Den spännande Kolmårdsskogen...

Det finns platser där tiden tycks sakta ner så fort man kliver över tröskeln till dem. För mig är Kolmårdens djupa granskogar en sådan plats.

Träden står tätt, som en tät pelarsal av bark, grenar och mossa. Här under det täta grenverket bryts dagsljuset ner. Solens strålar når sällan hela vägen ner till marken, utan träffar istället stammar och kvistar i korta, varma ljusfläckar som lyser upp i det annars dämpade ljuset här inne. Atmosfären här ger skogen en nästan mystisk och oändlig karaktär eftersom att träden fortsätter vidare in i vad som känns som en skogssal utan slut.

Varje gång jag viker av från stigen och kliver in i den här miljön fylls jag av en alldeles särskild känsla. Det är en blandning av lugn, vällust och en lågmäld spänning. När skogen är så här tät vet man aldrig vad som väntar bakom nästa stam. Kanske står det en hjort i en av ljusfläckarna, en älg som ljudlöst rör sig genom snåren, eller ett rådjur som ett kort ögonblick möter ens blick innan det försvinner iväg.

Det är just den där ovissheten och närheten till det vilda som gör att ingen tur i Kolmårdsskogen är den andra lik. Varje vandring blir ett litet äventyr. Kolmårdens skogar bär på en närvaro som är svår att sätta ord på, men som jag absolut aldrig skulle vilja vara utan...

Det svarta vattnets hemlighet...

Det finns morgnar då gryningen inte riktigt lyckas tränga igenom helt, utan snarare lägger sig som en dämpad, blyertsgrå slöja över hela landskapet. Jag minns den där morgonen vid sjön, när tystnaden kändes nästan högtidlig.

På det bottenlösa, nästan kolsvarta vattnet gled hon fram, sångsvanen. Sjön är en liten värld fylld av näckrosor, en perfekt plats för en morgonstunds föda, men där och då kändes den snarare som en scen tagen ur en saga. Vattnet slöt sig tätt omkring henne, mörkt och spegelblankt.

I samma stund som jag tryckte av bilden med min kamera, kände jag hur den där stillheten sakta kröp in under huden på mig. I samma ögonblick som hon blickade ner i det ogenomträngliga mörket kom tanken till mig, var det sin egen tysta spegelbild hon sökte där i djupet, eller var det bara en stilla jakt på morgonens första föda?

Gyllene morgonstunder med tranfamiljen i dimman...

Det är tidiga morgnar i början av september som bjuder på den där alldeles speciella stämningen. Under en av mina regelbundna morgonrundor med kameran möttes jag av ett landskap insvept i tät, låg hängande dimma.

Mitt i detta dämpade, gyllene dis stod en tranfamilj. De hade sannolikt slagit sig ned tillfälligt på sin väg söderut, nu när hösten sakta börjar göra sig påmind. Det nyskördade fältet visade sig vara en perfekt rastplats, troligen för att det fortfarande fanns värdefull föda kvar på marken efter tröskan.

Att få uppleva hur solen långsamt bröt igenom dimman och förvandlade fåglarna till skarpa, eleganta silhuetter mot det varma ljuset blev utan tvekan höjdpunkten på hela morgonen. Det är just de här flyktiga, stämningsfulla stunderna i naturen som gör det värt att gå upp innan solen har hunnit upp över horisonten...

När tiden stannar upp för en liten ekorre...

Det finns kvällar i skogen då tempot tycks sjunka i takt med att solen drar sig tillbaka. En sådan ljummen sommarkväll satt jag tyst och betraktade min fågelmatning, när den här lilla krabaten dök upp på en gren framför mig. Den var helt uppslukad av sitt ätande, vilket gav mig det perfekta tillfället att lyfta kameran och föreviga stunden.

Det är något alldeles visst med ekorrar. Varje gång jag får förmånen att stöta på dem fylls jag av en genuin glädje, men det här tillfället blev extra minnesvärt eftersom jag fick chans att studera den under en längre tid. När den satt där med sin föda kunde jag inte låta bli att förundras över dess små tassar, det är något nästan mänskligt över hur de hanterar sina föremål med dem.

Med tiden har jag insett att de är sanna individualister, med helt egna personligheter. Precis som alla andra djur som man ger sig till tåls med att lära känna. Vissa individer är skygga och flyr så fort de anar en människas närvaro, medan andra tycks axla rollen som oberörda grannar som knappt skänker en enda blick. Just den här individen tillhörde de tålmodiga, vilket gjorde att jag kunde stanna kvar i nuet och bara njuta av närvaron. Ekorren är verkligen ett riktigt trevligt inslag i våra skogar...

Trevlig Halloween...

En gruppbild på ett gäng som jag mötte efter festivalen skogsröjet i Rejmyre. Som ni säkert ser på bilden så är för mycket musik inte alls bra för kroppen, det sätter sin spår...

