tisdag 19 mars 2024

Välkänd, mörk skugga i dimman...

Bakom snår av enar och annan slyskog, på andra sidan den gamla stenmuren, syns något stort och mörkt smyga omkring. Den här mörka skuggan är minst sagt välkänd för en person som mig - någon som verkligen älskar älgar. Ett enastående vackert möte en dimmig senvintermorgon...


måndag 18 mars 2024

Vårkärret...

Idag visar jag fram en bild på hur våren sakta men säkert kopplar sitt grepp över vintern. I kärrskogen finns fortfarande ett och annat spår kvar av den kalla vintern som varit. Sakta men säkert smälter isen bort och marken tinar försiktigt upp. Lukterna av upptinad sumpskog börjar sprida sig allt mer i området. För mig är den här lukten helt klart något alldeles speciellt! En lukt jag förknippar starkt med våren och en tid av fågelsång och värme som snart stundar...


söndag 17 mars 2024

Vinterskogens blå nyanser...

Om du tänker efter, är det inte fantastiskt vilka olika skepnader som skogen kan ha?! Inte bara genom olika trädarter, berg, trädformer och så vidare, utan också olika skepnader genom våra årstider. Ett exempel är vinterskogens blå nyanser som är något som aldrig slutat att fascinera mig, även om vintern inte är min favoritårstid. Ljuset och vädret framhäver trädens olika/lika former och gör landskapet så spännande och varierande.

Framför allt är det just de blå nyanserna som fångar mig, i vinterljuset hittar skogen olika svarta, blå och till och med blå-lila nyanser. De nakna trädskeletten blir om möjligt ännu mer tydliga när den vita snön lägger sig på dem. Granar bli som sockertoppar och andra mer spretande träd som ekar, askar, aspar etcetera. blir som stora spretiga tentakler som sträcker efter fåglarna som passerar i luften.

För att visa fram vad jag menar har jag här satt samman några bilder som just visar fram vinterskogens blå nyanser...








lördag 16 mars 2024

Vårens första tranor på plats i Kolmårdsskogen...

Nu är vårens första tranor på plats i Kolmårdsskogen. Ute på de nu isfria myrarna, kärren mötte jag idag tranor. Här ute stod de och ropade så att det ekade över trädtopparna. Några andra tranor svarade sedan en bit längre bort. Så underbart att våren är här och är inte detta ett vårtecken så säg.

Bilden på den ropande tranan är dagsfärsk från Kolmårdsskogen...


Skogen - En plats att bara utnyttja?

Är det inte intressant hur vi hanterar våra skogar? Nu undrar du säkert vad jag menar med den frågan?! Jo, jag ska nu förklara. När jag var ute i skogen med kameran för mer än 10 år sedan, ja då var det inte så att jag hoppades på för mycket om jag exempelvis önskade mig ett älgmöte eller ett möte med en stor kronhjort. Nu för tiden verkar skogarna dessvärre mer tomma än någonsin, så ett möte med någon av ovan nämnda djur är att hoppas på lite för mycket, tyvärr!

Nu för tiden vekar det mer eller mindre omöjligt att ens få se en älg i skogen. Faktum är att jag det senaste året har sett kungsörn fler gånger än jag har sett älg här i Kolmårdsskogarna. Är inte det konstigt?

Nästan varje gång jag är ute i skogen ser jag dessutom ett nytt kalhygge. "Jaha, har de monternat ned skogen här också" brukar jag säga till mig själv. Det var inte alls så förr när jag var ute att jag varje gång såg ett nytt kalhygge. Visst fanns det gott om kalhyggen även förr, men det var inte alls som det är nu. Små dungar verkar till och med huggas ned nu. Lika aggressivt var faktiskt inte skogsbruket för bara några år sedan. Det här är verkligen ingen rolig utveckling för oss som älskar skogen. Om den försvinner var ska vi då vara?

För några dagar sedan var jag ute och åkte, när jag fick syn på ett nytt kalhygge. "Men vad i hela friden är det som står där!" sa jag till mig själv då jag passerade kalhygget. Jag bromsade in, vände bilen, åkte tillbaka mot kalhygget och det som fick mig att reagera var en stor klump intill ett avsågad lite högre stubbe. Här hade någon dumpat en gammal skrotbil mitt ute bland alla stubbar. Delar lång spridda över ett stort område och motorn utsliten. Det syntes tydligt att skrotbilen inte stått här bara några dagar, utan sannolikt många år. Så någon dumpade den då det var en skog här. Kanske för att den inte alls syntes här inne bland de täta granarna?!

En annan gång för några år sedan gjorde jag ett fynd intill en väg som gick genom ett kärr. Någon hade dumpat ett gäng med bilbatterier rakt ned i kärret. Där stod de halvt nere i kärrets allra blötaste del. Batterierna var dessutom trasiga, så vätska hade sannolikt kunnat läcka ut. Det här kunde jag naturligtvis inte blunda för, utan plockade med mig dessa till närmaste returstation så att de fick destrueras och återvinnas på rätt sätt.

Vi människor verkar bara slänga ut skrot och miljöfarliga saker i naturen utan att tänka det minsta på konsekvenserna. Som inte det vore nog, därefter hugger vi sedan ned en all skog med gamla, stora granar. Granar som utan tvekan är en bit över hundra år. P
å något sätt tycker jag att bilderna nedan visar hur illa och eländigt vi människor faktiskt uppför oss i naturen. Ska vi människor verkligen bete oss på det här viset?! Är naturen och dess invånare inte värda ett endaste dugg?






fredag 15 mars 2024

Långa ögonfransar...

Långa ögonfransar - det är inte ofta man kommer så pass nära en älg så att man noterar längden på dessa. Jag skulle heller aldrig rekommendera någon att komma såhär nära, vilket dessvärre hände mig 2020 och som var mitt fel. Jag skrev en artikel om detta 2020, läs den här...


Stämningsfull vinterskymning...

En bild från en stämningsfull vinterskymning i eklandskapet. Här förhöjer rådjuren stämningen ytterligare lite grann med sin närvaro. Tystheten, stillheten och rofylldheten är påtaglig i denna landskapsbild tycker jag...


torsdag 14 mars 2024

Tofsmes i glödande kvällsljus...

Visar idag fram en bild från ett magiskt tofsmesmöte i hemmaskogen. På den gamla grenen satt hon så fint och tittade på mig i det glödande kvällsljuset. Inte ofta tofsmesarna sitter såhär tacksamt fint, så givetvis tog jag tillfället i akt och gjorde bilden...


onsdag 13 mars 2024

Att göra en tavla...

Djupt inne i skogen finner jag något så oväntat som en en tavla, en målad bild av träd. Någon har monterat denna tavla på ett minst sagt destruktivt sätt. Som vanligt då jag hittar udda saker i skogen blir frågorna många, vem har gjort detta och varför?! Första tanken var att konstnären själv nog inte var så nöjd med sin målning, men mer troligt är nog att den hamnat här i skogen av annan anledning. En sak är dock säker, om någon målat av just detta skogsparti så har de sannerligen misslyckats, då det är olika typer av träd på tavlan och skogen där den nu hänger.

På något sätt tycker jag ändå om installationen och bilden på tavlan med träden och skogen i bakgrunden. Som jag brukar säga lite skämtsamt - skogen har allt!


tisdag 12 mars 2024

Mjuka, vita och tysta ökenlandskap...

Min biologilärare sa alltid till mig i skolan att på vintern förvandlas vårt nordiska landskap till ett vitt ökenlandskap, där naturen vilar i väntan på att våren ska komma och allt liv återigen tar fart. Nog är det så, för inte är det särskilt mycket som lever upp under den kalla, karga vintersäsongen.

På vintern förvandlas allt till mjuka, vita och tysta landskap, där en kråkas rop kan upplevas som något väldigt exklusivt. Fotografiskt älskar jag dessa landskap, de har något speciellt som fångar mitt intresse. Knappast för att de är särskilt inbjudande och omhuldande, utan snarare för att de är speciella, lite mystiska men framför allt melankoliska på något underligt tilltalande vis. De här landskapen lever inte upp på samma sätt som en en vacker sommaräng. Nej, det är tydligt att dessa vita, tysta landskap är sovandes, ett landskap där allt vilar och väntar på att tiden bara ska gå. Efter den långa vilan kommer vi så småningom in i våren, då naturen återigen tar fart och mer eller mindre börjar om på nytt.

Även om våren kanske är den årstid då allt liv sprudlar, både i växtriket och i djurens värld, så har just de mjuka, vita och tysta landskapen något som göra dem så speciella, att jag inte skulle vilja vara utan dem. För inte skulle det vara roligt om det alltid bara fanns en och samma årstid. En årstid då våra landskap alltid såg exakt likadana ut?! Variationen i sig är på något sätt vacker där alla våra årstider har sin egen plats att fylla i helheten.

När jag gjorde de här bilderna här i inlägget, hade jag min biologilärares ord i tanken, om att dessa landskap faktiskt är just tysta "ökenlandskap". Jag har aldrig upplevt ett "riktigt" ökenlandskap i exempelvis Saharas öken och kan därför inte heller återge hur de faktiskt upplevs. Men våra nordiska ökenlandskap har en stillhet och ett lugn över sig, som verkligen ingen annat landskap erbjuder oavsett säsong eller plats. I sin stillhet är de helt enkelt vackra och minst sagt speciella. Därför tycker jag inte vi ska glömma bort dessa melankoliska ökenlandskap nu när våren sakta gör sin entré - länge leve de mjuka, vita och tysta ökenlandskapet!










måndag 11 mars 2024

På de översvämmade fälten...

På de översvämmande fälten har kanadagässen nu äntligen landat, för att simma i de "nya sjöarna". Ett efterlängtat och minst sagt vackert vårtecken att få uppleva en tidig vårmorgon...


söndag 10 mars 2024

Akrobatik...

Den akrobatiske kungsfiskaren dyker i full fart ned i vattnet efter ett byte. Den guldfärgade eftermiddagssolen ackompanjerar skådespelet med sin full kraft. Det starka solljuset gör verkligen att alla vackra blå nyanser i fjäderdräkten träder fram och kungsfiskarens enormt vackra prakt träder fram...


Ingen hägring...

Nej, det var ingen hägring denna gången. Nere i diket stod faktiskt en häger som inte brydde sig om att jag fotade den. Många gånger har jag stött på dessa speciella fåglar ute i naturen, oftast hinner man inte ens tänka tanke att fotografera dem innan de är borta. Men denna gången var det något helt annat. Så här kommer en svartvit bild från mitt senaste möte med den stiliga gråghägern...


lördag 9 mars 2024

Oväntad entré...

I ett fruset och dött höstlandskap är lugnet minst sagt påträngande. Inte ett enda ljud hörs! Allt är stilla och dött, inte ens en fågel hörs ropa från skogen. Men plötsligt står hon bara där på höjden. Som från ingenstans gjorde hon en entré in i det tysta och stilla landskapet. På en höjd, i en öppning bland träden ställde hon sig helt stilla och började spana ut över det böljande landskapet. Högst oväntat, men samtidigt är jag så tacksam över att få uppleva detta...