På en äng, badad i det sista, gyllene ljuset, hade tre fältharar samlat sig för ett möte. Bakom dem reste sig skogen, en mörk och till synes hotfull vägg, som om den dolde hemligheter som bara djuren kände till. De satt så stilla, nästan andaktsfullt, att man skulle kunna tro att de delade med sig av en urgammal visdom till varandra.
Som naturfotograf vet man att sådana här tillfällen inte går att planera. Man måste vänta, med ett tålamod som prövas av tid, insekter och en ödmjukhet som går ut på att bli en osynlig del av landskapet. För det är så viktigt att iaktta utan att störa. Det är fint på ett sätt, att få komma så nära inpå djurens liv, deras små sysslor och beteenden som annars sällan når det mänskliga ögat. Det är kanske just denna känsla av privilegium och förundran som gör att jag älskar att fotografera just djur.
I bilden ser vi dem: en till vänster, delvis skymd, en i mitten med kloka ögon rakt fram, och en till höger, halvvänd med ryggen mot men med öronen lystrande. De bildade en samtalstriangel. Medan de diskuterade vad de nu diskuterade, tog de några tankfulla tuggor av det frodiga gräset. Det var som om en viktig agenda lades fram och avhandlades.
När solen så sakteliga började döljas bakom tunga moln, upplöstes mötet lika plötsligt som det inletts. Med några väl avvägda skutt rörde de sig tillbaka mot den mörka skogen, men inte tillsammans. Var och en tog sin egen väg, som om de spred sina beslut och erfarenheter åt olika håll. Kanske var det ett tecken, en sista överenskommelse innan ovädret tog över.
På vägen hem från skogen öppnade sig himlen, och jag blev genomblöt på bara några minuter. Väl hemma, hörde jag åskan mullra på avstånd. Det fick mig att le för mig själv och undra. Var det kanske ett vädermöte hararna hade? En diskussion om var man skulle finna skydd? Ja, svaret på detta får jag aldrig veta, kanske är det bäst så, för att bevara förundran och den tysta respekt jag har för deras värld. Men bilden, den bär på tystnaden och den hemlighet som vi aldrig får veta...