Skämt åsido - med denna otäcka bild på gänget från Skogsröjet vill jag önska er alla en riktigt fin Halloween! 🎃

Morgonen vid bäcken i Kolmårdsskogen...

Det finns stunder i naturen som stannar kvar långt efter att man har lämnat dem, inte bara i minnet utan också i själen. Jag minns den här soliga sommarmorgonen i Kolmårdsskogen som om det vore igår. Jag satt alldeles stilla intill ett vattendrag och lyssnade på hur skogen vaknade till liv och hur fåglarna så smått började sjunga.

Där jag satt, med blicken fäst på det spegelblanka vattnet betraktade jag hur småfiskarna då och då hoppade och lämnade växande ringar på ytan. Kanske var det ätbara insekter på ytan? Mitt tålamod drevs till stor del av hoppet om att få se bävern simma förbi, och timmarna flög iväg medan jag bara satt och tog in omgivningen. Dofterna, ljuset som silade genom trädkronorna och den totala tystnaden, det hela var närmast som en meditativ upplevelse.

Plötsligt hände det som gör sådana här morgnar så speciella. En gråhäger flög ljudlöst längs med vattendraget. Jag kände direkt att kameran fick ligga kvar; allt gick så snabbt att jag i stället valde att bara sänka axlarna, titta och njuta fullt ut av upplevelsen.

Det är i sådana ögonblick man påminner sig om hur fantastiskt vacker Kolmårdsskogen kan vara, bara man ger den tid...

Tiden innan skogen vaknar...

Det är något visst med att anlända till skogen en dimmig höstmorgon som denna. När mörkret fortfarande omhuldar skogen är det i princip bara tallarnas och granarnas grova silhuetter som reser sig mot den ljusnande himlen. Långt borta vid horisonten anar man en svag morgonrodnad, ett tydligt tecken på att solen snart är på väg att bryta igenom bakom trädtopparna.

För mig personligen är det här den absoluta höjdpunkten på dygnet i naturen. Det är timmen innan allt annat vaknar till liv. I det dämpade morgonljuset rör sig skogens djur bort från nattens betesplatser och söker sig allt djupare in i skogen för att inta sin daglega.

Det råder en nästan sakral tystnad den här stunden på morgonen. Skogen förvandlas till en sann stillhetens plats, långt bort från vardagens stress. Samtidigt finns där en laddad spänning. Med lite tur kan man få syn på en rådjurssilhuett mot den ljusnande horisonten och i tursamma stunder kanske rentav en älgsilhuett. Bara vetskapen om att chansen finns gör varje morgon i skogen till ett nytt litet äventyr...

Ett tyst möte i morgonskogen...

Det var en av de där morgnarna när skogen var alldeles tyst och stilla. Lugn och ro fanns verkligen överallt, nästan. Luften var hög och klar, och det låg en sådan där dämpad, dov stämning över landskapet som bara hösten kan framkalla. Allt djurliv sover och fåglarna har sedan en tid försvunnit söderut.

Bakom en tät vägg av intensivt gula höstlöv skymtade jag plötsligt en rörelse. När jag stannade upp och lät ögonen vänja sig vid det dämpade morgonljuset, trädde han fram, den ståtliga älgtjuren. Det rådde aldrig någon tvekan om saken; han bevakade noggrant mig och var beredd att ta till flykten om jag kom närmare. Ingen tvekan om att denna herre helt enkelt ville vara i för sig själv.

I sådana situationer finns det bara ett rimligt förhållningssätt. Ta några snabba exponeringar som fångar ögonblicket och bege dig sedan från platsen för att inte störa. När jag gjorde min bild vandrade konungen sakta mellan grenar och lövverk. Jag gjorde bilden innan jag försiktigt drog mig tillbaka och lät honom vandra vidare på sina egna stigar där i skogen. Ibland är det finaste man kan göra som naturfotograf att bara bevittna ett ögonblick och sedan lämna platsen, så att naturen får ha sin gång och att man inte stör...

Ljusets dans i skymningen – när skogen förvandlas till en tavla...

Det finns stunder i naturen då tiden liksom stannar upp, och det är som om landskapet själv ber om att få bli avbildat på ett annat sätt än det vanliga. Den här bilden skapade jag i en höstskog, just i den där magiska skymningstiden när dag går mot kväll.

Solen låg på så fint och letade sig in mellan trädstammarna, och jag kände direkt att jag ville fånga mer än bara ett rent avtryck av verkligheten. Genom att arbeta medvetet med kamerarörelse under exponeringen lyckades jag skapa en mer målerisk bild av den vackra björkskogen. Linjerna drogs ut och landskapet mjuknade upp, nästan som penseldrag på en duk.

Det som fascinerar mig mest med det här ögonblicket är färgtonerna. De vackra rosa-lila nyanserna som spred sig i skogen gör inte bara att miljön känns varm och vacker, utan de tillför någonting ytterligare. Stämningen blir sällsam, nästan drömsk och mystisk på en och samma gång. Det är som om skogen visar en hemlig sida av sig själv då skymningen faller på.

Har du själv provat på att experimentera med kamerarörelser för att få till den där mer konstnärliga och måleriska känslan i dina naturbilder?

Konsten att överaska på landsbygden...

Idag visar jag fram en bild som jag inte kunde låta bli att göra, då jag kom åkandes på en landsväg genom en liten landsort. Jag hade nästan kommit till den centrala delen av den lilla orten, då jag plötsligt såg den!  

På en anspråkslös, stängd liten kiosk har någon tagit sig tid att skapa ett detaljerat porträtt av Anna Lindh. Det är inte någon hastig klottertagg, utan ett omsorgsfullt verk som bryter av totalt mot de stela lyktstolparna och de tysta trähusen som annars dominerade den lilla orten. Givetvis ville jag göra en bild av denna målning, så att stanna till rådde det aldrig någon tvekan om.

När jag väl stod där och tittade på målningen kunde jag inte låta bli att le lite grann. Det är ändå något lite rörande med ambitionen: att ge en lokal kioskvägg ett så historiskt och starkt "ansiktslyft", i en by där ingen syntes till och där vardagsspänningen lämnat sedan länge. Så fint ändå att Anna Lindh får vaka över den här platsen och den här orten med sitt härliga leende...

Bilden är en analogt fotad bild som jag gjorde under sommaren 2026, med en Nikon F5 och Ilford HP5 plus...

Stilla morgon med dimma vid skogssjön...

Jag minns den här morgonen så väl så att det känns som om det vore så sent som igår. Jag stod vid strandkanten till en skogssjö full av näckrosblad. Dimman låg tät över vattnet och svepte in hela skogen i ett mjukt, gyllene dis denna morgon. Det rådde en nästan sakral tystnad, långt bort från vardagens stress.

Ut på det spegelblanka vattnet glidande bland näckrosbladen fick jag syn på en svan som tog sig fram lugnt och försiktigt, tätt följd av en gräsand en bit bakom. Det var en sån där stund då tiden stannade upp för ett ögonblick, och det enda som existerade var det lågmälda skvalpet och naturens egna andetag. Dessa morgnar är så underbara, nästan så att de känns aningen overkliga...

När dimman lättar över septemberfälten...

Det var en av de där tidiga septembermorgnarna då världen känns helt orörd. Ljuset var precis på väg att bryta igenom och älvorna dansade lågt över de öppna fälten när jag ställde upp kameran.

Det som fick mig att stanna till var kontrasten i landskapet. Mitt i den stillsamma, nästan tidlösa morgondimman stod den stora kraftledningen reslig och rak. Den blev den enda pusselbiten i vyn som skvallrade om att det faktiskt finns en civiliserad värld och människor i närheten.

För mig var det självklart att göra bilden i svartvitt. Genom att skala bort färger framhävs tonerna i dimman, konturerna i skogsbrynet och linjerna från elledningen på ett helt annat sätt. Det bevarar den dämpade mystiken som rådde just där och då - ett kort ögonblick av stillhet innan dagen tog vid...

Morgonljus och mellanlandning...

Jag minns hur tidig morgonen var. Det var mitt under flyttfågelstiden och luften låg tät och disig över landskapet. Ute på de nyskördade fälten hade stora flockar med grågäss samlat ihop sig. De var i full färd med att äta upp sig inför den långa resan söderut, ett sådant där stopp som är livsviktigt för att de ska orka hela vägen.

När morgonsolen sakta började tränga igenom dimman tändes hela fältet upp i ett fantastiskt färgspel. Lövverket och vegetationen runt omkring mig lyste upp i varma tonarter, och jag kände direkt att jag ville fånga stämningen precis som jag upplevde den där och då.

Jag komponerade bilden så att omgivningen bildade en mjuk, nästan drömsk inramning kring fältet. Längst ned i bildens ljuspunkt stannade gässparet upp ett ögonblick, ett litet stilmönster i morgonsolen som fick hela ögonblicket att falla på plats...

Morgonskymning och höststräck...

Det var en tidig septembermorgon när jag gav mig ut med kameran. Luften var krispig och landskapet låg fortfarande inbäddat i morgonljusets blå ton.

Längs vägarna visade sig snabbt att höststräcket var i full gång. Det myllrade av ormvråkar – de trängdes nästan på fälten och satt tätt i rad längs viltstängslen, redo för sin resa söderut.

Många av dem nyttjar vägkanterna på ett väldigt strategiskt sätt. De sitter tålmodigt och spanar i hopp om att morgontrafiken ska lämna ett lättåtkomligt skrovmål efter sig, som en påkörd hare.

När jag passerade stängslet lade jag märke till den här vråken som satt helt orörlig och blickade ut över den svängda vägen samtidigt som de första bilarna rullade förbi. Det var ett fantastiskt ögonblick i morgondiset som jag helt enkelt var tvungen att fånga...