Under den tunga, mörkblå himlen vilar en tystnad som skär genom landskapet. Där ståtliga stammar nyss sträckte sina kronor mot skyn och bildade en katedral av skugga och lä, återstår nu bara en öppen och sårad mark. Det är inte bara träd som försvinner, utan ett uråldrigt hem som långsamt monteras ner.
När kallelsen från de täta snåren tystnar blir tomrummet påtagligt för alla dem som har sin tillflykt här. Ugglan saknar sin dolda spanargren i skymningen, och mården mister sina luftiga stigar i trädkronornas labyrint. Nere vid marken söker grävlingen förgäves efter sina mörka, trygga vrår i en värld som blivit blottad. För rådjuret och hjorten har de täta snåren som gav ro för natten raderats ut, och älgen - skogens tysta väktare - vandrar nu istället fram över karga konturer där gränsen mellan skyddande skugga och öppen rymd nu suddats bort.
När det ödesmättade ljuset över landskapet sakta djupnar, blir stumheten ett påtagligt vittnesbörd om vad som gått förlorat. Skogen var aldrig bara stammar och mossa; den var en levande famn, en urgammal trygghet för dem som inte har någon annanstans att gå. När kronorna faller tystnar mer än bara vindens sus - det är pulsen från ett helt myllrande hem som sakta mattas av, tills bara ekot av dem som en gång bodde här dröjer sig kvar under den dramatiska himlen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar