torsdag 31 december 2020

Gott Nytt År!

Med en skymningsbild på en björk ifrån Kolmårdsskogen, som här samspelar med månen vill jag önska er alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

Vi får nu hoppas att vi lämnar mycket av det eländiga som 2020 innebar i och med Covid-19 bakom oss och därmed 
får ringa in det nya året med positiva och hoppfulla tankar. Ett gott och glatt nytt 2021 önskar jag er alla läsare!


onsdag 30 december 2020

Råget i det sista solljuset...

Här är bilder från ett fint möte med en råget inne i skogen. Här smeks hon av vintersolens allra sista ljumma strålar, precis innan skogen förvandlas till ett enda mörker. Väldigt sällsamt och fint möte. En bild jag tycker passar mycket bra så här på en av årets allra sista dagar...


De tre...

I soluppgångens gyllene ljus flyger de tre svanarna över Bråvikens mönstrade vattenyta...


tisdag 29 december 2020

Älgen i full fart...

I ett hastigt möte gör jag en bild på "älgen i full fart", då hon med stora kliv passerar över det vidsträckta fältet en tidig decembermorgon...


måndag 28 december 2020

Tofsmesen i vintermörkret...

En bild från ett fint möte i vintermörkret med den lilla tofsmesen...


söndag 27 december 2020

Strömstaren...

På en av de större stenarna ute i det forsande vattendraget sitter en strömstare och spanar sig omkring...


lördag 26 december 2020

Sanningen i bilden...

I artikeln ”Att vara en subjektiv Naturfotografen” som Terje Hellesø publicerade på sin blogg den 15 december 2020 så refererar han till Ernst Haas och citatet ”Högsta formen av fotografering är att förvandla något från vad det är, till det jag vill det ska vara”.

Ett mycket tänkvärt citat, inte minst då den naturfotografiska bilden på något märkligt vis förutsätts vara dokumentär och stå för något äkta. Vidare skriver Terje att det finns någon form av oskriven regel, en norm som naturbilder bör uppfylla för att kunna klassificeras som just naturfotografi. I annat fall anses det av många som konst eller något annat, men absolut inte naturfoto.

Märkligt nog så är många av de naturbilder som visas fram i verkligheten något helt annat än just ”dokumentära” och ”äkta”. För precis som Ernst Haas citat säger, så är den fotografiska bilden inget annat än en just fotografens egen tolkning av något. Något annat är otänkbart, eftersom att fotografen faktiskt håller i kameran och bestämmer vart den skall riktas och dessutom när bilden skall tas.

Just det här blev ganska uppenbart för mig en dag här i december då jag var ute och fotade en vacker soluppgång. Just soluppgången i sig är inte speciellt unik, utan att jag på den plats jag hamnade mitt i ett väderomslag. Där hade jag en vacker stilla soluppgång åt ena hållet och dimman och det blöta fuktiga åt det andra.

Man kan då fråga sig hur jag som fotograf skulle försöka att på ett dokumentärt sätt och med äkthet kunna återge detta? En del av er förstår säkert redan att det är mer eller mindre omöjligt. För att illustrera detta fenomenet så har jag därför tagit med två bilder tagna med några sekunders mellanrum, där den ena är fotad i sydostlig riktning och den andra i sydvästlig, dvs. jag vände mig ungefär 90 grader för att ta de olika utsnitten. Bilderna talar om två helt olika väder och skulle därför kunna vara gjorda vid två olika tillfällen eller på två helt olika platser. Vilken av dessa skildrar egentligen verkligheten på ett dokumentärt sätt?

Frågan blir då när vi ska sluta att tro att en bild speglar en sann och äkta verklighet? 
Detta är en illusion och en norm som inte går att återge med en kamera och en enda bild. Precis som Ernst Haas sa ”Högsta formen av fotografering är att förvandla något från vad det är, till det jag vill det ska vara”. Kanske är det äntligen tid för oss att ta steget vidare och istället för att se fotograferingen som någon tråkig form att skapa dokumentära bilder, istället se det för den konstform som den förtjänar att vara, nämligen att återge en del av sin skapare – fotografen…



fredag 25 december 2020

Rådjursparet...

Ett rådjurspar står och spanar på mig något förvånat, då jag stannar till med bilen för att fota dem...


Skogsmönster...

En bild på den gamla skogens härliga färger och mönster...


När juldagsmorgon glimmar...

Som i den gamla psalmen - "När juldagsmorgon glimmar" så glimmar Bråvikens vatten i soluppgången en vacker vintermorgon. En bild som jag av denna anledning tyckte passade mycket bra dagen till ära...


torsdag 24 december 2020

Svar på mitt öppna brev till Landshövdingen i Östergötlands län - 2020-12-22

Under gårdagen fick jag svar från landshövdingen i Östergötlands län - Carl Fredrik Graf, på det öppna brevet som jag skrev den 22 december gällande licensjakten på lodjur i länet. Dessvärre tycker jag att landshövdingens svar att nivån för bevarandestatus är uppnådd i länet och att en licensjakt därmed skulle vara befogad. Detta för att han hävdar att han vill förhindra att fler angrepp på tamdjur skall kunna inträffa.

För det första så ställer jag mig mycket frågande till varför nivån för bevarandestatus ses som en maxnivå, när den istället borde ses som en miniminivå för arten. Dessutom svarar han inte på varför man väljer att bryta mot gällande EU-lagstiftning.

Jag kan dock se en svårighet i landshövdingens och länsstyrelsens beslut i om de skulle valt att inte ha någon licensjakt. Detta hade medfört hård kritik från länets tamboskapsägare, eftersom de då hävdat att 
länsstyrelsen följt Naturvårdsverkets riktlinjer. Kanske ligger problemet i den här frågan högre upp? Men jag tycker ändå inte detta är ett argument tillräckligt starkt för att bryta de lagar och skydd som skyddar lodjuren.

Oavsett kan jag bara beklaga att vårt kanske vackraste rovdjur, trotts habitatskydd från EU, listad som en sårbar art i rödlistan, trotts allt jagas i en troféjakt. Det är beklagligt!

Vart är egentligen Sverige påväg med sin rovdjurspolitik?


onsdag 23 december 2020

God Jul!

Jag vill önska er alla läsare en riktigt God Jul!


Hägermöte...

På en sten ute i den lilla bäcken sitter en häger och vilar sig. En bild från ett mycket när och fint hägermöte i Kolmårdsskogarna...


Den gamla skogens troll...

En bild från den gamla skogens troll som i en slänt satt och lurpassade på mig...


tisdag 22 december 2020

Öppet brev till Landshövdingen i Östergötlands län - 2020-12-22

Den olagliga Lodjursjakten

Till Carl Fredrik Graf - landshövding i Östergötlands län

Mitt namn är Mårten Lundgren, jag har tidigare under året 2020 skrivit en rad öppna brev till dig gällande skyddsjakten av varg i Långbogenreviret här i Östergötland. Jag passar även inledningsvis på att tacka för att du tagit dig tid att svara mig på dessa öppna brev, det uppskattar jag verkligen. Precis som tidigare gånger så kommer jag att förutom att skicka dig detta öppna brev, även publicera detta på min blogg.

Den 10 december nåddes jag av nyheten att Länsstyrelsen i Östergötland hade tagit ett beslut om att det blir en licensjakt på lodjur under mars 2021. I beslutet framgår det att fem lodjur får skjutas i denna olagliga vansinnesjakt. Beslutet fick mig verkligen att häpna av förundran!

I somras beslutade Länsstyrelsen om skyddsjakt på vargtiken i Långbogenreviret, ett beslut som kammarrätten tidigt i höstas slogs fast som felaktigt. Jakten ledde även till mycket skriverier om en oetisk jakt, då årets vargvalpar miste sin mamma. Trotts denna negativa publicitet verkar inte Östergötlands viltförvaltningsdelegation med landshövdingen Carl Fredrik Graf i spetsen låta sig skrämmas över att ta ännu ett felaktigt beslut om rovdjursjakt. Denna gång är det lodjuren som beslutet gäller, då det är deras tur att falla offer för jägarkårens avskyvärda troféjakt. Länsstyrelsens motivering till licensjakten på lodjur 2021 lyder enligt följande:

”Enligt inventeringsresultatet från 2019/2020 har länet nio lodjursföryngringar, vilket motsvarar ungefär 49 lodjur i Östergötlands län. Förvaltningsmålet, beslutat av Viltförvaltningsdelegationen, anger ungefär hur stor populationen bör vara i Östergötlands län. När populationen är över förvaltningsmålet kan det finnas utrymme för licensjakt.”

