Längs de gamla vägarna i de Östgötska skogarna, står milstenarna med jämna avstånd och på väl valda platser. Även om de är riktigt vackra och berättar om forna tider, så är de knappast unika för länet. Jag gissar på att dessa stenar finns mer eller mindre under hela landet, där människor genom åren passerat förbi.
Jag kan inte låta bli att reflektera över forna tiders resenärer när jag passerar dessa stenar. Hur var det egentligen att färdas på den tiden? Skulle dessa stenar finnas med ett visst avstånd? Ja, tankarna blir både spännande och många.
Under våren när jag var ute i skogen med en vän, så passerade vi just en sådan här gammal milsten. Den här stenen var verkligen speciell, för uppepå satt en buskskvätta och sjöng så vackert om våren. Jag gissar på att milstenen var en bra plats om man vill höras långt och locka på en partner. Eller kan det möjligen vara så att buskskvättan, precis som jag är historiskt intresserad? Hur som, ett fint skogsögonblick som var väl värt att föreviga...
Som du säkert har märkt så kan jag inte sluta att fascineras av hus som på ett eller annat sätt är belägna långt ut i skogen. Det är fascinerande på alla sätt hur människor väljer att leva långt bort från stadens sorlande (o)ljud. Istället väljer de andra ljud som kanske har en mer lugnande effekt än ljuden inne i staden?
Kanske låter jag mig själv fascineras av detta, för att jag är likadan. Jag har också valt skogen som närmaste granne, framför stadens betonghus och höga ljud. Att mitt i natten få vakna av en uggla som sitter och sjunger utanför sovrumsfönstret är ett privilegium, som jag är helt säker på att de allra flesta skulle vilja uppleva.
Den här bilden gjorde jag på en plats långt ut i Kolmårdsskogen, där de som bor här har valt skogen som närmaste granne, precis som jag...
