Jag är aldrig politisk i mina inlägg, utan vill istället berätta om mitt sätt att se på naturen, eller de upplevelser jag har när jag är ute i den. Men eftersom att bilden här blir starkare för dig som betraktare gör jag här ett undantag och delar med mig av mina tankar som skapade den.
Den 28 februari inledde USA och Israel attacker mot Iran. Ännu ett krig har startats här i världen, med allt vad det innebär för alla människor som tvingas in i detta.
I min mening känns det som att världens ledare allt mer verkar fokusera på helt andra frågor än de egentligen borde göra. Att starta krig innebär elände och jag tänker ofta på alla de människor som lever mitt i slagfältet (nu senast Iran). Hur familjer splittras, nära och kära försvinner i bombexplosioner, för att inte tala om alla barn som aldrig mer får se sina föräldrar eller vice versa.
Att besluta om ett krig är lätt när man varje dag sitter på tryggt avstånd från slagfältet med obegränsad tillgång på värme, mat och inte minst trygghet. Krigets konsekvenser är då precis lika perifera som slagfältet. Ett krig är aldrig ledaren själv som tvingas utkämpa utan det utkämpas av andra människor som själva inte valt detta. Syftet med ett krig kan självklart vara olika, men allt mer verkar det som att ledaren själv genom kriget ska lyftas till en historisk viktig person, vilket bara är horribelt!
För mig är det enkelt - vi lever på en planet där vi brottas med extremt stora frågor. Så stora frågar att vi alla borde fokusera på dessa istället för att slå ihjäl varandra. Exempelvis har inte alla människor tillgång till rent vatten eller mat. Planeten vi bor på mår verkligen inte bra, vilket gör den mer och mer ogästvänlig att leva på. Vi har sjukdomar såsom cancer som vi istället borde lägga ned all kraft på att försöka hitta botemedel mot.
Med dessa tankar i huvudet gav jag mig tidigt ut under söndagen för att fotografera i den vackra dimman. Plötsligt såg jag två träd i dimman och symboliken blev så tydlig för mig - döden och livet. Bilden blev så otroligt tydligt framför mig där i dimman att jag bara kände mig tvungen att göra den...
