Dagens sista strålar skar rakt genom skogsbrynet och färgade både stammar och snår i en djup, rödorange glöd. Det är det där korta fönstret under solnedgången då ljuset blir nästan påtagligt mättat, varmt och helt avgörande för känslan i bilden.
Mitt i det här ljuset stod plötsligt räven. Hon klev upp på den gamla stenmuren och blev stående, helt utan skygghet. Det såg ut som om hon bara stannade upp för att dricka in den sista värmen från solen, ett litet förråd att bära med sig innan nattens kyla tar över.
Som fotograf pratar man ofta om ljuset som hantverkets kärna, men i stunder som denna är det mer än bara en teknisk förutsättning. Det rödorangea kvällsljuset förändrar allt det rör vid och skapar en stämning som inte går att regissera. Att få stå där i tystnaden och dela ett så nära möte med ett vilt djur – i exakt samma varma sken är anledningen till att jag bär med mig kameran ut, om och om igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar