Hjortarna på vallen...

En bild från en disig och dimmig morgon, då jag mötte dessa ståtliga dovhjortar i dimman på den gamla vallen...

Ängshök och höstskog...

Ängshökshonan svänger plötsligt av åt mitt håll, då hon jagar på låg höjd över det gamla fältet som nu står i träda. I samma stund som hon blottar sin vackra ryggtavla och höstsolens gyllene strålar träffar henne gör jag bilden. Denna enormt vackra rovfågeln ackompanjeras på bilden av den färggranna höstskogen i bakgrunden. Dessvärre är det allt för sällan man får möjlighet att uppleva denna magnifika rovfågel. Naturligtvis hoppas jag på fler möten med den fantastiska ängshöken inom en snar framtid...

På språng...

På det plöjda höstfältet rusar en älgtjur fram med sina väldiga kliv. Leran skvätter då och då runt de stora klövarna och pälsen på den stora tjuren är precis blöt. Sannolikt en effekt av den stora, varma kroppen i den kalla höstluften. Min närvaro tycks inte påverka tjuren det minsta, då siktet tydligt är inställt på älgkon som står en bit längre bort. Ett magnifik möte med den stora älgtjuren i brunsttid...

Havsörnen i "favorittallen"...

Morgonen är tidig även om den blå timmen sakta håller på att förvandlas till ett härligt vackert och solklart morgonljus. I "favorittallen" sitter en havsörn och spanar ut över det vidsträckta vyerna. Det är verkligen så stämningsfullt att få uppleva dessa magnifika fåglar i det här ljuset och inte minst på den här platsen med den gamla tallen...

Sädesärlan visar upp sig...

Sädesärlan visar på den här bilden stolt upp sig för fotografen, i samband med att den spring runt i det vårgröna gräset. Sannolikt är den lilla fågeln trött efter att ha flugit långt, kanske hela vägen från Afrika eller södra Europa. Det är alltid lika mäktigt att få möta denna lilla fågel, inte minst såhär i vårtid...

Att se vad som händer bakom huvudet...

En bild på vårt lands allra största hackspett - spillkråkan. Här satt denna ståtliga hane på en gammal tall och letade efter insekter att äta. Plötsligt tittade han sig omkring och det var då jag gjorde den här bilden. Som synes så ser denna fågel även ganska så bra vad som händer bakom huvudet. Spillkråkan är verkligen otroligt vacker i sin kolsvarta fjäderdräkt med endast lite rött på huvudet...

Älg i vårglöd...

En ensam älg vandrar försiktigt sin väg fram genom den täta slyskogen. Plötsligt lyses hon upp av vårsolens intensiva sken. I samma stund förvandlas slyskogen till en kavalkad av orangefärgad glöd. Ett vackert älgmöte i den nu sprudlande vårskogen...

Sommarnatt vid den lilla skogstjärnen...

Visar idag fram en bild på de gamla knotiga tallarna som växer precis intill liten skogstjärn. Den här bilden gjorde jag en sen sommarkväll då ljuset mer eller mindre höll på att försvinna och det blå ljuset infann sig. Jag tycker att de gamla silvertallarna träder fram som allra finast i just det här ljuset.

Stämningen den här kvällen minns jag så väl. Allt var precis stilla och tyst, bara några insekters surr hördes och en storlom som ropade från en större sjö längre bort i skogen. Tyvärr är det svårt att hitta sådana här platser i skogen nu mera, med gamla knotiga silvertallar. I mitt tycke är det väldigt oroande och minst sagt ledsamt att det blir allt färre gamla träd i våra skogar...

Tjädertider...

I den vårtid som nu råder, inne i de dunkla Kolmårdsskogarna är det inte alls otroligt om du springer på en speltokig tjädertupp. Ofta kan man både se och höra dem på håll, men ibland dyker de upp både snabbare och mer oförutsett än man kunnat ana. Här kommer två bilder från ett möte jag hade för några år sedan med en mycket revirlysten tupp som försvarade sitt berg med hull och hår...

Snart är de här...

Jag läste häromdagen att flyttfåglarna från Afrika nu börjat dyka upp i Stockholmsregionen. Tydligen är det första gången som det finns dokumenterat att dessa fåglar anlänt så pass tidigt på året. Det betyder att den svartvita flugsnapparen snart är här och sitter och sjunger. Jag längtar verkligen efter att få somna till den lilla fågelns skönsång på kvällarna. Den här bilden gjorde jag en sen sommarkväll förra året då hanen satt på en gren utanför holken och sjöng för honan...

