Vi avslutar februari med en bild från den gamla björken. I en av topparna sitter en havsörn och spanar ut över det vita vinterlandskapet. Ett oerhört vackert möte, med det snövita trädet, vita landskapet och den ljusa himlen gör att havsörnen framträder tydligt där den sitter. Helt klart en magiskt vacker syn en tidig vintermorgon...
En ensam liten salskrake flyger hastigt förbi mig där jag står och spanar ut över det iskalla vattnet...
En bild från ett möte med ett vilande rådjur i den intensiva vårgrönskan...
Snön fortsätter att falla och det verkar inte bara vara jag som längtar efter våren och värmen...
Nu är vintern åter tillbaka!
De senaste veckorna har verkligen givit stora förhoppningar om att våren snart är här. Snöstorm och drivor med snö gör att dessa drömmar nu krossas. Jag tycker dock att fåglarna på något sätt börjat sjunga om våren i alla fall. Även om vi alla vet att våren nalkas så var det inte denna gången den var här för att stanna. Tycker att den här bilden på krossad is passade bra dagen till ära...
I det underbara gul-orangea morgonljuset skymtas en tydlig silhuett av något välkänt, mellan tallträdens väldiga stammar...
I det brusande och forsande vattenfallet står en sothöna och letar föda i det iskalla vattnet. Kylan i luften är bitande och längre ned längs strömmen ligger det andra fåglar som givit upp, för att de inte klarat den hårda kylan. En kamp för överlevnad pågår i det strömmande vattnets landskap...
Det är när det skymmer och kvällen är nära som det händer! När bruset från all trafik lagt sig och tystnaden är ett faktum. När vindens sus i träden är det enda som hörs. Precis i denna stund vågar älgkon ta med sig sin lilla kalv ut ur skogen, ut på det stora öppna fältet för att kunna äta...
Så var det dags igen, ännu ett rödlistat djur har fått sätta livet till för att några fotografer skulle ha möjlighet att göra sina närgångna drömbilder…
Under den senaste månaden har det vistats en slaguggla vid en plats som heter Silverfallet, lite nordväst om Skövde i Västergötland. Som vanligt när det blir känt att en uggla är stationär på en plats, samlas fågelskådare och fotografer i stora mängder. Människor vallfärdar långväga för att få en skymt av den för den här breddgraden sällsynta ugglan. Enligt rykten har det till och med rest fotografer och skådare ända från Danmark. För en del räcker det dock inte med att titta på slagugglan i kikaren eller genom teleobjektivet, de gör allt för att komma nära och göra de närbilder som de drömt om under en längre tid eller kanske till och med under hela sitt liv.
Att beträda en ugglas jaktmark är förenat med att skrämma undan de gnagare som är primärfödan för en uggla. Eftersom att denna slaguggla aldrig fick något lugn eller möjlighet att jaga ordentligt rapporterades det via sociala medier att slagugglan vid Silverfallet den 17 februari 2022 fångats in av viltrehabiliterare. Detta på grund av att ugglan var i en allt för dålig kondition för att kunna klara sig i det vilda.
Det är verkligen med nedstämdhet jag författar den här artikeln, för jag tycker att det uppriktigt sagt är så otroligt sorgligt att människor inte kan uppföra sig med en större respekt för naturen och dess invånare. Så sent som den 16 april 2020 publicerade jag en artikel om hederskodex på min blogg, som sedan även kom att publiceras på Fotosidan.se. Den handlade just om detta fenomen, utifrån mina egna upplevelser och iakttagelser ute i skog och mark genom åren. Nu har det alltså hänt igen, fotografer har näst intill jagat ihjäl en rödlistad art, för att få göra sina närbilder. Även fast sociala medier svämmar över av artporträtt på både slagugglor, lappugglor, berguvar och andra sällsynta fåglar. Vad är det egentligen som gör att en fotograf tror att hans/hennes bilder är så betydelsefulla att det är värt att störa och jaga ett djur på det här sättet? Vilken rätt har egentligen en fotograf att aktivt utsätta ett djur för denna press och stress? Jag har genom åren funderat mycket på detta och för mig känns det naturligt att ge naturens invånare det utrymmet som de behöver för att inte bli störda. Hur jag än vänder och vrider på detta, kan jag bara inte förstå hur det kan bli såhär!
