Precis i det fina, röd-orangea kvällsljuset möter jag räven. Det börjar med att det höga fjolårsgräset rör sig. Genom kikaren så noterar jag att det verkar vara något som rör sig i det. Jag bestämmer mig för att slå mig ned på platsen och vänta. Att vänta är naturfotografens allra bästa vän. Jag tror knappast att det finns några andra personer som är så skickliga på att göra just ingenting en längre tid.
Tillslut kommer räven fram ur gräset och bestämmer sig för att jaga på det stora öppna fältet. Jag sitter blick stilla och väntar på rätt ögonblick att göra bilden. När räven efter några misslyckade jaktförsök ställer sig och stirrar in i solen höjer jag kameran och gör bilden här i inlägget. Ett riktigt vackert ögonblick som bara måste förevigas...
I den ljuvliga vårmorgonen står han plötsligt bara där på ängen - råbocken. Med en ståtlig uppsyn tittar han på mig genom den naturliga lucka som finns i växtligheten. Jag tror vi står åtminstone ett par minuter och tittar på varandra. Det är verkligen fint att få möta denna ståtliga bock i det här vackra gryningsljuset.
Även om den här bilden gjordes för ganska så exakt två år sedan, så känner jag mig ändå taggad på att snart få uppleva dessa härliga sommarmorgnar igen - där djurlivet sprudlar och man inte riktigt vet vem eller vad man får möta...
Kanske är just de dimmiga morgnarna de allra bästa morgnarna? De är inte bara vackra, utan delar med sig av ett härligt lugn. Ett lugn som borrar sig hela vägen in i hjärtat på något förunderligt sätt.
I dimman visar också landskapet också upp en helt annan karaktär, något som verkligen inte finns där utan dimmans hjälp. Träden kan ge en helt annan utstrålning och bli till ett helt annat motiv än när dimman inte är där. Kanske låter det konstigt, men så är det faktiskt.
Bilden i det här inlägget gjorde jag en tidig vårmorgon, då dimman låg tät över fälten och solen sakta kom upp över träden. Det skingrade dimman på de platserna där solen kom åt. Därmed blev också hela landskapet färgat i en fin guldfärg. Fantastiskt fint att få uppleva detta . Jag ser redan fram emot nästa dimmfyllda morgon...
Dagen till ära visar jag fram en bild som jag kallar "Fantomen på operan", för det var precis det som dök upp i tankarna när jag i vintras vandrade på isen och såg den här bilden. Visst är det fantomens mask? Is är verkligen spännande och fantasieggande att fotografera, även om det är långt ifrån vad vi nu går och längtar efter...
I den tidiga senvintergryningen hade jag tur att möta dessa två älgar. De flesta av dessa händelser händer så pass tidigt, att det precis hunnit bli ljust. Men den här morgonen hade älgarna nog blivit lite sena, så solen hade till och med orkat upp en bit på himlen då jag mötte dem. På ett stort fält sprang de runt och lekte lite med varandra. Som det såg ut så var kanske tjuren mer road än älgkon.
Det är verkligen så fint att få studera dessa stora djur och deras beteende på det här viset. På något vis får jag för mig att när min närvaro inte stör, är de mer sig själva och gör allt det där som de brukar göra. Hoppas innerligt på fler sådan här stämningsfulla och fina morgnar...
Det är kallt, men vindstilla. På himlen syns molnen röra sig snabbt, vilket tyder på att de är låga. Jag står och packar min bil efter en längre promenad ute i skogen. Plötsligt ser jag bilden, en översnöad grushög som ser sorgsen ut. Först försöker jag bara att pressa undan tvånget, men det går bara inte, jag måste får göra bilden (kanske känner du igen denna yrkesskada som vi fotografer förr eller senare drabbas av?). Jag väljer utsnitt och "klick" så är bilden gjord. Ett lugn sprider sig i kroppen när jag tittar på kamerans skärm och ser att den blev precis så som jag ville - ett bistert snölandskap, där till och med grushögen visar sitt missnöje...
Med stora tunga vingslag drar havsörnen förbi mig, där jag står ute i vassen. Den fokuserade blicken hos havsörnen går inte att ta miste på - han har upptäckt kadavret av en kronhjort som gått genom isen. Jag försöker sakta panorera med kameran i samma hastighet som örnen flyger fram genom vassen. Samtidigt vill jag i bilden få till en mjuk och målerisk effekt, där örnen kommer flygande och blir det centrala innehållet i bilden. Här är min bild från detta havsörnsmöte i vassen...
