När dimman lättar över septemberfälten...

Det var en av de där tidiga septembermorgnarna då världen känns helt orörd. Ljuset var precis på väg att bryta igenom och älvorna dansade lågt över de öppna fälten när jag ställde upp kameran.

Det som fick mig att stanna till var kontrasten i landskapet. Mitt i den stillsamma, nästan tidlösa morgondimman stod den stora kraftledningen reslig och rak. Den blev den enda pusselbiten i vyn som skvallrade om att det faktiskt finns en civiliserad värld och människor i närheten.

För mig var det självklart att göra bilden i svartvitt. Genom att skala bort färger framhävs tonerna i dimman, konturerna i skogsbrynet och linjerna från elledningen på ett helt annat sätt. Det bevarar den dämpade mystiken som rådde just där och då - ett kort ögonblick av stillhet innan dagen tog vid...

Morgonljus och mellanlandning...

Jag minns hur tidig morgonen var. Det var mitt under flyttfågelstiden och luften låg tät och disig över landskapet. Ute på de nyskördade fälten hade stora flockar med grågäss samlat ihop sig. De var i full färd med att äta upp sig inför den långa resan söderut, ett sådant där stopp som är livsviktigt för att de ska orka hela vägen.

När morgonsolen sakta började tränga igenom dimman tändes hela fältet upp i ett fantastiskt färgspel. Lövverket och vegetationen runt omkring mig lyste upp i varma tonarter, och jag kände direkt att jag ville fånga stämningen precis som jag upplevde den där och då.

Jag komponerade bilden så att omgivningen bildade en mjuk, nästan drömsk inramning kring fältet. Längst ned i bildens ljuspunkt stannade gässparet upp ett ögonblick, ett litet stilmönster i morgonsolen som fick hela ögonblicket att falla på plats...

Morgonskymning och höststräck...

Det var en tidig septembermorgon när jag gav mig ut med kameran. Luften var krispig och landskapet låg fortfarande inbäddat i morgonljusets blå ton.

Längs vägarna visade sig snabbt att höststräcket var i full gång. Det myllrade av ormvråkar – de trängdes nästan på fälten och satt tätt i rad längs viltstängslen, redo för sin resa söderut.

Många av dem nyttjar vägkanterna på ett väldigt strategiskt sätt. De sitter tålmodigt och spanar i hopp om att morgontrafiken ska lämna ett lättåtkomligt skrovmål efter sig, som en påkörd hare.

När jag passerade stängslet lade jag märke till den här vråken som satt helt orörlig och blickade ut över den svängda vägen samtidigt som de första bilarna rullade förbi. Det var ett fantastiskt ögonblick i morgondiset som jag helt enkelt var tvungen att fånga...

Morgonljusets mystik - En oväntad silhuett...

För mig är de tidiga morgnarna med fotorundor under sommaren det allra bästa och har med tiden nästan blivit något heligt. Morgnarna är en tid då världen fortfarande sover och det enda som hörs är naturens egna, dämpade symfoni. Under en av dessa magiska morgnar, då dimman låg tät över landskapet, fick jag ett möte som påminde mig om varför jag älskar att fotografera så mycket ute i naturen.

Jag rörde mig längs vattenbrynet, omgiven av den svala morgonluften, när jag fick syn på den. En drillsnäppa, en fågel jag ofta stöter på under mina turer men som sällan bjuder på sådana här unika fotomöjligheter.

Den stod där, orörlig på en upp och nedvänd båt, precis där en ljusstråle lyckades sila ner genom det täta lövverket. Det var ett sådant ögonblick som en fotograf bara drömmer om. Istället för att försöka komma nära och få en detaljerad artbild, kände jag direkt att det var stämningen jag ville fånga.

Jag valde att komponera bilden som en silhuett. Genom att låta drillsnäppan framträda som en mörk gestalt mot det dimmiga, ljusa bakgrunden, skapades en känsla av mystik och tidlöshet. Det var fascinerande att se hur dess karaktäristiska form, med de långa och smala benen, tog plats i ljuset.

När jag ser på bilden nu kan jag inte låta bli att tänka att den står där nästan som en clown i ljuset. Det är något med den gängliga silhuetten och dess placering som ger den en nästan teatralisk kvalitet. Det var som om denna drillsnäppa hade sin alldeles egna lilla scen där och då, en plats i ljuset som var ämnad bara för den.

Det är ofta de mest okomplicerade bilderna som bär på den allra starkaste symboliken. Denna bild handlar för mig om mer än bara en fågel; den handlar om ögonblickets flyktighet, om mystiken i det enkla och om hur ljuset kan förvandla det vardagliga till något spektakulärt.

