Det var en sådan morgon då världen tycktes hålla andan, eftersom att allt är så lugnt och stilla. Under den blå timmens sakta intågande låg landskapet insvept i en tät, sval dimma som suddade ut gränserna mellan mark och himmel. Den smala asfaltsvägen, mörk och daggvåt, sträckte sig som ett rakt streck rakt in i det ogenomträngliga dunklet, där den till slut tyst slukades av dimmassan.
Längs vägkanten stod de röda plogpinnarna som ensamma vakter i halvmörkret, och på fälten till höger avtecknade sig elstolparna som tysta silhuetter mot den djupblå rymden. Men över dimmans kalla grepp pågick ett tyst skådespel på himlen. Molnen, tunga av nattens kyla, började sakta ge vika för morgonens första ljus. I horisonten bröt en mjuk strimma av rosa och violett igenom det blå, en stilla men kraftfull påminnelse om att dagen var i antågande. Det var en stund av fullkomlig ensamhet och ro, där naturens skönhet talade sitt tydliga språk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar