svaga ljusskenet från senvintersolen sitter en kungsfiskare i vassen på en liten gren. Härifrån kan han ostört fokusera på den spegelblanka vattenytan nedanför. Där nere under ytan finns bytet. Plötsligt byter "kungen" position på grenen och börjar titta intensivt ned i vattnet. Han gör sig beredd att dyka ned i vattnet, men inser att det faktiskt var falskt alarm den här gången. Nu är det bara att börja om, att återigen sätta sig tillrätta på grenen och påbörja en ny jaktomgång...

Kungen landar...

Först hörs ett kort vasst visslande ljud "zii", sedan syns ett litet blått streck lågt över vattenytan fram till en liten vassrugge. En kungsfiskare landar här på sitt favoritvasstrå. Nu inleder han jakten på sitt byte nere i det porlande vattnet. Här är det ingen is eftersom att vattnet hela tiden cirkulerar. Ett mycket flott möte med den lilla juvelen...

Mellan träden...

Det prasslar och någon går i snön. Jag hör tydligt steg där jag sitter. De kommer närmare och närmare. Fantasin sätts igång, men jag har svårt att föreställa mig vad det är för något jag hör. Plötsligt mellan träden ser jag ett bekant ansikte kika fram. Det är en nyfiken liten råbock som studerar mig där jag sitter. Annorlunda, men spännande rådjursmöte i den vintertunga Kolmårdsskogen...

Isdetaljer...

En bild på de vackra isdetaljerna jag fann vid den lilla skogsbäckens kant. Är inte den blanka isen, med den oregelbundna formen, som bildats av vattnet som ett vackert smycke? I mina ögon liknar detta silver och är oerhört fascinerande och fantasieggande att vila blicken på och studera. Tänk vilka skulpturer, små och vackra detaljer som naturen själv kan skapa...

Bländad av vintersolen...

På den lilla skogsvägen syns endast två hjulspår efter en traktor som kört vägen fram i den djupa snön. När min blick följer spåren fram blir jag bländad av den starka vintersolen som med full kraft lyser mig i ansiktet. Även om de är kallt ute, värmer den intensiva solen gott i ansiktet. Äntligen går det att känna att vi faktiskt går mot varmare och skönare tider...

 

I skydd av de stora ekarna...

Under de stora, gamla ekarna, i skymningsljusets dunkel, går ett gäng rådjur och letar efter mat. Endast de välkända silhuetterna syns mot den ljusa snön. En minst sagt vacker syn i den kalla och klara vinterkvällen...

Snart...

Jag vet att jag inte är ensam om att gå och vänta och att hoppas på att tiden snart är inne. Men visst är det fortfarande en liten tid kvar tills våren är här för att stanna.

Jag längtar verkligen efter att få höra tranornas trumpetande rop, när jag är ute i skogen tidiga morgnar. Höra koltrasten sjunga i skymningen och se rådjuren vandra omkring på fälten i skymningen. Snart är vi återigen inne i den sprudlande vårens tid, som utan tvekan är den allra bästa tiden på året i mitt tycke. Jag längtar verkligen så mycket!

För att stilla längtan visar jag därför fram en vårbild från en tidig morgon, då jag hade ett väldigt sällsamt, men fint tranmöte här i Kolmårdsskogen...

Mötet med den gamla älgtjuren...

Den ståtliga älgtjuren står och blänger på mig. Plötsligt ser jag, han har bara ett horn och inte två. Ett horn som är väldigt skadat och slitet. Undrar vad det andra tagit vägen?

Kanske var detta en gammal tjur, jag har nämligen aldrig sett honom någon mer gång eller ens sett spåren av honom. Jag har många gånger funderat på om det var en tjur som var på retur och detta hans sista höst innan han somnade in!? Eller kanske blev han ett offer för jägarens gevär? Ja, vi får nog aldrig riktigt veta, men en sak är säker - detta var mitt andra möte med en älgtjur med bara ett horn under mina år som naturfotograf. Vem vet, kanske blir det fler...?!

Uggletider...

Såhär i uggletider visar jag idag fram en bild från ett möte med en sparvuggla här i Kolmårdsskogen. Just den här individen var en riktigt nyfiken en, som satt så fint och poserade på rotvältan framför mig. Samtidigt som hon lyssnade på andra fåglar runtomkring betraktade hon mig mycket noga där jag stod...

De melankoliska skogsfasaderna...

Idag visar jag fram en skogsbild från det mörka och murriga november, då hösten börjar lämna över till vintersäsongen. Vid den här tiden har alla löven trillat ned på marken och det enda som återstår är trädens nakna skelett. På något sätt tycker jag att de här bilderna är väldigt intressanta och starka, även om de till synes kan verka väldig enkla.

Den här typen av bilder ger inte bara ett grafiskt mönster, utan berättar även mycket om känslan just där och då. Den mörka, murriga skogen, men också om sommarens och höstens avslut. En sorts melankolisk känsla över något som varit och nu inte längre finns...

Kolmårdsskogen i vinterskrud...

Sakta men säkert går solen ned över Kolmårdsskogen en stilla och fin vinterdag. Den här stämningsbilden gjorde jag i början av året, då ett djupt snötäcke låg som en vit filt över Kolmårdsskogen och inte minst de frusna sjöarna. Två igensnöade spårlöpor slingrade sig mot andra sidan sjön, en spännande och inte minst fantasieggande syn...

I det blå aftonljuset...

I det blå aftonljuset stegar en liten älgtjur ut ur skogen tillsammans med två "kompisar", två rådjur. Sakta men bestämt går de mot mig där jag sitter, innan de får vittring och stannar upp. Rådjuren springer sakta tillbaka, medan den lilla älgtjuren fortsätter i en omväg åt mitt håll. Det är så fantastiskt att vara ute på vårkvällarna och uppleva naturen på det här sättet...

I dimman...

I den tidiga sommarmorgonen är allt precis tyst och stilla. Endast ett par kråkor hörs ropa någonstans längre bort i dimman. Luften är så fuktig att vattendropparna går att känna med handen om man så vill. Precis framför mig har en råbock stannat upp i sädesfältet, för att putsa sin våta päls. Ännu ett fantastiskt fint råbocksmöte äger rum...

I den gamla torrakan...

I den gamla torrakan sitter ofta den här ormvråken och spanar. Den hör liksom till det här hygget på något sätt. På håll går det att se silhuetten högt där uppe i torrakan mot morgonljuset. När jag gjorde den här bilden satt den och spanade ned i den mörka skogen precis intill...

Bara ett älgporträtt...

Inne bland grenar och sly syns ett välbekant ansikte titta fram. Jag blev så glad att jag fick möjlighet att göra det här älgporträttet på den nyfikna älgkon. Det är inte var dag man får möta en älg på det här viset. Även om hon var väldigt nyfiken så verkade hon inte helt nöjd med min närvaro, men efter jag gjort bilden fick hon vara ifred och äta vidare på grenarna...

På låg höjd över isen...

Idag visar jag fram en bild som jag hittade i arkivet. En bild på en havsörn som sakta kom flygande fram över den spegelblanka isen på mycket låg höjd. Morgonen då jag gjorde den här bilden var en riktigt fin vintermorgon här i Kolmårdsskogen då dimman låg tät inne i skogen, medan den hade skingrat sig lite mer över sjön och där isen låg helt spegelblank. Ett sådant här havsörnsmöte är något helt extra tycker jag, inte minst för att man varje gång slås av hur stora dessa fåglar egentligen är...

Mörk skog...

En bild från den mörka, murriga, kalla och blöta Kolmårdsskogen. Stämningen i den här bilden tycker jag precis berättar om hur det känns att vandra här i skogarna när skymningen sakta faller över skogen. Min hemmaskog här i Kolmården är alltid en spännande plats att vistas i och uppleva, en plats där jag aldrig slutar trivas...

Kliande strömstare...

Det kliar lite vid huvudet tycker den lilla strömstaren, som precis hoppat upp på den lilla stenen intill fallet. Det är alltid spännande att få vara gäst och betrakta den lilla "strömkallen" i sin hemmiljö...

Plötsligt dyker hon bara upp...

Plötsligt dyker hon bara upp vid skogsbrynet och står och ser sig omkring. Var kom hon egentligen ifrån? Typiskt älgar, när man minst anar det och från ingenstans så dyker de bara upp.

Det är alltid lika fascinerande att detta stora djur är så otroligt duktigt på att gömma sig. Från ingenstans dyker de plötsligt bara upp. Detsamma gäller även motsatsen, de är nämligen precis lika duktiga på att bara "försvinna". Plötsligt tror du att du vet var älgen är, du ser den och så går hon bakom ett träd eller lite ris och vips så är hon borta. Vart tog älgen vägen? Du letar, men hittar henne inte igen. Dessa älgar är alltid lika fascinerande - de väcker verkligen min fascination och jag får helt enkelt aldrig nog av att uppleva dem...
 

Jag ser dig allt!

En bild från ett fint vintermöte i Kolmårdsskogen med den lilla sparvugglan i gryningsljuset. På den lilla avbrutna tallkvisten sitter hon så fint och stirrade på mig. Hennes blick sa allt - "Jag ser dig allt!". Lite trött var hon nog efter nattens jakt. Försiktigt gjorde jag bilden på henne då hon tittade mig djupt in i ögonen med sina gula, uppspärrade uggleögon...

Som en apelsin...

I den täta höstdimman steg solen försiktigt upp på himlen som en stor gul-orange apelsin. Detta blev minst sagt en väldigt fascinerande upplevelse. Visst har jag upplevt sol i dimma tidigare, men aldrig har jag sett solen varit så lik en apelsin. Givetvis blev det en bild på denna nästan overkliga upplevelse...