Ett tyst möte i morgonskogen...

Det var en av de där morgnarna när skogen var alldeles tyst och stilla. Lugn och ro fanns verkligen överallt, nästan. Luften var hög och klar, och det låg en sådan där dämpad, dov stämning över landskapet som bara hösten kan framkalla. Allt djurliv sover och fåglarna har sedan en tid försvunnit söderut.

Bakom en tät vägg av intensivt gula höstlöv skymtade jag plötsligt en rörelse. När jag stannade upp och lät ögonen vänja sig vid det dämpade morgonljuset, trädde han fram, den ståtliga älgtjuren. Det rådde aldrig någon tvekan om saken; han bevakade noggrant mig och var beredd att ta till flykten om jag kom närmare. Ingen tvekan om att denna herre helt enkelt ville vara i för sig själv.

I sådana situationer finns det bara ett rimligt förhållningssätt. Ta några snabba exponeringar som fångar ögonblicket och bege dig sedan från platsen för att inte störa. När jag gjorde min bild vandrade konungen sakta mellan grenar och lövverk. Jag gjorde bilden innan jag försiktigt drog mig tillbaka och lät honom vandra vidare på sina egna stigar där i skogen. Ibland är det finaste man kan göra som naturfotograf att bara bevittna ett ögonblick och sedan lämna platsen, så att naturen får ha sin gång och att man inte stör...

Ljusets dans i skymningen – när skogen förvandlas till en tavla...

Det finns stunder i naturen då tiden liksom stannar upp, och det är som om landskapet själv ber om att få bli avbildat på ett annat sätt än det vanliga. Den här bilden skapade jag i en höstskog, just i den där magiska skymningstiden när dag går mot kväll.

Solen låg på så fint och letade sig in mellan trädstammarna, och jag kände direkt att jag ville fånga mer än bara ett rent avtryck av verkligheten. Genom att arbeta medvetet med kamerarörelse under exponeringen lyckades jag skapa en mer målerisk bild av den vackra björkskogen. Linjerna drogs ut och landskapet mjuknade upp, nästan som penseldrag på en duk.

Det som fascinerar mig mest med det här ögonblicket är färgtonerna. De vackra rosa-lila nyanserna som spred sig i skogen gör inte bara att miljön känns varm och vacker, utan de tillför någonting ytterligare. Stämningen blir sällsam, nästan drömsk och mystisk på en och samma gång. Det är som om skogen visar en hemlig sida av sig själv då skymningen faller på.

Har du själv provat på att experimentera med kamerarörelser för att få till den där mer konstnärliga och måleriska känslan i dina naturbilder?

Konsten att överaska på landsbygden...

Idag visar jag fram en bild som jag inte kunde låta bli att göra, då jag kom åkandes på en landsväg genom en liten landsort. Jag hade nästan kommit till den centrala delen av den lilla orten, då jag plötsligt såg den!  

På en anspråkslös, stängd liten kiosk har någon tagit sig tid att skapa ett detaljerat porträtt av Anna Lindh. Det är inte någon hastig klottertagg, utan ett omsorgsfullt verk som bryter av totalt mot de stela lyktstolparna och de tysta trähusen som annars dominerade den lilla orten. Givetvis ville jag göra en bild av denna målning, så att stanna till rådde det aldrig någon tvekan om.

När jag väl stod där och tittade på målningen kunde jag inte låta bli att le lite grann. Det är ändå något lite rörande med ambitionen: att ge en lokal kioskvägg ett så historiskt och starkt "ansiktslyft", i en by där ingen syntes till och där vardagsspänningen lämnat sedan länge. Så fint ändå att Anna Lindh får vaka över den här platsen och den här orten med sitt härliga leende...

Bilden är en analogt fotad bild som jag gjorde under sommaren 2026, med en Nikon F5 och Ilford HP5 plus...

Stilla morgon med dimma vid skogssjön...

Jag minns den här morgonen så väl så att det känns som om det vore så sent som igår. Jag stod vid strandkanten till en skogssjö full av näckrosblad. Dimman låg tät över vattnet och svepte in hela skogen i ett mjukt, gyllene dis denna morgon. Det rådde en nästan sakral tystnad, långt bort från vardagens stress.

Ut på det spegelblanka vattnet glidande bland näckrosbladen fick jag syn på en svan som tog sig fram lugnt och försiktigt, tätt följd av en gräsand en bit bakom. Det var en sån där stund då tiden stannade upp för ett ögonblick, och det enda som existerade var det lågmälda skvalpet och naturens egna andetag. Dessa morgnar är så underbara, nästan så att de känns aningen overkliga...

