Morgonen var klädd i ett svalt, silvergrått täcke av dimma. Skogen bakom var en ogenomtränglig, mörk mur, och fältets vass bugade tyst i kylan. Allt var verkligen lugnt och stilla.
Då framträdde den. Inte med en rörelse, utan snarare som om dimman drog sig tillbaka och avslöjade en hemlighet. En uråldrig gestalt, en gigantisk älgtjur, stod orörlig i kanten av det mörka skogsbrynet.
Älgtjurens mäktiga krona skar genom det mjuka, diffusa morgonljuset och reste sig mot de stumma björkarna i bakgrunden. Förstenad i tid och rum stod han bara där och betraktade fältet framför sig. På något underligt vis blev älgtjuren en naturlig del av skogen där han stod och i detta ögonblicket var det som om hela världen rymdes i den där enkla, tysta kapseln av gråskalor.
Ett sagolikt älgmöte i den vackra morgondimman där verkligheten plötsligt kändes som en sagoberättelse snarare än den verklighet den faktiskt var...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar