Visar tre bilder från ett besök vid ett sagoslott i Sörmland. Sagoslottets utseende, tystheten i parken och de blängande mufflonfåren gav ett intryck av en mycket speciell och framför allt sällsam plats...
Det är inte alltid djuren som jag möter tycker om att samarbeta. Ibland tycker de nog det är rätt så läskigt eller kanske till och med obehagligt då de upptäcker att en kamera riktar sig åt deras håll. Det uppstår ibland situationer då de mer eller mindre gör sig omöjliga att få med på bild. Andra gånger kan det gå hur lätt som helst. Idag visar jag fram en sådan bild här på bloggen då ett sådant här fenomen inträffade. Själv tycker jag att bilden blev ganska rolig, då den inte är helt lätt att förstå vid en första anblick. Kanske är det precis med djur precis som med människor, det är inte alltid som man har lust att bli med på bild?!
Det är helt klart något speciellt med november. En månad som många avskyr eller tycker är helt onödig. Kanske till och med borde strykas ur kalendern säger de allra mest radikala "novemberhatarna". Personligen har jag lärt mig tycka allt mer och mer om den här månaden. Visst är dagarna korta och ibland till och med så mörka, att man funderar över om det verkligen varit dag eller inte. Men ändå finns där ett ljus!
Novemberljuset får mig att se motiv överallt. Dimman och det dova, lite mystiska ljuset gör att färger framstår i en klarare lyster och tar fram en helt annan palett av starkare och mer intensiva färger (om man nu fotar i färg vill säga). Något annat jag gillar är trädskeletten, som nu när löven fallit står där som knotiga och taggiga vålnader i dimman. Tillsammans med stillheten ger detta verkligen november en spännande, annorlunda karaktär som månad och en tid på året jag absolut inte kan tänka mig att vara utan...
En dimmig novembermorgon, precis då det blå ljuset dominerar ljusskenet ute kom jag fram till en liten sjö i Kolmårdsskogen. Kylan bet hårt i kinderna och alla andra delar av kroppen, där inte kläderna riktigt täckte. Ingen tvekan om att vintern och kylan kommit för att stanna. Långt ute på isen såg jag en mycket märklig och konstig sten. Konstigt, där ska det inte vara en sten... mycket riktigt, det var ingen sten, det var ett gäng havsörnar som slagit sig ned på isen. Något överraskad, men ändå beredd lyfte jag kameran sakta och skulle precis till att trycka på avtryckaren, då två av örnarna lyfte och flög iväg. De hade sett mig, skit också! Precis då jag tyst för mig själv skulle utbrista "typiskt" tyst för mig själv så fick jag se att en havsörn satt kvar och tittade på mig med sin skarpa och arga blick. Under flera minuter kunder jag studera denna mäktiga fågel och även göra några bilder på den. Där satt denna mäktiga fågel ensam kvar på isen, övergiven av sina vänner...