När dimman lättar över septemberfälten...

Det var en av de där tidiga septembermorgnarna då världen känns helt orörd. Ljuset var precis på väg att bryta igenom och älvorna dansade lågt över de öppna fälten när jag ställde upp kameran.

Det som fick mig att stanna till var kontrasten i landskapet. Mitt i den stillsamma, nästan tidlösa morgondimman stod den stora kraftledningen reslig och rak. Den blev den enda pusselbiten i vyn som skvallrade om att det faktiskt finns en civiliserad värld och människor i närheten.

För mig var det självklart att göra bilden i svartvitt. Genom att skala bort färger framhävs tonerna i dimman, konturerna i skogsbrynet och linjerna från elledningen på ett helt annat sätt. Det bevarar den dämpade mystiken som rådde just där och då - ett kort ögonblick av stillhet innan dagen tog vid...

Morgonljus och mellanlandning...

Jag minns hur tidig morgonen var. Det var mitt under flyttfågelstiden och luften låg tät och disig över landskapet. Ute på de nyskördade fälten hade stora flockar med grågäss samlat ihop sig. De var i full färd med att äta upp sig inför den långa resan söderut, ett sådant där stopp som är livsviktigt för att de ska orka hela vägen.

När morgonsolen sakta började tränga igenom dimman tändes hela fältet upp i ett fantastiskt färgspel. Lövverket och vegetationen runt omkring mig lyste upp i varma tonarter, och jag kände direkt att jag ville fånga stämningen precis som jag upplevde den där och då.

Jag komponerade bilden så att omgivningen bildade en mjuk, nästan drömsk inramning kring fältet. Längst ned i bildens ljuspunkt stannade gässparet upp ett ögonblick, ett litet stilmönster i morgonsolen som fick hela ögonblicket att falla på plats...

Morgonskymning och höststräck...

Det var en tidig septembermorgon när jag gav mig ut med kameran. Luften var krispig och landskapet låg fortfarande inbäddat i morgonljusets blå ton.

Längs vägarna visade sig snabbt att höststräcket var i full gång. Det myllrade av ormvråkar – de trängdes nästan på fälten och satt tätt i rad längs viltstängslen, redo för sin resa söderut.

Många av dem nyttjar vägkanterna på ett väldigt strategiskt sätt. De sitter tålmodigt och spanar i hopp om att morgontrafiken ska lämna ett lättåtkomligt skrovmål efter sig, som en påkörd hare.

När jag passerade stängslet lade jag märke till den här vråken som satt helt orörlig och blickade ut över den svängda vägen samtidigt som de första bilarna rullade förbi. Det var ett fantastiskt ögonblick i morgondiset som jag helt enkelt var tvungen att fånga...

Morgonljusets mystik - En oväntad silhuett...

För mig är de tidiga morgnarna med fotorundor under sommaren det allra bästa och har med tiden nästan blivit något heligt. Morgnarna är en tid då världen fortfarande sover och det enda som hörs är naturens egna, dämpade symfoni. Under en av dessa magiska morgnar, då dimman låg tät över landskapet, fick jag ett möte som påminde mig om varför jag älskar att fotografera så mycket ute i naturen.

Jag rörde mig längs vattenbrynet, omgiven av den svala morgonluften, när jag fick syn på den. En drillsnäppa, en fågel jag ofta stöter på under mina turer men som sällan bjuder på sådana här unika fotomöjligheter.

Den stod där, orörlig på en upp och nedvänd båt, precis där en ljusstråle lyckades sila ner genom det täta lövverket. Det var ett sådant ögonblick som en fotograf bara drömmer om. Istället för att försöka komma nära och få en detaljerad artbild, kände jag direkt att det var stämningen jag ville fånga.

Jag valde att komponera bilden som en silhuett. Genom att låta drillsnäppan framträda som en mörk gestalt mot det dimmiga, ljusa bakgrunden, skapades en känsla av mystik och tidlöshet. Det var fascinerande att se hur dess karaktäristiska form, med de långa och smala benen, tog plats i ljuset.

När jag ser på bilden nu kan jag inte låta bli att tänka att den står där nästan som en clown i ljuset. Det är något med den gängliga silhuetten och dess placering som ger den en nästan teatralisk kvalitet. Det var som om denna drillsnäppa hade sin alldeles egna lilla scen där och då, en plats i ljuset som var ämnad bara för den.

Det är ofta de mest okomplicerade bilderna som bär på den allra starkaste symboliken. Denna bild handlar för mig om mer än bara en fågel; den handlar om ögonblickets flyktighet, om mystiken i det enkla och om hur ljuset kan förvandla det vardagliga till något spektakulärt.

Jag tycker om bildens tysta dramatik. Silhuettsymboliken öppnar upp för tolkningar och låter betraktaren själv drömma sig bort till den där dimmiga sommarmorgonen. Det var ett möte som stannar kvar i minnet, en påminnelse om att skönheten ofta finns där vi minst anar den, bara vi tar oss tid att se den...

En morgon i dimmans rike - storlommen ropar i Kolmårdsskogen...

En vårmorgon i min hemmaskog här i Kolmården hade jag turen att få möta storlommen, en fågel jag har en alldeles särskild relation till. Varje år brukar jag få till ett antal fina möten med favoritfågeln, men just den här säsongen hade jag ännu inte haft chansen att uppleva denna mytomspunna fågel på nära håll ännu.

När jag anlände till skogen i gryningen var skogen höljd i en tät, blåaktig vårmorgondimma. Vattenytan var helt spegelblank, men dold under ett tungt och tyst dis. Allt var stilla, ända tills tystnaden bröts av ett ljud som bar genom diset. Det var storlommens rop, ett ljud som ekar spöklikt och vackert genom skogen. För mig, som har storlommen som min absoluta favoritfågel, var det ett nästan religiöst ögonblick. Det kändes som en hemlighet jag fick ta del av.

Jag väntade, och som genom ett under började dimman lätta. Inte helt, men precis tillräckligt för att jag skulle kunna urskilja lommen i vattnet. Där, i det blåa dimljuset, såg jag den. Den sträckte på halsen och lät sitt rop eka en gång till över vattnet. Jag hann precis lyfta kameran och göra denna bild, en exponering som fångar mer än bara fågeln, den fångar hela känslan av den här vårmorgonen.

Bilden visar storlommen som en liten, fokuserad silhuett i den oändligt blåa dimman. Bakgrunden är en spöklik vägg av träd och grenar, suddig av dimman, vilket förstärker känslan av att vara ensam i en orörd värld. Det var ett magiskt ögonblick, och jag är så tacksam att jag fick chansen att fånga detta ögonblick, som jag kan dela med mig av här. Åter igen påminns jag om varför jag älskar att vara ute i skogen...

Morgonstund vid sjön - När hösten visar sin vackraste sida i Kolmårdsskogen...

Det finns stunder i naturen som känns nästan sakrala, ögonblick där tiden liksom stannar upp helt och hållet. Den här morgonen fann jag mig själv djupt inne i Kolmårdsskogen, vid en spegelblank sjö som fångade hela den glödande höstpaletten i en och samma vy.

Det är något alldeles visst med höstfärgerna. Färgprakten, det magiska ljuset och speglingarna i vattnet skapar en skönhet som är nästan överväldigande och på något oförklarligt sätt lyser i ögonen. Men det är också en påminnelse om hur flyktigt det är; det som brinner i gult och orange just nu kanske har svepts bort av nästa höstvind redan om en dag eller kanske en vecka.

Här blev jag sittandes en lång stund. Inte för att skynda vidare, utan bara för att insupa stillheten, tystnaden och naturens egna konstverk. För mig är det här utan tvekan årets vackraste tid, och den här morgonen lämnade ett minne som jag bär med mig länge...

Mellan dimma och stugvärme - om höstens två ansikten...

Det är något särskilt med morgnar då dimman ligger så där tung och tät över landskapet. På den här bilden skymtar huset och trädsiluetterna knappt genom slöjorna, och för mig fångar motivet exakt den där känslan av fukt och rå kyla som hör hösten ibland levererar.

Som fotograf är den här tiden en helt fantastisk tid. Det dämpade ljuset och mystiken i dimman drar mig nästan magnetiskt ut i den kalla och dimmiga atmosfären med kameran redo i handen. Samtidigt bär samma kyla på en påminnelse om vad som väntar efteråt: längtan in till värmen, värmen i soffan under filten och knittrandet från kaminen.