Paradoxalt nog svämmas nu sociala medier över av bilder på denna slaguggla från Silverfallet, där hyllningar och lovord över bilderna avlöser varandra i kommentarsfälten. Visst är bilderna många gånger väldigt fina, men vad har priset för dessa bilder egentligen varit? Efter att ha letat runt lite, hittar jag inga kommentarer som tar upp problematiken eller som ifrågasätter hur de närgångna bilderna egentligen har gjorts. Inte ens nu när det blivit känt att slagugglan inte klarade sig, då den en tid efter infångandet faktiskt avled.
Kanske är all hänsynslöshet mot naturens invånare ett resultat av att det hela tiden tillkommer nya fotografer, att man som fotograf ständigt pressas av att uppdatera sina sidor på sociala medier med bättre och bättre bilder? Eller kanske vill tävla i en fototävling med en framstående placering som resultat? Oavsett tycker jag det därför är mycket märkligt att den här frågan inte är uppe för diskussion oftare. Hur kan vi göra fina bilder i naturen, samtidigt som vi visar naturen och dess invånare den hänsyns som de behöver, för att det inte ska ske incidenter som med slagugglan vid Silverfallet.
Jag har uppmärksammat att det nu finns bilder på Silverfallets slaguggla runt om på sociala medier gjorda av naturfotografer och skådare som tillhör organisationer, vars syfte är att verka för vårt gemensamma naturarv, äkthet, ärlighet och står upp för professionalism inom naturfotografin. För medlemmarna i dessa organisationer förutsatte jag att det vara givet att visa hänsyn för vår natur och dess invånare. Det kan dock inte bli mer uppenbart att dessa fotografer genom sin närvaro och sitt agerande, indirekt har bidragit till att en rödlistad uggla nu har dött! Hur denna logik går ihop övergår mitt förstånd.
För att inte göra denna artikel alldeles för svart och vit, vill jag såklart tillägga att det även fanns skådare och fotografer som vid sitt besök vid Silverfallet visade slagugglan den hänsyn som fodrades för att dess födosökande inte skulle störas. All heder till dessa personer som valde att låta ugglan komma till dem och inte tvärt om. Vi behöver bli fler som agerar med hänsyn mot naturen och inte sätter sig själva i första rummet. De egna drömmarna får ibland stå tillbaka för att naturen inte tillåter att de blir sanna. Naturens krav går alltid före de egna bilderna!
Jag tänker nu runda av denna artikel på precis samma sätt som jag gjorde med min tidigare artikel ”Jakten på den perfekta djurbilden…”; Jag kommer aldrig att störa naturen till förmån för mitt eget bildskapande, utan kommer alltid att välja att ta ett steg bakåt om det krävs. Mina bilder kommer därmed aldrig att göras på bekostnad av naturen eller dess invånare. Kommer jag en dag att göra närbilder på ett djur, så är det för att djuret valt att komma nära mig och inte tvärt om. För mig kommer alltid naturen och dess invånare att förbli överordnade mitt eget bildskapande, jag är trotts allt en främmande besökare i deras hem…
Över fältet springer ett gäng med dovhjortar i full fart. Bakom dem är den annars så mörka skogen. Givetvis tyckte jag att rörelsen passade fint med en bild där slutartiden får vara lite längre...
En bild på den spännande isen som sakta håller på att töar och som på något konstigt sätt har skapat sig ett pussel med olika delar, tillsammans bildar de ett fantastiskt mönster, som går att titta länge på...
I den kritvita snön ligger en kvist från ett alträd begravd. På något sätt framträder den så fint mot den vita snön att jag inte kunde låta bli att göra en bild på den. Skogens alla små detaljer är verkligen helt fantastiska att studera lite närmare, det gäller bara att ge sig tid att hitta dessa vackra detaljer...
En bild från ett eftermiddagsmöte med den vackra sidensvansen. Här i den gamla tallen satt den och spanade sig omkring. Misstänker att denna vackra fågel var på jakt efter några smaskiga bär att frossa på...
Den lilla älgtjuren tar precis tuggan från sälgen då jag gör den här bilden. Ännu ett fint morgonmöte med en älg ute i Kolmårdsskogen...
Plötsligt tittar den lilla pärlugglan ut ur sitt bohål i det gamla trädet. Ljuset börjar försvinna i den gamla skogen. Nu börjar snart pärlugglans jakt och först är det viktigt att kontrollera om det är någon utanför. En bild från ett fint kvällsmöte i den gamla skogen...
För att få rätt mängd luft under vingarna, springer storlommen på vattenytan samtidigt som den flaxar med vingarna. Med rätt mängd luft under vingarna lyfter hon sedan och flyger iväg över trädtopparna, efter att hon cirklat runt sjön några gånger för att uppnå rätt hastighet. Här är en bild från ett fint möte djupt in i Kolmårdsskogen, där storlommen tog fart över den spegelblanka vattenytan...
Ute på den stora slätten syns två fältharar leka med varandra i soluppgångens magiska ljus...
I den dunkla och ödsliga delen av Kolmårdsskogen, möter jag två rådjur ute på ett gammalt kalhygge...
I dagens allra första solljus, möter en dovhjortstjur de varma solstrålarna i en liten skogsglänta. Detta blir ett mycket starkt och framför allt vackert möte med en av skogens alla ståtliga invånare...
Kring Ryfors spännande vattenfall bildas exceptionella isformationer på rad, då det kalla vattnet i Tidan forsar fram med ett öronbedövande brus. Den blålila färgtonen i bilderna får mig verkligen att rysa inombords, då jag blir starkt påmind om den bistra kylan som fanns här intill det kalla vattnet, då jag gjorde dessa bilder...
Efter ett riktigt gott skrovmål gäller det att slicka sig om munnen och göra sig ren och fin igen...
En bild från den östgötska skärgården, när stormen drar in och de väldiga vågorna slår mot de vassa klipporna...
En bild från ett mycket stämningsfullt möte en tidig sommarmorgon. En liten mygga och en fälthare studerade varandra i det guldfärgade gryningsljuset...
Jag kan verkligen inte låta bli att längta efter dessa underbara och ljumma sommarkvällarna. Så vackra, så sköna och så fina att få uppleva. Snart är de här igen och då gäller det att verkligen ta vara på dem ordentligt...
Den 4:e februari är vargens dag, därför vill jag med denna bild på den ylande vargen tillägna ett av våra absolut mest magnifika rovdjur ett alldeles eget inlägg just idag...
En kall och bister vårmorgon har jag ett fint möte långt ut i Kolmårdsskogen med ett tranpar på en liten mosse. Nära varandra står de i kylan och blickar in i de varma solstrålarna, som precis orkar sig över trädtopparna och ned på mossen. Stämningsfullt möte där känslan av samhörighet inte kan bli starkare...
Kanske är just mötet med göktytan ett av de allra mest egendomliga möten jag någonsin har haft med en fågel. Den har inte bara ett mycket märkligt läte, utan även ett högst egendomligt sätt att studera främlingar på. På något sätt väldigt blyg, men ändå högst nyfiken, där den sitter och skruvar på sitt huvud. Här en bild från just ett möte med göktytan, då den inte kunde låta bli att studera fotografen noga, noga.
Göktytan är helt klart en riktigt vacker fågel, med sin enormt effektiva fjäderdräkt som kamouflerar den väl ibland växtligheten. Hoppas helt klart på fler möten, ofta hörs den men är svårare att få syn på...
I isens olika skulpturer och former som bildas i den bistra kylan, skapas också ett och annat ansikte. Dessa ansikten ger en stor variation på olika uttryck och känslor. Det är alltid spännande att titta på dessa formationer, samtidigt som fantasin då får näring. Givetvis går det inte att låta bli att använda kameran för att skapa dessa fantasibilder med ansiktena som delar i bilden. Alla dessa spännande ansikten tycker jag helt klart besjälar isen på ett väldigt mystiskt och spännande sätt och ibland även platsen där isen finns.
Här är två bilder från nu i vinter, där isansiktena har fått en betydande roll i bildens uttryck och innehåll...
Den nyfikna räven kommer nära, för att spana in den mystiska personen (fotografen). En bild från ett fint och nära möte med en vacker räv här hemma i Kolmårdsskogen. Visst ser räven listig och lite lurig ut i sitt uttryck?!