Den här motiveringen ger ingen som helst motivering till varför en licensjakt av lodjur är nödvändig. En art som i den nya rödlistan 2020 är klassad som sårbar. Kanske ännu mer anmärkningsvärt är att licensjakten är förbjuden enligt EU:s art- och habitatdirektiv, eller för att vara ännu tydligare olaglig! Lodjuret är en strikt skyddad art enligt EU-lagstiftningen, som dessutom är överordnad vår egen svenska lagstiftning. Att avsiktligt döda och jaga lodjur på det sättet som en licensjakt innebär är helt enkelt strikt förbjudet. Om jakt trots förbudet skulle anses tillåten kräver det en mycket gedigen bevisning och motivering.

Trotts ovanstående EU-lag har nu alltså Länsstyrelsen i Östergötland beslutat att fem lodjur ska skjutas och jagas mitt under lodjurens mest aktiva period i mars månad, då dessa fantastiska djur även har sin parningstid. Att lodjurspopulationen nu skulle vara så pass stor att den som Länsstyrelsen hävdar i sitt beslut, ger utrymme för skyddsjakt är något som lätt går att bevisa att det inte stämmer. Inte minst efter att ha läst Linnea Barrefelts examensarbete ”Populationsutveckling och bärkraft för lodjur (Lynx lynx) i Östergötland” (ISRN: LITH-IFM-G-EX--19/3693--SE). I examensarbetets slutsats slår Linnea fast att beräkningen av bärkraften visar att Östergötland idag har en kapacitet att faktiskt hålla en lodjursstam med åtminstone dubbelt så många individer som de ca 55 individer som finns i länet idag, givet är då att mängden lämpligt habitat och klövviltförekomst är oförändrad. Linnea skriver i sitt arbete att Östergötland uppskattningsvis har möjlighet att hålla mellan 80–140 självständiga individer.

Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län skulle en licensjakt stabilisera lodjurspopulationen och verka i enlighet med Riksdagens beslut från den 10 december 2013 att anta propositionen ”En hållbar rovdjurspolitik”. Så hur mycket påverkar egentligen lodjuren tamboskapen i Östergötland? 
Jag återkommer här till Linnea Barrefelts examensarbete och citerar härmed hennes arbete:

”Mellan åren 2003–2018 skedde 18 lodjursangrepp på tamboskap i Östergötland, där totalt 26 djur förolyckades. I Östergötland finns i dagsläget 807 får- och 131 getbesättningar spridda över hela länet, med en viss tonvikt i slättlandskapet.”

I Östergötland har vi under 15 år endast har haft 18 lodjursangrepp, där totalt 26 djur har fått sätta livet till, så inte heller argumentet att verka för en hållbar rovdjurspolitik är en motivering tillräcklig för att besluta om en licensjakt på länets lodjur, då angrepp är sällsynt förekommande.

Då lodjurspopulation i länet växer kommer detta snarare att leda till att klövviltet regleras och därmed att trafikolyckor/viltolyckor på så vis också minskar i antal. Mindre klövvilt kommer givetvis också att göra att skadorna på länets skogar minskar. I mitt tycke är detta en mer hållbar rovdjurspolitik än den Länsstyrelsen i Östergötland föreslår.

Enligt Svenska Rovdjursföreningen och SLU Artdatabanken uppges att orsaken till rödlistningen bland annat är att antalet lodjur som fällts lagligt de senaste fem åren har varit omfattande, därutöver dödas också ett antal lodjur årligen i skyddsjakt och slutligen ytterligare ett antal genom den illegala jakten. Vidare uppger ovanstående källa att våra lodjur här uppe i Skandinavien har en extremt liten genetisk variation. Det tillhör ovanligheten att lodjur vandrar in från Finland, där den genetiska variationen är mycket rikare. Att lodjuren är känsliga för jakt råder inga tvivel på då populationen har minskat sedan licensjakten återinfördes.

Detta bevisar att lagar och fakta från myndigheter/EU och även vetenskaplig fakta ifrån länets eget universitet inte biter på Länsstyrelsen i Östergötland. För mig finns det efter att detta beslut publicerats inga tvivel på att viltförvaltningsdelegation med landshövdingen Carl Fredrik Graf i spetsen går jägarkårens ärenden. Detta eftersom att vare sig lagar eller vetenskaplig fakta verkar förändra deras beslut, utan jägarnas troféjakt får väga tyngre.

Det är tråkigt att Östergötland med sina mytomspunna vildmarker, allt från Kolmårdens omtalade skogar i norr, slättlandskapen i mitten och de viltrika skogarna i söder nu allt mer håller på att förvandlas till en stor ”jaktpark” och ett laglöst land. Trotts min kärlek till detta vackra län skäms jag nu ännu mer för att behöva berätta för någon att jag är just Östgöte, vilket är beklagligt!

Snälla Länsstyrelsen visa våra vilda djur och vår fantastiska natur den respekt de förtjänar!


Med vänliga hälsningar
Mårten Lundgren, Svärtinge (Norrköpings kommun)

Mail: maarten.lundgren@gmail.com
Blogg: http://ml-naturephotography.blogspot.com


(Bilden är gjord i Kolmårdens djurpark 2011)

Sångsvanarna...

En bild med kamerarörelse från ett möte med en sångsvansfamilj i vintermörkret...


måndag 21 december 2020

Vintersolståndet...

Idag vänder det!
Just idag är det vintersolståndet och det betyder att det är den mörkaste dagen på hela året. Även om vi inte till en början kommer att märka någon större skillnad, så är det nu det äntligen vänder och vi går mot allt ljusare tider. Redan vid nyårsafton har dagarna blivit drygt 6 minuter längre...


söndag 20 december 2020

Finbesök i Kolmårdsskogen...

Just nu har Kolmårdsskogen besök av en mycket fin hökugga som slagit sig ned på ett hygge. En riktigt uttrycksfull och vacker uggla, som ibland vintertid kommer ned till oss i södra Sverige. Detta är en bild från idag, då den poserade fint i en gammal björk...


Soluppgång över Bråviken...

Försiktigt men obestridligt letar sig solens varma strålar igenom de massiva grå och tjocka molntäcket. Solstrålarna lyser upp det kalla och blå vattnet i den annars så stilla Bråviken, som skiljer av Kolmården från Vikbolandet. En fantastiskt fin och stämningsfull morgon gryr och här sedd från Kolmårdsbrantens vackra höjd...


lördag 19 december 2020

Nattens vilddjur...

En bild från ett mycket sent kvällsmöte med en vildsvinssugga. Här i Kolmårdsskogen är det verkligen gott om dessa, jag ser ofta spåren efter dem...


fredag 18 december 2020

Den stora jultvätten...

Nu när det börjar närma sig jul är det viktigt att göra sig ordentligt ren och fin innan julaftonsmorgon gryr...


torsdag 17 december 2020

Dimmig Kolmårdsskog...

En gryningsbild från en dimmig och fuktig Kolmårdsskog...


onsdag 16 december 2020

Den vita hjorten...

Den vita dovhjorten lyser upp i den annars så mörka skogen. En bild som berättar om den mörka ensmaheten...


tisdag 15 december 2020

Coronaälgen…

En mycket blåsig dag i slutet av november passerade jag i gryningen ett stort fält. Långt, långt ut på fältet stod en älg och tuggade på några mumsiga grenar som växte på en av alla buskarna i ett dike. Då den hårda vinden låg på från ”rätt” håll bestämde jag mig för att smyga ut på fältet, längs dikeskanten för att se om jag kunde göra några bilder på älgen. Då min erfarenhet säger att dessa stora djur hör väldigt bra, tänkte jag att det var smart att stanna på ganska långt håll utifall han hörde mig, trotts den starka vinden. Så på ett ganska långt avstånd stannade jag och ställde mig bakom lite vass för att se om jag kunde göra några bilder på helt ovetande älgen längre bort. I sökaren fick jag se att detta inte alls var någon stor tjur som jag först trott, utan en liten årskalv.



Jag kunde utan problem ta några bilder utan att han märkte av min närvaro, men plötsligt hade några fasaner i diket noterat min närvaro och flög därför iväg från närheten där jag stod. Detta gjorde att älgkalven tittade åt mitt håll och fick syn på mig där jag stod med mitt teleobjektiv och fotade honom. Länge stod han och blängde på mig, därefter verkade han inte alls bry sig om min närvaro, utan fortsatte att äta på sina buskar.