Jag tycker om bildens tysta dramatik. Silhuettsymboliken öppnar upp för tolkningar och låter betraktaren själv drömma sig bort till den där dimmiga sommarmorgonen. Det var ett möte som stannar kvar i minnet, en påminnelse om att skönheten ofta finns där vi minst anar den, bara vi tar oss tid att se den...

En morgon i dimmans rike - storlommen ropar i Kolmårdsskogen...

En vårmorgon i min hemmaskog här i Kolmården hade jag turen att få möta storlommen, en fågel jag har en alldeles särskild relation till. Varje år brukar jag få till ett antal fina möten med favoritfågeln, men just den här säsongen hade jag ännu inte haft chansen att uppleva denna mytomspunna fågel på nära håll ännu.

När jag anlände till skogen i gryningen var skogen höljd i en tät, blåaktig vårmorgondimma. Vattenytan var helt spegelblank, men dold under ett tungt och tyst dis. Allt var stilla, ända tills tystnaden bröts av ett ljud som bar genom diset. Det var storlommens rop, ett ljud som ekar spöklikt och vackert genom skogen. För mig, som har storlommen som min absoluta favoritfågel, var det ett nästan religiöst ögonblick. Det kändes som en hemlighet jag fick ta del av.

Jag väntade, och som genom ett under började dimman lätta. Inte helt, men precis tillräckligt för att jag skulle kunna urskilja lommen i vattnet. Där, i det blåa dimljuset, såg jag den. Den sträckte på halsen och lät sitt rop eka en gång till över vattnet. Jag hann precis lyfta kameran och göra denna bild, en exponering som fångar mer än bara fågeln, den fångar hela känslan av den här vårmorgonen.

Bilden visar storlommen som en liten, fokuserad silhuett i den oändligt blåa dimman. Bakgrunden är en spöklik vägg av träd och grenar, suddig av dimman, vilket förstärker känslan av att vara ensam i en orörd värld. Det var ett magiskt ögonblick, och jag är så tacksam att jag fick chansen att fånga detta ögonblick, som jag kan dela med mig av här. Åter igen påminns jag om varför jag älskar att vara ute i skogen...

Morgonstund vid sjön - När hösten visar sin vackraste sida i Kolmårdsskogen...

Det finns stunder i naturen som känns nästan sakrala, ögonblick där tiden liksom stannar upp helt och hållet. Den här morgonen fann jag mig själv djupt inne i Kolmårdsskogen, vid en spegelblank sjö som fångade hela den glödande höstpaletten i en och samma vy.

Det är något alldeles visst med höstfärgerna. Färgprakten, det magiska ljuset och speglingarna i vattnet skapar en skönhet som är nästan överväldigande och på något oförklarligt sätt lyser i ögonen. Men det är också en påminnelse om hur flyktigt det är; det som brinner i gult och orange just nu kanske har svepts bort av nästa höstvind redan om en dag eller kanske en vecka.

Här blev jag sittandes en lång stund. Inte för att skynda vidare, utan bara för att insupa stillheten, tystnaden och naturens egna konstverk. För mig är det här utan tvekan årets vackraste tid, och den här morgonen lämnade ett minne som jag bär med mig länge...

Mellan dimma och stugvärme - om höstens två ansikten...

Det är något särskilt med morgnar då dimman ligger så där tung och tät över landskapet. På den här bilden skymtar huset och trädsiluetterna knappt genom slöjorna, och för mig fångar motivet exakt den där känslan av fukt och rå kyla som hör hösten ibland levererar.

Som fotograf är den här tiden en helt fantastisk tid. Det dämpade ljuset och mystiken i dimman drar mig nästan magnetiskt ut i den kalla och dimmiga atmosfären med kameran redo i handen. Samtidigt bär samma kyla på en påminnelse om vad som väntar efteråt: längtan in till värmen, värmen i soffan under filten och knittrandet från kaminen.

Hösten rymmer verkligen två helt olika ansikten. Det ena lockar mig ut i naturen för att fånga ögonblicken och det magiska landskapet. Det andra påminner mig om konsten att stanna upp, gå in i värmen och bara vara. Kanske det är just kontrasten mellan det råa utomhusklimatet och det varma inomhusklimatet som gör den här årstiden så unik med sina två ansikten?

Naturmorgon SR P1 sändes från Kolmårdsskogen...

Idag, den 2026-10-17 sändes Naturmorgon ifrån Kolmårdsskogen. Från tidig morgon då mörkret fortfarande omslöt skogen började vi förbereda programmet. Klockan 06:10 gick vi i sändning och höll på med olika inslag från skogen, till klockan nästan var 08:00.

Vi pratade om allt från Kolmårdsskogen, hur den har utvecklats genom tiderna och så klart om mitt älgfotograferande och min bok Kolmårdsskogen och älgarna. Med i inslaget var även Thomas Karlsson, som under 64 år vandrat i Kolmårdsskogen. Han spelade bland annat upp ljud och berättade om fina möten med både älg och kronhjortar. Reporter var Lena Näslund, som gjorde ett fantastiskt fint jobb. Missade du programmet, då kan du höra det igen genom att gå in på Naturmorgons hemsida. Länken hittar du här...