Tittut!

Precis när jag ska trycka på knappen och göra en ny bild på stenknäcken så försvinner den plötsligt. Men lika plötsligt som stenknäcken försvinner, dyker det upp ett annat nyfiket ansikte i sökarbilden. Det är den nyfikna lilla ekorren som hittat till fågelmaten och samma plats som stenknäcken och de andra fåglarna brukar vara på...

Inne i skogens mörker...

Bakom en vägg av svartvita björkar, på en gren inne i skogens mörker - där sitter hon i lugn och ro och spanar. Ett oväntat, men oerhört efterlängtat möte med den stora grå lappugglan här i hemmaskogarna i Kolmården...

Njutande sparvuggla...

Den här våren har hittills varit mycket gynnsam med sparvugglemöten. Till en början var det dock inte så. Den lilla ugglan fanns verkligen ingenstans och mötena uteblev därför. Men alltefter som våren blev mer påtaglig och när värmen tillslut kopplade sitt grepp över kylan dök äntligen den lilla ugglan upp. Plötsligt blev det sparvugglemöten nästan varje dag - det måste vara detta som kallas för "ketchupeffekt"?!

Bilden jag visar fram här i inlägget är från ett mycket trevligt och fint möte i det härliga kvällsljuset, då den lilla ugglan satt och lapade värme från de varma solstrålarna. På bilden syns tydligt hur den lilla ugglan verkligen njuter! Ett minst sagt nära och fint sparvugglemöte i den härliga vårsolen och den underbara Kolmårdsskogen...

"Något" smyger förbi mig...

Precis som i vanliga fall är jag ute lagom då dagen gryr och det allra första ljuset orkar ned mellan träden. På en plats inne i skogen sitter jag och väntar för att något ska ske. Plötsligt hör jag ett flås och när jag vrider på huvudet går plötsligt en älg förbi, utan att se mig.

Försiktigt fortsätter hon förbi mig, stannar till för att lukta och äta lite på de små spröda grenarna och enarna som växer här. Den här morgonen bjöd på ett mycket stämningsfullt och fint älgmöte i det underbara blå morgonljuset...

Blåsippor...

När vårens allra första värme kommer dröjer det inte alls länge innan blåsipporna står där ute i skogarna. Så stolta och fina är de där de står i vårsolen och lapar de värmande solstrålarna. För mig har det genom åren blivit ett måste, att varje år få möta dessa små blommor i tidig vårtid. De små blommornas ankomst betyder mycket för mig och är på något underligt sätt ett måste för att mentalt inse att det faktiskt är vår. Idag visar jag fram en bild som är en dubbelexponering på två olika blåsippor och vinklar...

Sparvugglemötet i den gamla skogen...

Jag känner mig utstuderad och iakttagen, då jag försiktigt vandrar fram på den lilla stigen. Aktsamt sneglar jag upp mot grenverket och ser då ett par små, gula ögon studera mig. Inne i en äldre del av Kolmårdsskogen sitter hon - sparvugglan!

Noga följer hennes blick mig då jag tyst går stigen fram bredvid den gamla eken. Samtidigt som hennes blick följer mig noga, vajar hänglaven och hasseln aktsamt i den svaga vinden. Allt är så fint och så stämningsfullt; skogen, ljuset, ljuden, ja, hela upplevelsen! Mötet är på något sätt så perfekt och fulländat det nästan bara kan bli om jag hade kunnat regissera alltihopa själv. Men detta är naturen som visar upp sig från sin allra bästa sida.

Jag blir minst sagt hänförd av att få möta den lilla sparvugglan i denna vackra del av Kolmårdsskogen - "den gamla skogen"...

Ormvråk i morgonsol...

Längst upp i en gammal al sitter en ormvråk och spanar. Hennes kamouflage gör henne nästan till en del av trädet där hon sitter på den utböjda grenen. Endast ett tränat öga ser att hon verkligen är där uppe i trädet. Högt här uppe sitter hon alldeles utmärkt för att kunna njuta av morgonsolens varma, guldfärgade ljus som precis hunnit stiga över horisonten och träffat hennes nattsvala fjäderdräkt...