Här intill fältet står "vårbocken" med sina nästan nyfejade horn. Oskyldigt tittar han på mig och när han rör på huvudet hänger och slänger basthuden som en enda stor korkskruvslock. Det hela ser aningen dråpligt ut. Men när blodet på insidan av basthuden blänker i solen så blir känslan genast något annat. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att denna bock är både ståtlig och vacker, där han står så fint intill det solupplysta fältet...
I skuggan av träden i en bäckravin sitter den vackra jungfrusländan. Här på löven kan hon sitta alldeles stilla och när insekterna passerar så passar hon på och förser sig med ett skrovmål. Varje gång jag lyckas fota dessa vackra sländor så fascineras jag av deras fantastiska lyster och komplexitet i vingarnas konstruktion. Jungfrusländan är verkligen fängslande på många vis...
Något "knäpper" och jag hör hur det prasslar i blåbärsriset. Sedan "kluckar" och "knäpper" det igen. Sedan ser jag en ljus stor näbb bakom ett träd. Nu har tjädertuppen Torkel återvänt till sitt berg. Ett berg det kan vara aningen vanskligt att besöka för den som är "tjäderrädd". För på det här berget är det Torkel som bestämmer.
Även om det är aningen svårt att bli av med en spelgalen tjädertupp, så är de alltid roliga att få möta ute i skogen. Ser redan fram emot nästa tjädertuppsmöte...
Idag visar jag fram en bild från början av maj månad, då jag under den sena eftermiddagen hade turen att hamna vid Vätterns östra strand, strax norr om Omberg. Magiskt är nog det ord som beskriver känslan bäst av att vara här denna kväll. Att bara få sitt i solen och njuta av den underbara kvällssolen var verkligen helt oförglömligt.
Våren är verkligen en fantastisk vacker och härlig tid på året, inte minst då möjligheten ges till att uppleva kvällssolen på en plats som denna, samtidigt som måsar och trutar hörs skrika ut över det näst intill spegelblanka vattnet...
En bild på en plats i Kolmårdsskogen, där byggnation pågår för fullt. Under de ljusa nätterna kan man höra hur det prasslar, gnager och plaskar. Det är bävern som håller på att sliter med sin nya fördämning. Det är verkligen så fint att få sitta skymd i strandkanten och studera dessa djur, då de arbetar. Kanske ännu mer fascinerande är det att få se deras stora platta svans. Den svansen liknar verkligen inget annat...
Storlommen är en mystisk fågel på många sätt. En ganska anonym och skygg fågel som ogärna kommer nära. Dess rop i den mörka sommarnatten får också många att reagera med oro eller rädsla, då det klagande ropet ekar över sjöarna. Själv är jag fascinerad av denna vildmarksfågel, dess beteende, läte m.m.
Ibland har jag till och med svårt att tänka mig något mer vackert än en kväll vid skogssjön, storlommen som ropar och den blå tonen på ljuset, då solen passerat ned bakom horisonten. Hoppas innerligt på fler möten med storlommen under sommaren och även på många fler möjligheter att fotografera denna mystiska och mytomspunna fågel...
Idag visar jag fram en bild från vårkvällningen den sista april - Valborgsmässoafton. I år var det en fantastisk fin kväll, där även morkullan kom och flög förbi strax innan klockan var 21:00.
Att i denna kvällning fira att våren äntligen har kommit är riktigt härligt, inte minst om det blir en sådan här vacker kväll. På vägen hem kunde jag inte låta bli att fotografera det här huset, där det låg insvept av skogen. Det såg verkligen mysigt och ombonat ut, med den vackra kvällshimlen och lamporna som var tända inne i huset. När jag såg bilden i datorn så blev min reaktion - ja, det här är verkligen en bild på vårkvällningen - en makalöst vacker tid på året, kanske till och med den allra finaste om jag tänker efter lite?!
Trotts regn och rusk sitter två ringduvor så fint och myser med varandra på en lyktstolpe, inte långt hemifrån mig. En bild som verkligen utstrålar kärlek på alla sätt enligt mitt tycke. Givetvis var jag tvungen att stanna bilen och göra bilden...
I Kolmårdsskogens dunkel sitter en liten sparvuggla och sjunger. Melodin är som en vissling och hon verkar mer eller mindre uppjagad. Kanske är det just här, där jag tidigare mött sparvugglan också en revirgräns?
När hon landar på en gren en bit ifrån mig lyfter jag kameran för att fånga hennes säregna silhuett mot den blå skymningshimlen. Ett magiskt fint möte med den lilla sparvugglan...
I soluppgången finner jag två älgar på ett fält. De står och tuggar i sig av den efter natten frostiga höstrapsen. Sannolikt är den magiskt god för en älg såhär när den är lite spröd efter en frostig vårnatt. Jag ser dem slita upp planta efter planta och tugga i sig. Det syns lång väg hur bra det smakar - mums!
Samtidigt som de äter så njuter de av att solen sakta går upp över horisonten och de första solstrålarna träffar dem och ger lite värme på deras mörka päls. Det är verkligen alltid lika magiskt att få möta dessa ståtliga djur ute i naturen...
Dagen till ära visar jag fram en svartvit bild från Alvastra klosterruin. En bild som tydligt påvisar den gotiska arkitekturen som många kyrkor och kloster byggdes med under 1100-talet. Något som jag inte såg förrän jag kom hem var att skuggorna påvisar att någon gömde sig bakom en stenpelare när jag fotograferade den här bilden...
Att vistas i en bokskog på våren är något alldeles speciellt. När löven väl har slagit ut på bokträden blir det i skogen ett speciellt skimrande grönt ljus. Ett skimmer som ger en fantastiskt fint och härligt ljus en vårdag då solen står högt på himlen. Hösten i bokskogen är också fin, men på ett annat sätt. Den här tiden är det färgprakten som lockar och upplevelsen av de färgglada trädens ljus.
I och med det skimrande ljuset på våren så brukar jag försöka besöka en bokskog just den här tiden på året. Men här uppe i Östergötland finns det tyvärr inte särskilt många bokskogar. Så ibland kan det därför vara svårt att få till ett sådant besök. Omberg är dock ett säkert kort, där det finns stora areal med just bokskog.
För några dagar sedan har jag möjlighet att vara i en bokskog just på Omberg och uppleva det gröna vårskimret. Jag njöt hela tiden av vistelsen och kunde givetvis inte låta bli att göra bilden här i inlägget. De väldiga trädkronorna, som sträckte sig mot varandra bildade ett tak över den plats där jag satt i det gröna ljusskimret med min kamera...
En bild jag såg och gjorde i helgen, då jag passerade hamnen i Borghamn vid Vätterns östra strand. Här uppe på ett räcke på piren stod "Linus på linjen" och han var måttligt nöjd med den lilla båten ute på vattnet. Jag gissar på att han tyckte att den förstörde den sköna vyn ut över den annars så stilla Vättern?
Ett helt fantastiskt möte med ett rådjur i det gyllene morgonljuset. Denna morgon stämde verkligen precis allt, ljuset och rådjuret stod på exakt på rätt plats. Morgnar likt denna är det en naturfotograf lever för. Jag tror verkligen inte att ett rådjursmöte kan bli så mycket vackrare än så här? Om det tar emot att gå upp de tidiga försommarmorgnarna då väckarklockan ringer, så tänker jag just på dessa möten. Inte så konstigt att kroppen sätter fart av sig själv då och benen hittar då av sig själv ur sängen på något konstigt vis...
Ibland lyckas jag ha turen att komma nära djuren som jag vill fota, andra gånger lyckas jag inte alls. Den här kniphanen kom jag aldrig nära, den kom nära mig istället. Sakta, men bestämt simmade han mot mig och jag kunde givetvis inte låta bli att göra en närbild på honom. Aldrig tidigare tror jag att jag varit så nära en knipa. Likt mycket ute i naturen så är det väldigt vackert om tid ges till att studera det man ser. Med bilden framför mig kan jag konstatera att knipan verkligen är en riktigt vacker fågel, inte minst med den gröna skiftningen uppe på huvudet och de intensivt gula ögonen, inte minst om morgonsolen får hjälpa till att belysa...
En solig vårdag, då solen stod högt på himlen och kontrasterna var allt ifrån optimala för fotografering, var jag ute i skogen. Jag passerade över en våtmark där jag såg bilden här i inlägget. Även om ljuset var intensivt kunde jag inte låta bli att lyfta kameran och göra bilden. En bild som berättar om hur en våtmark i den fantastiska Kolmårdsskogen faktiskt kan se ut, när ljuset strilar in mellan de stora tallarna, som omsluter denna våtmark.
Givetvis tog det mig en stund att komponera och få till bilden, men samtidigt är jag glad att jag bröt mot allt vad normer heter och fotograferade. En härlig och minst sagt fantasieggande bild blev resultatet, eller vad tycker du?
Längst bort i hjulspåret på den gamla stubbåkern, står ett rådjur och betraktar mig. I samma stund orkar solen upp över horisonten. De varma solstrålarna smeker rågetens vänstra kind där hon står ute på stubbåkern. Det är tydligt att värmen från dessa solstrålar gör gott för djuren, inte minst rådjuren. Efter den långa bistra natten med minusgrader, är det inte alls så dumt att få lite värme...
Vi är så vana vid att alltid leta efter tussilago, blåsippa och sedan vitsippa. På något sätt är det som att blomsterprakten sedan kommit igång att övriga växter inte längre har samma betydelse som de som blommar allra först under våren. Själv är jag lite förtjust i Kabblekan, en gul blomma som jag ofta hittar intill bäckar, kärr, sjöar och andra vattendrag. Med sina nästan lysande gula blommor står den där i månadsskiftet till maj och lyser intill det kolsvarta vattnet. På något sätt blir det en liten färgklick i den annars så mörka bäckdalen. Givetvis är även Kabblekan en blomma som inte går att låta bli att fotografera, inte minst när den är i sin fulla prakt...
Sakta går solen upp och genom träden syns solen gnistra likt glöd. Tystheten är slående och det känns i luften som att något snart kommer att hända. Mycket riktigt, plötsligt ser jag ett välbekant huvud kika fram bakom ett träd. Ännu ett vackert morgonmöte med skogen konung. Jag älskar verkligen att få möta dem ute i naturen. De är verkligen så majestätiska, precis så som skogens konung förväntas vara. Hoppas innerligt att det inte dröjer för lång tid till nästa möte...
På en gren i vårsolens sken möter jag denna tuffa lilla sparvuggla. Uppretad av en rival längre bort i skogen, sitter den lilla ugglan och värmer sig solskenet. Ett utomordentligt fint och njutbart möte för en naturfotograf ute i vårskogens morgonkyla. Länge blir vi sittandes tillsammans i skogen, jag på marken och den lilla sparvugglan på sin gren. Så olika, men ändå verkar vi från bådas håll uppskatta varandras närvaro (även om nog min uppskattning var större). Åtminstone tolkar jag det så, då sparvugglan inte verkade störd av min närvaro, utan satt kvar...
Inne i den mörka skogssalen står en vitsippa så stolt. Mörkret omsluter den, men det det finns en tid under förmiddagen, då solen strålar orkar sig genom de täta trädkronorna och ned på den lilla vårblomman. Det är tydligt att den lilla vitsippan sträcker på sig mot solens ljus. Under några minuter får den lilla blomma chansen att glänsa och värma sig i vårsolens ljumma strålar. En bild som berättar om att våren verkligen är uppskattad av alla, stort som smått. I vårens värmande solsken lever verkligen naturen upp...
En bild från ett kraftigt bakslag på våren som inträffade tidigare under året. Storskraken kände sig med all sannolikhet inte särskilt lycklig över hur snön vräkte ned över henne. Som tur är blir detta väder aldrig långvarigt och snön blir liggandes bara några timmar innan den smälter på marken...
Granbarkborrens framfart genom skogen har knappast gått någon skogsägare eller skogsintresserad förbi. Det är bra konstigt vad ett så litet djur kan ställa till med. Ett stort vildsvin lämnar spår efter sig då den bökar sönder marken, en hackspett då den hackar sönder träden i jakt på sin mat. Men spåren efter den lilla granbarkborren är att en hel skog kollapsar, åtminstone på kort sikt. Att ta sig fram genom denna skogen kan minst sagt vara en utmaning. Jag gjorde därför en bild på mitt senaste besök i just en sådan skog - där träden mer eller mindre ligger som ett Plockepinn-spel...
Idag tar vi steget in i maj månad, en av årets kanske vackraste månader? Inte minst om man som jag, älskar våren och allt vad det innebär i naturen. Med tanke på maj månads skönhet visar jag därför upp en bild på en grågås i morgondimma, som jag inte kunde låta bli att fotografera. Finns knappast något som är så underbart som att vara ute i naturen under ljusets allra första timmar...
