Det finns morgnar som är så där obarmhärtigt grå och regniga att man nästan ångrar att man klev ur sängen. Kanske är det mörkret och den dåliga sikten som ibland räddar mig, genom att dölja regnet. Det var precis en sådan tidig morgon som jag nyligen gav mig ut i Kolmårdsskogen. Vädret var riktigt ruskigt, med ett strilande regn som kröp in på bara kroppen och en skog som kändes ganska dämpad. Men det är inte allt för sällan som det är just de dagarna som skogen bestämmer sig för att bjuda till ordentligt.
Plötsligt hände det som fick regnet att helt glömmas bort. Framför mig uppenbarade sig en av de allra största älgtjurar jag har sett på flera år.
Det var en mäktig syn, och det är faktiskt första gången på mycket lång tid som jag stöter på en älg med just skovelhorn, som dessutom har hela åtta taggar. Den stod där med en råstyrka och en resning som krävde sin respekt, en sann konung av skogen som rörde sig genom det blöta landskapet med en nästan övernaturlig närvaro.
Att få uppleva ett sådant storskaligt möte öga mot öga i dess rätta element är svårt att slå. Jag ska inte sticka under stol med att det var med ett rejält, brett leende som jag till slut styrde kosan hemåt den förmiddagen...