Hösten rymmer verkligen två helt olika ansikten. Det ena lockar mig ut i naturen för att fånga ögonblicken och det magiska landskapet. Det andra påminner mig om konsten att stanna upp, gå in i värmen och bara vara. Kanske det är just kontrasten mellan det råa utomhusklimatet och det varma inomhusklimatet som gör den här årstiden så unik med sina två ansikten?

Naturmorgon SR P1 sändes från Kolmårdsskogen...

Idag, den 2026-10-17 sändes Naturmorgon ifrån Kolmårdsskogen. Från tidig morgon då mörkret fortfarande omslöt skogen började vi förbereda programmet. Klockan 06:10 gick vi i sändning och höll på med olika inslag från skogen, till klockan nästan var 08:00.

Vi pratade om allt från Kolmårdsskogen, hur den har utvecklats genom tiderna och så klart om mitt älgfotograferande och min bok Kolmårdsskogen och älgarna. Med i inslaget var även Thomas Karlsson, som under 64 år vandrat i Kolmårdsskogen. Han spelade bland annat upp ljud och berättade om fina möten med både älg och kronhjortar. Reporter var Lena Näslund, som gjorde ett fantastiskt fint jobb. Missade du programmet, då kan du höra det igen genom att gå in på Naturmorgons hemsida. Länken hittar du här...

Möten med Älggänget - en stund av ren tacksamhet...

Det är något visst med senvintern, på gränsen till våren. Luften är krispig, skogen står stilla och om man har turen på sin sida, kan man få uppleva magiska ögonblick i naturen.

Under det här årets början hade jag den stora förmånen att få möta, vad jag kallat för ”Älggänget”. Det är en mindre grupp älgar som jag återkommande har stött på under mina tidiga fototurer. Att få se älgar överhuvudtaget är alltid en höjdpunkt, men att få möta dem i den här mängden och dessutom vid flera olika tillfällen är något utöver det vanliga. Det är verkligen inget man kan ta för givet att det händer.

När jag studerade gänget var det fascinerande att se deras dynamik. De vandrade alltid tillsammans, men även om det var tydligt i emellanåt att det det faktiskt fanns schismer. En av de äldre älgarna verkar hålla sig lite för sig själv, nästan som om han var en smula utstött och tvingades att hålla ett visst avstånd till de andra. Att tyst observera dessa ståtliga djur på avstånd och få uppleva deras samspel gav inte bara en djup vördnad, utan också mängder av lärdomar i hur älgarna fungerar och samspelar.

Varje gång jag står där, öga mot öga med skogens konungar, fylls jag av en känsla av att vara salig och genuint tacksam över den upplevelse jag precis varit med om. Älgarna är, utan tvekan, det allra finaste och mest majestätiska i mitt tycke som går att möta där ute i vildmarken. Det är just dessa magiska möten som gör att jag längtar ut i naturen, om och om igen...

När mörkret tätnar - att fånga novemberljusets tystnad...

Det finns en väldigt specifik känsla i skogen under den sena hösten, precis på gränsen till att vintern kopplar sitt järngrepp och tar över. Eftermiddagarna krymper snabbt, och mörkret tätnar på ett sätt som nästan känns påtagligt när man står där ute bland träden i mörkret.

Den här tiden på året upplever jag att naturen stannar upp. Det är den raka motsatsen till en majkväll, då allt sprudlar, sorlar och vill framåt. Istället lägger sig en djup, nästan vördnadsfull tystnad över landskapet. Om vinden håller sig undan ligger till och med de minsta skogsgölarna helt spegelblanka och reflekterar den dunkla himlen.

När jag var ute med kameran under en sådan eftermiddag kom jag fram till en liten glänta. Där hade en grupp björkar slagit rot och växt sig tätt samman. I det fallande skymningsljuset bildade deras stamsamling nästan som en mur - inte bara mot mörkret som var på väg att svälja skogen, utan också mot den täta skogen bakom mig.

Det som fångade mig helt var hur björkarnas kritvita stammar reagerade på det blåa skymningsljuset. De nästan glödde, som om de vore fluorescerande mitt i det dova mörkret. Det var ett sådant där magiskt, lågmält ögonblick som bara pågår i några få minuter, innan nattmörkret tar över.

Det är vid sådana här ögonblick som jag påminns om varför jag bär med sig kameran ut, och jag är glad att jag kunde stanna upp och föreviga just den stunden och att det blev just på den här platsen. Hade det inte varit för mörkret och björkens vita stammar, så hade jag nog bara passerat förbi...