Efter en stund vandrade älgkalven bort från mig en bit, jag antar att buskarna längre bort var mycket godare?! Med jämna mellanrum vände han sig om för att se om jag följde efter. Till en början tyckte jag att det verkade dumt, men när han återigen verkat hitta en smaskig buske smög jag mig försiktigt efter honom. Efter några hundra bilder, (ja för jag vet inte hur lång tid som gick, eftersom tid och rum försvann i detta fantastiskt spännande ögonblick) gick älgkalven in bakom trädet han stannat vid för att äta. Som jag uppfattade det gick han ned i diket och upp på andra sidan. Jag stod blick stilla och försökte se vart han tog vägen. Försökte att se om jag såg honom i busken, eller någonstans runt den, men jag verkade vara ensam kvar nu. Efter närmare en kvart vågade jag röra på mig igen och tänkte att älgkalven nu var någonstans på fältet på andra sidan bäcken, för att sedan ta sig vidare in i skogen där bakom.


Mycket försiktigt smög jag mig närmare för att försöka få en bra vinkel. Jag tänkte mig i det här läget en bild med älgkalven på fältet framför den stora skogen. Försiktigt svepte jag med mitt stora teleobjektiv över fältet för att försöka se om jag möjligen kunde se älgkalven, men icke, han var som bortblåst!


Plötsligt när jag tittade över min vänstra axel stod älgkalven bara där, några få meter ifrån mig! Den stirrade på mig med sina stora ögon och jag tror bara jag varit så här nära en älg i en älgpark förut. Jag vet att jag hann att tänka att jag nu är på tok för nära och började försiktigt att gå baklänges. Älgkalven följde noggrant mina rörelser samtidigt som han började att fälla öronen bakåt och sänka huvudet. I det här läget förstod jag mycket väl vad som höll på att hända och vände mig därför om helt och började gå raskt från älgkalven. På något märkligt sätt verkar det som att han tyckte att detta var riktigt roligt och började därför att jaga efter mig med små, men snabba kliv.


I det läget som jag började att småspringa skrek jag åt älgkalven ”Akta dig, jag har faktiskt Corona!!!” 
Givetvis stannade inte älgkalven för det, trotts att detta sannolikt var sant, då jag vid det här tillfället sannolikt hade Covid-19. På håll måste det ha sett mycket roligt ut då en fotograf först kom springandes med ett stort teleobjektiv över axeln och tätt därefter en liten uppspelt älgkalv. Eftersom jag vet att jag inte springer ifrån en älg med mina små korta ben på ett stort fält, så styrde jag ut på det öppna fältet istället i förhoppning om att älgen skulle tycka att det blev för öppet runt om den. Efter ca 20 meter stannade älgkalven och jag fortsatte att springa till jag kände att jag var på säkert avstånd om han skulle börja springa mot mig igen.


Nu såg jag hur den lilla älgkalven sträckte på sig och höjde sitt huvud för att visa hur stor och respektingivande han var. Ingen tvekan om att han var riktigt stolt över sin bragd att ha jagat en människa från sin matplats. Länge stod vi och tittade på varandra, innan den lilla älgkalven försiktigt vände sig om och försvann in i vassen och ned i diket igen. I det här läget kände jag att jag fått mina bilder och att jag gjorde klokast i att bege mig mot bilen och inte se vart han tog vägen.


Detta blev ett väldigt annorlunda, men spännande älgmöte. Men det blev också ett praktexempel på när ett djurmöte går fel och får en avslutning som inte gått att förutse. Även om jag störde älgen, vilket aldrig var min mening och även är något jag beklagar, så blev det ändå några nära och roliga bilder på denna lilla älgkalv som jag kommit att döpa till ”Coronaälgen”…


måndag 14 december 2020

Sångsvansmöte i vintermörkret...

En bild på några sångsvanar som i vintermörkret stannat upp för att putsa sin vita fjäderdräkt. Deras vita kroppar lyser i den annars nästan kolsvarta skogen, som sträcker sig efter dem i bakgrunden. Ett mycket stämningsfullt och vackert möte i vintertider...


söndag 13 december 2020

Sommarminne...

Så här i vintertider är det alltid roligt att tänka tillbaka på den varma, ljusa sommaren. Den svartvita flugsnapparen är ett fint sommarminne för mig. Den bor precis bredvid mitt hus och brukar sjunga mer eller mindre hela de ljusa nätterna i juni. Detta är något jag längtar till varje år och så även nu i det mörka december. Så här kommer en bild från ett fint sommarminne...


Decemberljuset...

