Enkelbeckasinens morgonspel...

Tidigt en sommarmorgon sitter enkelbeckasinen högst upp på en stubbe och lockar med sitt omisskännliga läte. Skogen har visserligen förändrats från en lummig vy till ett kalhygge – en förändring jag sörjer – men mötet med den spelande beckasinen förgyller ändå stunden...

En trolsk plats...

En bild från en tidig sommarmorgon ute i Kolmårdens väldiga skogssalar. Vissa delar av min kära Kolmårdsskog känns mer trolsk än andra delar. Just det här ljuset och den här platsen var verkligen just en sådan. Samtidigt som platsen är lite kuslig, är den också väldigt vacker, kanske är det just det som är trolskt?

Ledaren...

En bild från ett möte med "älggänget". På den här bilden tycker i alla fall jag att det är ganska så tydligt vem som är ledaren och bestämmer i det här gänget. Det har verkligen varit helt fantastiskt att få följa detta gäng under den gångna våren. Givetvis hoppas jag på många fler möten framöver...

Råbock i snölandskap...

Naturen går aldrig att planera eller regissera, utan ibland har man bara tur. Precis så var det en här morgonen, då jag var ute en liten fotosväng innan vi skulle vidare hela familjen på ett annat ärende. 

På vägen hem var jag tvungen att passera med bilen över ett stort fält. Jag har alltid kameran bredvid mig på sätet, då man aldrig vet vad som kan dyka upp. Det var precis vad som skulle hände precis nu. Plötsligt står bara den här råbocken i snön ute på fältet. Snabbt plockar jag upp min kamera, fokuserar och gör bilden. Jag kunde inte placerat råbocken bättre om jag hade kunnat...

Stirrande sparvuggla...

Idag visar jag fram en bild från ett av vårens alla möten med sparvugglan. En uggla jag inte allt för sällan stöter på här i Kolmårdsskogen. Inte minst på våren, då de är lite extra aktiva precis som alla andra ugglor.

När jag vände blicken upp mot trädets grenar och plötsligt fick se detta nyfikna ansikte stirra på mig, blev jag minst sagt berörd. Den lilla ugglans blick tränger sig verkligen in, då den är så fruktansvärt söt. Ännu ett fantastiskt möte i vår fantastiskt fina Kolmårdsskog...

Vattnets konstverk...

Det slår mig när jag studerar vattenytan, att det den visar i skymningsljuset inte bara är vågor, utan konst. När jag studerar marmoreringarna lite noggrannare så ser jag allt från figurer till andra ting. Allt handlar egentligen om vad jag ser - det är just det blicken som faktiskt skapar bilden. Nästa gång du ser vattnet röra på sig, titta lite extra noga så kanske du ser något spännande...

Älg och rådjur...

Det är inte alls ofta som det händer, men ibland gör det faktiskt det. Den här morgonen hade jag nämligen turen att få möta både älg och rådjur vid ett och samma tillfälle. 

På ett stort och vidsträckt fält står en ensam älg och tittar på mig. Strax framför älgen ser jag plötsligt hur två rådjur försiktigt dyker upp från det höga gräset. Kanske har de legat här och vilat nere i gräset under den gångna natten? 

Rådjuren ställer sig framför älgkon och spanar nyfiket runt omkring sig. I samma ögonblick som detta händer så träffas träden av det intensiva morgonljuset. Jag ser bilden, tar tillfället i akt och lyfter kameran för att föreviga ögonblicket...

När vitsippan blommar...

Idag visar jag upp en svartvit bild från vårskogen, då vitsipporna stod i full blom. Det känns vid det här laget som evigheters sedan, även om det i kalendern bara är några månader sedan. 

Tiden går verkligen så fort den här tiden, fast jag önskar att den mer eller mindre stod stilla, inte minst i just vårtid.

Jag tycker att det här perspektivet på vitsippan var lite spännande, då den står så ståtligt och sträcker sig mot himlen tillsammans med de mycket större träden...

Intill vägen...

Längs de gamla vägarna i de Östgötska skogarna, står milstenarna med jämna avstånd och på väl valda platser. Även om de är riktigt vackra och berättar om forna tider, så är de knappast unika för länet. Jag gissar på att dessa stenar finns mer eller mindre under hela landet, där människor genom åren passerat förbi.

Jag kan inte låta bli att reflektera över forna tiders resenärer när jag passerar dessa stenar. Hur var det egentligen att färdas på den tiden? Skulle dessa stenar finnas med ett visst avstånd? Ja, tankarna blir både spännande och många.

Under våren när jag var ute i skogen med en vän, så passerade vi just en sådan här gammal milsten. Den här stenen var verkligen speciell, för uppepå satt en buskskvätta och sjöng så vackert om våren. Jag gissar på att milstenen var en bra plats om man vill höras långt och locka på en partner. Eller kan det möjligen vara så att buskskvättan, precis som jag är historiskt intresserad? Hur som, ett fint skogsögonblick som var väl värt att föreviga...

I sommarnattens dunkel...

I sommarnattens dunkel hörs ett ihärdig skrik inifrån skogen, ett skrik jag inte kan ta miste på där jag sitter på en stubbe under de gamla tallarnas väldiga kronor. Plötsligt fladdrar något till i ljuset som läcker in mellan grenarna. Där bort på grenen syns en silhuett jag känner igen mycket väl.

Där sitter hon blick stilla och med sina kolsvarta ögon stirrar hon på mig. Hennes blick är så djup att det nästan känns obehagligt. Här i nattskogen är jag gäst, här gäller det att vara försiktig så att jag inte stör. Nu är jag på besök i i kattugglans skog...

Kronhjortsmöte mitt i natten...

På en skogstur mitt i natten har jag tur att få möta denna ståtliga kronhjort. Han smög omkring intill skogsbrynet, precis intill en odling med unggranar. När han fick syn på mig, försvann han in i skogen, mellan de stora träden. I skogens dunkel kände han sig sannolikt trygg, för efter en kort stund kom han åter fram och ställde sig ut ur skogen och betraktade mig noga och väl.

Kronhjortarna är verkligen fina och kanske lite extra såhär på försommaren, då de inte fejat hornen, utan går omkring med sina stora basthudsbeklädda horn. I mitt tycke ser det precis ut som en kungakrona de bär på huvudet...

Nyfiken svarthätta...

En nyfiken svarthätta kommer och sätter sig strax intill mig när jag sitter ute i skogen. Försiktigt lyfter jag mitt objektiv för att göra bilden. Snabbt flyger den vidare längre bort och jag hinner precis tänka tanken, åhhh, så typiskt, där missade jag den bilden!

I samma ögonblick som dessa tankar hinner passera, ser jag hur svarthättan kommer tillbaka och sätter sig på en gren på perfekt avstånd. Jag lyfter objektivet och gör bilden. Svarthättan är en ganska så oansenlig fågel sett till färger och uttryck. Men det är lätt att förta sig där, för svarthättans sång är bland de vackraste i skogen, helt klart...

Tiden...

"Och tiden blir ett förunderligt ting" var titeln på Sune Jonsson fantastiska retrospektiva fotobok som handlade om bondekulturen som sakta men säkert höll på att försvinna. Den här titeln är så tänkvärd, om du tar dig tid att filosoferar vidare över dess betydelse. När jag skriver den här texten har en och en halv vecka passerat förbi sedan jag gjorde bilden, fast det känns som att det var igår. 

Tiden är helt klart ett förunderligt ting, något som ibland känns ogreppbart, hur lång är en  timme egentligen? Det beror på vad du gör, sitter du och har tråkigt känns den längre än om du har roligt, men det är ändå lika lång tid. Men känslan är helt klart något helt annat. Är en timme lika lång för mig som för en mus eller en älg? Hur uppfattar ett djur tiden egentligen, på samma sätt som vi människor?

Med tiden så förändras också saker och ting, stort och smått; jag, du, samhället, världen, människorna runt om oss och inte minst naturen. Ingenting är beständigt! På något sätt en ganska skrämmande tanke, men också mycket sorglig insikt som vi tvingas att förhålla oss till på ett eller annat sätt.

Till dessa tankar tycker jag den här bilden från en resa genom en allé verkligen passar. Skulle alla uppleva att det tog lika lång tid att färdas genom denna "trädtunnel"?

Kanske en älg...

Våtmarker är alltid spännande! Vid dessa platser är det alltid fullt av djurliv på alla plan. Av den anledningen kan jag inte låta bli att stanna till vid en våtmark när jag får syn på en. För någon dryg vecka sedan var jag ute en fotorunda och stötte på en våtmark långt in på en väg i skogen. 

Länge satt jag och spanade med kikaren när jag plötsligt fick se något. Långt där ute stack det upp två öron. Kanske är det en älg sa jag tyst till mig själv. Jag fick dock aldrig riktigt veta vad det var, då de öronen plötsligt försvann och sedan aldrig dök upp igen. Någon älg såg jag inte heller, men jag har mina misstankar...