Det finns morgnar som dröjer sig kvar i minnet långt efter att de frostiga fälten har smält bort. De där tidiga, svala vårstunderna när världen knappt hunnit vakna och ljuset bär en ton av djupaste blått. Det var under en sådan morgon vi möttes ute på fältet.
I den krispiga luften stod de tre älgarna, som väktare över det öppna landskapet. Marken var fortfarande täckt av ett tunt lager spröd snö och frusen jord, men deras närvaro förvandlade den kalla morgonen till något alldeles särskilt. Våra blickar möttes i ett ordlöst förstånd - en kort, magisk sekund av ömsesidig respekt där tiden tycktes stå helt stilla. De stod kvar en stund, vaksamma men lugna, innan de sakta rörde sig vidare tillbaka mot skogen.
Nu när sommaren nu lider mot sitt slut och den första höstkylan snart tränger sig på, går tankarna allt mer tillbaka till de där stunderna. Det är något alldeles särskilt med hur minnet av dem lever vidare.
Jag kan inte låta bli att undra vad det lilla gänget gör just nu. Under sommaren har de säkert njutit av skogens överflöd - druckit vatten i skogstjärnarna, skuggande lövverk och saftigt grönt bärris. De yngre älgarna har vuxit till sig under de varma månaderna, blivit starkare i kroppen och tryggare i sina kliv. Nu när löven skiftar i guld och rött förbereder de sig för hösten. Kanske strövar de djupare in i storskogen, redo för svalare vindar och nya vägar, ständigt på väg tillsammans.
Det där korta mötet under en tidig vårmorgon var mer än bara en syn; det var en påminnelse om naturens stilla rytm. Även om fältet nu ser annorlunda ut och våren känns långt borta, finns känslan av den blå morgonen kvar inom mig som ett fint minne. Ett minne att bära med sig nu när höstmörket allt mer tätnar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar