Mellan dimma och stugvärme - om höstens två ansikten...

Det är något särskilt med morgnar då dimman ligger så där tung och tät över landskapet. På den här bilden skymtar huset och trädsiluetterna knappt genom slöjorna, och för mig fångar motivet exakt den där känslan av fukt och rå kyla som hör hösten ibland levererar.

Som fotograf är den här tiden en helt fantastisk tid. Det dämpade ljuset och mystiken i dimman drar mig nästan magnetiskt ut i den kalla och dimmiga atmosfären med kameran redo i handen. Samtidigt bär samma kyla på en påminnelse om vad som väntar efteråt: längtan in till värmen, värmen i soffan under filten och knittrandet från kaminen.

Hösten rymmer verkligen två helt olika ansikten. Det ena lockar mig ut i naturen för att fånga ögonblicken och det magiska landskapet. Det andra påminner mig om konsten att stanna upp, gå in i värmen och bara vara. Kanske det är just kontrasten mellan det råa utomhusklimatet och det varma inomhusklimatet som gör den här årstiden så unik med sina två ansikten?

Naturmorgon SR P1 sändes från Kolmårdsskogen...

Idag, den 2026-10-17 sändes Naturmorgon ifrån Kolmårdsskogen. Från tidig morgon då mörkret fortfarande omslöt skogen började vi förbereda programmet. Klockan 06:10 gick vi i sändning och höll på med olika inslag från skogen, till klockan nästan var 08:00.

Vi pratade om allt från Kolmårdsskogen, hur den har utvecklats genom tiderna och så klart om mitt älgfotograferande och min bok Kolmårdsskogen och älgarna. Med i inslaget var även Thomas Karlsson, som under 64 år vandrat i Kolmårdsskogen. Han spelade bland annat upp ljud och berättade om fina möten med både älg och kronhjortar. Reporter var Lena Näslund, som gjorde ett fantastiskt fint jobb. Missade du programmet, då kan du höra det igen genom att gå in på Naturmorgons hemsida. Länken hittar du här...

Möten med Älggänget - en stund av ren tacksamhet...

Det är något visst med senvintern, på gränsen till våren. Luften är krispig, skogen står stilla och om man har turen på sin sida, kan man få uppleva magiska ögonblick i naturen.

Under det här årets början hade jag den stora förmånen att få möta, vad jag kallat för ”Älggänget”. Det är en mindre grupp älgar som jag återkommande har stött på under mina tidiga fototurer. Att få se älgar överhuvudtaget är alltid en höjdpunkt, men att få möta dem i den här mängden och dessutom vid flera olika tillfällen är något utöver det vanliga. Det är verkligen inget man kan ta för givet att det händer.

När jag studerade gänget var det fascinerande att se deras dynamik. De vandrade alltid tillsammans, men även om det var tydligt i emellanåt att det det faktiskt fanns schismer. En av de äldre älgarna verkar hålla sig lite för sig själv, nästan som om han var en smula utstött och tvingades att hålla ett visst avstånd till de andra. Att tyst observera dessa ståtliga djur på avstånd och få uppleva deras samspel gav inte bara en djup vördnad, utan också mängder av lärdomar i hur älgarna fungerar och samspelar.

Varje gång jag står där, öga mot öga med skogens konungar, fylls jag av en känsla av att vara salig och genuint tacksam över den upplevelse jag precis varit med om. Älgarna är, utan tvekan, det allra finaste och mest majestätiska i mitt tycke som går att möta där ute i vildmarken. Det är just dessa magiska möten som gör att jag längtar ut i naturen, om och om igen...

När mörkret tätnar - att fånga novemberljusets tystnad...

Det finns en väldigt specifik känsla i skogen under den sena hösten, precis på gränsen till att vintern kopplar sitt järngrepp och tar över. Eftermiddagarna krymper snabbt, och mörkret tätnar på ett sätt som nästan känns påtagligt när man står där ute bland träden i mörkret.

Den här tiden på året upplever jag att naturen stannar upp. Det är den raka motsatsen till en majkväll, då allt sprudlar, sorlar och vill framåt. Istället lägger sig en djup, nästan vördnadsfull tystnad över landskapet. Om vinden håller sig undan ligger till och med de minsta skogsgölarna helt spegelblanka och reflekterar den dunkla himlen.

När jag var ute med kameran under en sådan eftermiddag kom jag fram till en liten glänta. Där hade en grupp björkar slagit rot och växt sig tätt samman. I det fallande skymningsljuset bildade deras stamsamling nästan som en mur - inte bara mot mörkret som var på väg att svälja skogen, utan också mot den täta skogen bakom mig.

Det som fångade mig helt var hur björkarnas kritvita stammar reagerade på det blåa skymningsljuset. De nästan glödde, som om de vore fluorescerande mitt i det dova mörkret. Det var ett sådant där magiskt, lågmält ögonblick som bara pågår i några få minuter, innan nattmörkret tar över.

Det är vid sådana här ögonblick som jag påminns om varför jag bär med sig kameran ut, och jag är glad att jag kunde stanna upp och föreviga just den stunden och att det blev just på den här platsen. Hade det inte varit för mörkret och björkens vita stammar, så hade jag nog bara passerat förbi...

När skogen blir en palett - att fånga höstens puls...

Det finns stunder då höstens färgspel är så intensivt att ett vanligt, skarpt fotografi inte räcker till för att upplevelsen ska komma till sin rätt. På hösten blir naturen en levande palett, och jag ville fånga den och inte bara motivet.

Med den här bilden av en höstfärgad strutbräken, tog jag steget bort från det rent avbildande. Genom att medvetet använda en rörlig kamera och längre slutartid, lät jag de gyllene, bronsartade och kvarvarande gröna tonerna smälta samman till ett måleriskt virrvarr. Ormbunkens form finns kvar som en viskning i mitten, men det är färgernas dans och rörelsens dynamik som spelar huvudrollen i den här bilden.

Resultatet är, för mig, ett stycke abstrakt poesi hämtat direkt från naturen. En bild som förmedlar höstens färgpotpurri i sin mest pulserande och dramatiska form. Det handlar om att våga experimentera med kameran, att leka fram bilden och inte minst att lita på rörelsen och låta känslan styra avtryckaren...

En otippad gäst i oktoberkvällen - skatan och ljusspelet...

En krispig oktoberkvällar, precis när solen började sjunka och ge ett mjukt, dämpat ljus satt jag i soffan intill fönstret och bläddrade i en ny fotobok som jag köpt. Då solen var påväg ned var det ett så fint ljusspel, vilket fångade min uppmärksamhet för ett ögonblick. Plötsligt lade jag märke till en rörelse. Där, på en gren precis utanför huset, landade en skata. Det var ett sånt där ögonblick när tiden verkar stanna upp en stund.

Jag visste att jag behövde vara snabb. Skatan är ingen fågel som sitter stilla länge, så jag smög fram kameran som låg på ett bord bredvid mig och gjorde den här bilden innan hon flög vidare bort över trädtopparna. Jag ville fånga den nyfikenhet som tydligt lyste i skatans blick – vad tänkte den på där den satt? Kanske var den nyfiken på vad som hände här inne i värmen, bakom huset fönster?

I mitt tycke är skatan en väldigt fotogenisk och underskattad fågel. Se bara på de skarpa kontrasterna i dess fjäderdräkt och hur de olika nyanserna av blått och grönt kommer fram i vingarna när ljuset träffar dem på rätt sätt. Jag är så glad att jag lyckades fånga den här bilden av denna vackra fågel just i det här magiska ljuset. Bilden blev också en påminnelse om att bilden kan finnas precis där vi minst anar det...

En sekelgammal jätte i dimman...

Jag minns en specifik morgon på slätten, precis söder om Kolmårdsbranten. Dimman låg tung och fuktig över landskapet, och i det diffusa, nästan overkliga ljuset, där alla skarpa konturer var dämpade, tornade en figur upp sig. Det var en ek. Inte vilken ek som helst, utan en av de där väldiga, gamla kämparna som verkligen definierar platsen där de står, men också eken som träd.

Att se dessa gamla jättar är på något vis som att betrakta en levande historiebok. Detta specifika exemplar, tillsammans med sina sällsynta fränder i området, bidrar till ett unikt och spännande landskap som bär spår av mänsklig framsynthet. Många av dessa ekar planterades nämligen en gång i tiden, som en del av en strategisk satsning för att säkra virke åt framtidens skeppsflottor. På den tiden sågs detta som en investering för framtiden. För mig är det en hisnande tanke, hur människan på detta vis format och påverkat naturen för ett behov generationer senare.

När jag står inför ett sådant här gammal ek, med dess grova bark och mäktiga stam, går mina tankar oavkortat till den gamla Sparbankseken. Inte som den ibland förenklade logotyp vi känner idag, utan som den symbol den ursprungligen var tänkt att vara: en bild av trygghet, orubblighet och, framför allt, långsiktigt och tålmodigt sparande. Det är en perfekt liknelse. Eken skyndar inte, den tar sin tid att växa sig stark, men när den väl har etablerat sig står den fast, oavsett vilka stormar som rasar omkring den.

Bortsett från tallen är eken mitt absoluta favoritträd, och kronans struktur, dess väldighet, slutar aldrig att fascinera mig. Denna dimmiga dag, med det dämpade ljuset som framhävde dess silhuett, framstod den i sin fulla prakt. Det var en stund av stilla eftertanke jag bär med mig, ett möte med en urkraft som blickar både bakåt och framåt i tiden...

Tidens glömda katedraler: En vandring i Kolmårdens orörda hjärta...

Det finns platser i Kolmården där tiden tycks ha stannat. Det är inte de välbesökta vandringslederna eller de öppna ytorna, utan de djupa, gömda platserna dit skogsbruket aldrig lyckats hitta. Att kliva in i en sådan orörd gammelskog är som att beträda en annan dimension, en plats där naturens eget tempo råder och där magin är högst påtaglig.

Jag talar om platser där urgamla granar, beklädda av lavar och mossor, sträcker sig mot himlen som pelare i en gigantisk, glömd katedral. Marken är ett levande lapptäcke av rimmfrostiga mossor, ormbunkar och död ved. Här, bland de stående högstubbarna och den gamla lågorna, blomstrar artrikedomen på ett sätt som sällan ses i den brukade delen av skogen. Sällsynta mossor och lavar vittnar om en komplexitet som tagit århundraden att bygga upp.

Men det är inte bara biologin som gör dessa platser så speciella. Det är spänningen, den omedelbara och vibrerande känslan av att befinna sig på en plats som är sann. Att röra sig här är att tvingas sakta ner, att navigera genom ett nätverk av krokiga grenar och rötter och att låta sig omslutas av tystnaden.

Dessa platser är inte bara vackra, de är också en nödvändig påminnelse om vad skogen är när den får vara ifred och sköta sig själv. Det är här, i det djupaste mörkret, som skogens sanna hjärta slår. För den som tar sig tid att hitta dessa glömda skatter, väntar en upplevelse som förändrar hur man ser på naturen och inte minst definitionen av skog. Hitta din egen plats, där tystnaden talar och tiden står stilla. Det är där skogens magi finns...

Älgpar i purpurljus...

Den här mars-morgonens fotosväng ute på slättlandskapet blev till en helt oförglömlig upplevelse. Jag möttes av ett älgpar som stod på fältet av frostnupen raps och lugnt betade.

Ljuset var helt fantastiskt; de röd-lila toner som är så karakteristiska för den tidiga vårmorgonen färgade hela landskapet helt i purpur. Det var en stund av fullkomlig ro och skönhet där ute på slätten. För mig, som bär på en djup kärlek till dessa djur, kan dagen knappast inledas på ett bättre sätt än med ett sådant här stillsamt möte...

Sparvuggla i motljus...

Den här bilden gjorde jag i Kolmårdsskogen nu i våras, under ett tyst och nära möte med en sparvuggla i gryningen. Mötet ägde rum i en äldre del av skogen som fått utvecklas fritt i årtionden. Genom att sätta mig på knä kom jag ner i en låg vinkel strax under ugglan, vilket gjorde att det tidiga solljuset föll in bakom den som ett fint motljus. För mig kändes det självklart att bilden skulle få vara i svartvitt, det renodlar stämningen och lyfter fram ljuset på ett sätt som färg inte riktigt kan göra...

"Tristan" - den speciella råbocken i hemmaskogen...

För flera år sedan hade jag förmånen att kontinuerligt följa denna mycket speciella råbock, precis utanför mitt hus. Han bar på en sällsynthet som omedelbart skilde honom från mängden: ett tredje horn, en egenskap som gav honom ett helt unikt utseende. Detta speciella drag inspirerade mig till att ge honom namnet Tristan.

Dessvärre vet jag inte vad vilket öde Tristan gick till mötes. Efter sommarperioden, då rådjuren ofta vandrar ut i skogen en tid, kom han aldrig tillbaka. Kanske fick han året därpå bara två horn, vilket gjorde att jag inte kände igen honom? Oavsett så består minnet av denna ståtliga råbock hos mig. Tristan - skogens obestridlige härskare! 

Det var många gånger som Tristan utmanades av andra rivaler, men det verkade alltid som om han hade ett ordentligt övertag med sina tre horn. Under den period som jag hade möjlighet att följa honom förlorade han aldrig en enda duell.

Det ligger ett djupt värde i att få följa naturen så nära som jag fick med Tristan. Det hade aldrig gått om det inte varit just i hemmaskogen detta skett. Just för att jag alltid är där och därmed kontinuerligt får följa och observera djurlivet på ett helt annat sätt än om jag varit tvungen att ta mig till en plats mycket längre bort.

Just denna specifika bild fångades under en tidig försommarkväll, vid en av Tristans sedvanliga besök. Bilden visar tydligt övergången mellan hans säsongsbetonade pälsar; den grövre, grå vinterpälsen dröjer sig kvar på flankerna och bakkroppen, medan den mjukare, gulbruna sommarpälsen har framträtt kring huvudet och halsen. För mig förstärker denna upplevelse tanken om att ”gräva där man står” som fotograf. Genom att ägna sig åt att dokumentera den natur som finns alldeles runt hörnet kan jag upptäcka och förmedla de mest fängslande och äkta historierna på ett helt annat sätt. Kanske är den bästa platsen att finna fantastiska motiv precis där jag står?

Fiskmåsen i den heta kvällssolen...

Den här bilden kom till en försommarkväll när jag fick syn på en fiskmås som låg och ruvade uppe på en väldig sten. I det allra vackraste av ljus låg hon där, helt orörlig på sina ägg. Med lång brännvidd och på tryggt avstånd fångade jag ögonblicket, och visst syns det tydligt hur varmt hon hade det där i redet i det varma solgasset?

För mig är just den här tiden på året den allra bästa, när allt spirar i naturen och djurlivet har vaknat på allvar efter en lång och bister vinter. Fåglarna sjunger i varje del av skogen, och för naturfotografen inom mig avlöses det ena motivet efter det andra. Nu är hösten här, och tiden fram till våren har nog aldrig känts längre med tanke på den långa vintern som ligger framför oss. Men dagarna löper på och snart är det återigen dags för fiskmåsen att inta redet och härda ut solens gassande värme. Den som väntar på något gott...

Strandjägarna...

Den orädda kajan rör sig med en anmärkningsvärd självsäkerhet genom det höga, solkyssta gräset vid strandkanten. Hennes gång är målmedveten och hennes närvaro omisskännlig. Det är inte bara en kaja på promenad, utan mer en karaktär som metodiskt inventerar terrängen. Hennes blick är skarp, närmast penetrerande. Den skarpa blicken skannar omgivningen, med en skärpa som lämnar föga obemärkt.

Där vi människor ser en plats för rekreation under dagen, ser kajan en potentiell födoplats i skymningen. När den sista badgästen har gett sig av och stranden tystnat, börjar hennes arbetspass. Hon vandrar metodiskt över sand och genom gräs i jakt på något gott ätbart som glömts kvar.

Det råder ingen tvekan om att hon ser mig, där jag ligger på mage i gräset med min kamera. Hennes öga, med sin bleka iris och djupt svarta pupill, möter min kameralins. Men här uppstår något sällsynt. Ingen rädsla, bara en ömsesidig respekt och en lugn acceptans. Med sin orädda blick och i jakt på föda möts vi i det guldfärgade ljuset på stranden - två skarpsynta jägare vid strandkanten - den ena på jakt efter den perfekta födan, den andra på jakt efter den perfekta bilden...

Älgkon med de långa ögonfransarna...

En kväll i maj förra året fick jag detta oförglömliga skymningsmöte. Jag fann denna älgko mitt i rapsfältet, där hon stod och betade av den nysådda och blommande grödan. Det var ett sällsynt tillfälle att få observera henne på så nära håll. 

Men hennes omedelbara obekvämlighet med min närvaro var tydlig, för efter en lång, granskande blick, valde hon att långsamt dra sig en bit längre bort på fältet. Den detalj som jag hela tiden återkommer till i denna bild är hennes långa ögonfransar, det är så fascinerande tycker jag. Visst är hon vacker?!