Det är verkligen något väldigt speciellt med naturen så här års. Allt är mörkt, tyst, lugnt och stilla. Som en sordin ligger det intensiva mörkret över naturen på något märkligt sätt och det är nästan högtidigt de få stunder som solen bryter igenom och lyser upp landskapen. Men det är ändå något jag inte kan sluta att tycka om med detta underbara decemberljus. Det ger en härlig och fin stämning såhär i december och lagom till jul och idag luciadagen.

Här är en bild från en tidig morgon då en ny decemberdag sakta gryr...


lördag 12 december 2020

Möte med ett mufflon...

En svartvit bild från ett höstmöte med ett skyggt mufflonfår...


fredag 11 december 2020

Fasantupp i full fart...

En bild från hastigt fasanmöte, där fasantuppen rusade förbi mig i hög hastighet. Givetvis kunde jag inte låta bli att illustrerar denna rörelse i bilden...


torsdag 10 december 2020

Bordskalender 2021...

Så börjar året 2020 lida mot sitt slut och äntligen är min bordskalender för 2021 färdig. En kalender med en kollektion av bilder tagna under de senaste åren, varav de flesta av dessa är gjorda här i det vackra Kolmården.

Denna kalender är en perfekt present att ge bort nu under exempelvis julen till någon du tycker mycket om. Till skillnad från mycket annat så ger denna kalender glädje under 
ett helt år, men erbjuder också spänning en gång i månaden, då det är dags att vända blad till nästa månad.

Priset för kalendern är 200 kr plus frakt 79 kr (vadderat kuvert och porto).


Gräsanden...

En bild från ett möte med en gräsand som simmar genom Kolmårdsskogens vackra spegelbild...


onsdag 9 december 2020

Dovhjortarna i solnedgången...

En klar och fin höstdag hade jag ett fint möte med ett gäng dovhjortar, som stod och spanade ut över slätterna, samtidigt som de värmde sig i solstrålarna från det vackra kvällsljuset...


tisdag 8 december 2020

Solnedgång bakom Risinge kyrka...

En stämningsfull silhuettbild från när solen har gått ned bakom Risinge kyrka...


måndag 7 december 2020

Storlom i dimma...

Som en svag silhuett i dimman glider hon fram över den spegelblanka sjön. En bild från ett dimmigt och stilla storlomsmöte i en av Kolmårdens många skogssjöar...


söndag 6 december 2020

Porträtt på en humla...

Det är alltid fascinerande att dyka ned i makrovärlden och komma nära och få se det stora i det lilla. Här är ett porträtt från ett sådant tillfälle, ett möte med en lite humla...


lördag 5 december 2020

"Bläckfiskträdet"...

Ett mycket gammalt och fascinerande träd som med lite fantasi näst intill liknar en bläckfisk. En bläckfisk som med sina väldiga armar sträcker sig efter mig...


fredag 4 december 2020

Spillkråkorna...

Den gamla rotvältan blev till en lekplats för ett spillkråkepar...


torsdag 3 december 2020

Enhörningen...

Ett porträtt från mötet med den gamla enhörningen...


onsdag 2 december 2020

Råbocken...

I den gamla skogens rörig salar kikar en ståtlig råbock fram bakom en gammal lågas spretiga gren...


Dimmig novembermorgon...

En bild från en dimmig och stämningsfull novembermorgon, då solen precis kommit upp över Kolmårdsskogens höga trädtoppar...


tisdag 1 december 2020

Vinterskogen...

Så har äntligen den vita vinterskogen kommit, något vi fick njuta av bara ett par dagar innan den försvann för den här gången. Hoppas på vita landskap och snötyngda granar framöver...


måndag 30 november 2020

Vintermötet med konungen...

En bild från ett mycket stämningsfullt och fint möte med skogens konung (en udda 10-taggare) en härligt snöig och vintrig första advent...


söndag 29 november 2020

Björkens spretiga kvistar...

Dagen till ära så är det första advent, något som är väl värt att fira med en kopp varm glögg.
Men som om inte det vore nog, du kan från och med idag även gå in på SVTPlay och titta på dokumentären om min nära vän och mentor i bildskapande Terje Hellesø. Missa verkligen inte denna dokumentär!

Länk till dokumentären på SVT Play finns här.

Dagens bild får bli en Terje-inspirerad bild på en björkens spretiga kvistar med en sparvugglefond...