Möten med Älggänget - en stund av ren tacksamhet...

Det är något visst med senvintern, på gränsen till våren. Luften är krispig, skogen står stilla och om man har turen på sin sida, kan man få uppleva magiska ögonblick i naturen.

Under det här årets början hade jag den stora förmånen att få möta, vad jag kallat för ”Älggänget”. Det är en mindre grupp älgar som jag återkommande har stött på under mina tidiga fototurer. Att få se älgar överhuvudtaget är alltid en höjdpunkt, men att få möta dem i den här mängden och dessutom vid flera olika tillfällen är något utöver det vanliga. Det är verkligen inget man kan ta för givet att det händer.

När jag studerade gänget var det fascinerande att se deras dynamik. De vandrade alltid tillsammans, men även om det var tydligt i emellanåt att det det faktiskt fanns schismer. En av de äldre älgarna verkar hålla sig lite för sig själv, nästan som om han var en smula utstött och tvingades att hålla ett visst avstånd till de andra. Att tyst observera dessa ståtliga djur på avstånd och få uppleva deras samspel gav inte bara en djup vördnad, utan också mängder av lärdomar i hur älgarna fungerar och samspelar.

Varje gång jag står där, öga mot öga med skogens konungar, fylls jag av en känsla av att vara salig och genuint tacksam över den upplevelse jag precis varit med om. Älgarna är, utan tvekan, det allra finaste och mest majestätiska i mitt tycke som går att möta där ute i vildmarken. Det är just dessa magiska möten som gör att jag längtar ut i naturen, om och om igen...

När mörkret tätnar - att fånga novemberljusets tystnad...

Det finns en väldigt specifik känsla i skogen under den sena hösten, precis på gränsen till att vintern kopplar sitt järngrepp och tar över. Eftermiddagarna krymper snabbt, och mörkret tätnar på ett sätt som nästan känns påtagligt när man står där ute bland träden i mörkret.

Den här tiden på året upplever jag att naturen stannar upp. Det är den raka motsatsen till en majkväll, då allt sprudlar, sorlar och vill framåt. Istället lägger sig en djup, nästan vördnadsfull tystnad över landskapet. Om vinden håller sig undan ligger till och med de minsta skogsgölarna helt spegelblanka och reflekterar den dunkla himlen.

När jag var ute med kameran under en sådan eftermiddag kom jag fram till en liten glänta. Där hade en grupp björkar slagit rot och växt sig tätt samman. I det fallande skymningsljuset bildade deras stamsamling nästan som en mur - inte bara mot mörkret som var på väg att svälja skogen, utan också mot den täta skogen bakom mig.

Det som fångade mig helt var hur björkarnas kritvita stammar reagerade på det blåa skymningsljuset. De nästan glödde, som om de vore fluorescerande mitt i det dova mörkret. Det var ett sådant där magiskt, lågmält ögonblick som bara pågår i några få minuter, innan nattmörkret tar över.

Det är vid sådana här ögonblick som jag påminns om varför jag bär med sig kameran ut, och jag är glad att jag kunde stanna upp och föreviga just den stunden och att det blev just på den här platsen. Hade det inte varit för mörkret och björkens vita stammar, så hade jag nog bara passerat förbi...

När skogen blir en palett - att fånga höstens puls...

Det finns stunder då höstens färgspel är så intensivt att ett vanligt, skarpt fotografi inte räcker till för att upplevelsen ska komma till sin rätt. På hösten blir naturen en levande palett, och jag ville fånga den och inte bara motivet.

Med den här bilden av en höstfärgad strutbräken, tog jag steget bort från det rent avbildande. Genom att medvetet använda en rörlig kamera och längre slutartid, lät jag de gyllene, bronsartade och kvarvarande gröna tonerna smälta samman till ett måleriskt virrvarr. Ormbunkens form finns kvar som en viskning i mitten, men det är färgernas dans och rörelsens dynamik som spelar huvudrollen i den här bilden.

Resultatet är, för mig, ett stycke abstrakt poesi hämtat direkt från naturen. En bild som förmedlar höstens färgpotpurri i sin mest pulserande och dramatiska form. Det handlar om att våga experimentera med kameran, att leka fram bilden och inte minst att lita på rörelsen och låta känslan styra avtryckaren...

En otippad gäst i oktoberkvällen - skatan och ljusspelet...

En krispig oktoberkvällar, precis när solen började sjunka och ge ett mjukt, dämpat ljus satt jag i soffan intill fönstret och bläddrade i en ny fotobok som jag köpt. Då solen var påväg ned var det ett så fint ljusspel, vilket fångade min uppmärksamhet för ett ögonblick. Plötsligt lade jag märke till en rörelse. Där, på en gren precis utanför huset, landade en skata. Det var ett sånt där ögonblick när tiden verkar stanna upp en stund.

Jag visste att jag behövde vara snabb. Skatan är ingen fågel som sitter stilla länge, så jag smög fram kameran som låg på ett bord bredvid mig och gjorde den här bilden innan hon flög vidare bort över trädtopparna. Jag ville fånga den nyfikenhet som tydligt lyste i skatans blick – vad tänkte den på där den satt? Kanske var den nyfiken på vad som hände här inne i värmen, bakom huset fönster?

I mitt tycke är skatan en väldigt fotogenisk och underskattad fågel. Se bara på de skarpa kontrasterna i dess fjäderdräkt och hur de olika nyanserna av blått och grönt kommer fram i vingarna när ljuset träffar dem på rätt sätt. Jag är så glad att jag lyckades fånga den här bilden av denna vackra fågel just i det här magiska ljuset. Bilden blev också en påminnelse om att bilden kan finnas precis där vi minst anar det...

En sekelgammal jätte i dimman...

Jag minns en specifik morgon på slätten, precis söder om Kolmårdsbranten. Dimman låg tung och fuktig över landskapet, och i det diffusa, nästan overkliga ljuset, där alla skarpa konturer var dämpade, tornade en figur upp sig. Det var en ek. Inte vilken ek som helst, utan en av de där väldiga, gamla kämparna som verkligen definierar platsen där de står, men också eken som träd.

Att se dessa gamla jättar är på något vis som att betrakta en levande historiebok. Detta specifika exemplar, tillsammans med sina sällsynta fränder i området, bidrar till ett unikt och spännande landskap som bär spår av mänsklig framsynthet. Många av dessa ekar planterades nämligen en gång i tiden, som en del av en strategisk satsning för att säkra virke åt framtidens skeppsflottor. På den tiden sågs detta som en investering för framtiden. För mig är det en hisnande tanke, hur människan på detta vis format och påverkat naturen för ett behov generationer senare.

När jag står inför ett sådant här gammal ek, med dess grova bark och mäktiga stam, går mina tankar oavkortat till den gamla Sparbankseken. Inte som den ibland förenklade logotyp vi känner idag, utan som den symbol den ursprungligen var tänkt att vara: en bild av trygghet, orubblighet och, framför allt, långsiktigt och tålmodigt sparande. Det är en perfekt liknelse. Eken skyndar inte, den tar sin tid att växa sig stark, men när den väl har etablerat sig står den fast, oavsett vilka stormar som rasar omkring den.

Bortsett från tallen är eken mitt absoluta favoritträd, och kronans struktur, dess väldighet, slutar aldrig att fascinera mig. Denna dimmiga dag, med det dämpade ljuset som framhävde dess silhuett, framstod den i sin fulla prakt. Det var en stund av stilla eftertanke jag bär med mig, ett möte med en urkraft som blickar både bakåt och framåt i tiden...

Tidens glömda katedraler: En vandring i Kolmårdens orörda hjärta...

Det finns platser i Kolmården där tiden tycks ha stannat. Det är inte de välbesökta vandringslederna eller de öppna ytorna, utan de djupa, gömda platserna dit skogsbruket aldrig lyckats hitta. Att kliva in i en sådan orörd gammelskog är som att beträda en annan dimension, en plats där naturens eget tempo råder och där magin är högst påtaglig.

Jag talar om platser där urgamla granar, beklädda av lavar och mossor, sträcker sig mot himlen som pelare i en gigantisk, glömd katedral. Marken är ett levande lapptäcke av rimmfrostiga mossor, ormbunkar och död ved. Här, bland de stående högstubbarna och den gamla lågorna, blomstrar artrikedomen på ett sätt som sällan ses i den brukade delen av skogen. Sällsynta mossor och lavar vittnar om en komplexitet som tagit århundraden att bygga upp.

Men det är inte bara biologin som gör dessa platser så speciella. Det är spänningen, den omedelbara och vibrerande känslan av att befinna sig på en plats som är sann. Att röra sig här är att tvingas sakta ner, att navigera genom ett nätverk av krokiga grenar och rötter och att låta sig omslutas av tystnaden.

Dessa platser är inte bara vackra, de är också en nödvändig påminnelse om vad skogen är när den får vara ifred och sköta sig själv. Det är här, i det djupaste mörkret, som skogens sanna hjärta slår. För den som tar sig tid att hitta dessa glömda skatter, väntar en upplevelse som förändrar hur man ser på naturen och inte minst definitionen av skog. Hitta din egen plats, där tystnaden talar och tiden står stilla. Det är där skogens magi finns...