Den nyfikna lavskrikan...

Visar idag fram en bild från sommaren 2023, då vi besökte Fulufjället och lavskrikorna som bor i där. Just den här bilden är på en mycket nyfiken och hungrig lavskrika som satt strax ovanför mig. Härifrån studerade hon mig länge och väl innan hon vågade sätta sig på min hand och smaska på korv...

Oväntat örnmöte...

När jag är på väg hem från skogen ser jag något som liknar en stor "klump" uppe i en gammal smal, torr tall. Jag lyfter kikaren och ser då att det är en gammal havsörn som sitter där och spanar ut över den översvämmade myren. Då gräsänder, knipor och andra "byten" håller till här så förstår jag att det är just det som hon spanar efter från sin plats.

Just nu är det helt tomt och tyst. Försiktigt lyfter jag min kamera och gör några bilder på den vackra havsörnen. Just då vänder hon sig om och tittar åt mitt håll. En liten stund till sitter havsörnen kvar i torrakan innan hon flyger vidare över myren och in i skogen...

I den gamla tallen...

Ute på en enslig myr, i en gammal torrtall sitter en enkelbeckasin och sjunger sin säregna sång. När beckasinen sitter såhär fint kan jag inte låta bli att göra den här bilden. Ytterligare ett efterlängtat och mycket uppskattat vårtecken har äntligen upplevts...

Upplyst av förmiddagssolen...

Det är inte alla sparvugglor som är trötta, när förmiddagssolen orkar sig över trädtopparna och lyser ned i skogen. Den här lilla krabaten satt och spanade på mig i en gammal ek, långt in i Kolmårdsskogens dunkel. Här inne bland de gamla träden och hasselsnåren trivs hon med all sannolikhet bra. På den här platsen får hon vara i fred, bara en och annan tokig naturfotograf som ibland vandrar förbi...

I den blå morgondimman...

I den blå morgondimman smyger en välbekant silhuett fram längs med åkerkanten. I bakgrunden syns skogens väldiga träd ackompanjerade av dimmornas dans. Ett lite udda, men ack så trevligt råbocksmöte blev det denna morgon...

I en liten grantopp...

I det guldfärgade kvällsljuset sitter en liten sparvuggla och spanar med sina skarpa, små, gula ögon. Även om sparvugglan är en mycket liten uggla och knappast väger någonting alls, så är det alltid lika fascinerande när man möter den på det här viset, hur den kan sitta i toppen utan att den böjer sig...

Kniporna leker...

Innan vintern gjorde entré igen under tisdagen och visade upp att den faktiskt fortfarande kan ställa till med oreda i både väglag och temperatur, så visade sig ytterligare ett vårtecken - knipan. I de små lugna vattnen simmade hanarna runt och uppvaktade honorna. Deras lek var i full gång och gick att bevittna till tranornas rop från myrarna. Knipornas lek är ett vackert och minst sagt roligt fenomen, då hanen slänger sitt huvud tillbaka samtidigt som han pressar ut ett "Ahhhhh!" för att göra sig attraktiv hos honan...

Grågäss...

Äntligen hörs och ses de vackra grågässen flyga in över vassrikena i slättsjöarna och över det översvämmade slättlandskapet här i Östergötland. Ytterligare ett härligt och efterlängtat vårtecken går nu att uppleva i vår vackra natur. Bilderna gjorde jag med panorering och långa slutartider för att få till rörelse och mjukhet...

Bakslag...

Nu är det april, en månad minst sagt känd för sitt lynniga väder. Inte sällan har man hört ordet "aprilväder" när det sker bakslag och vintern demonstrativt visar att den faktiskt fortfarande finns. Den här morgonen när man vaknade kom det vitt från himlen och tunn hinna av vitt snö låg på marken. Det är absolut inte alls vädret vi vill ha just nu. Nu vill vi att våren ska koppla greppet om vädret och visa att den faktiskt är här för att stanna på riktigt...

Det lilla skogsögat...

Det är något speciellt med skogen, det är en unik plats på många sätt, en plats som sprudlar av liv på många olika sätt. På natten förvandlas skogen till en helt annan plats än vad den var på dagen. Det som levde upp när solens strålar lyser upp sover nu, nu är det annat liv som tar vid och lever upp, för nu är det deras skog och deras tid.

I en liten gran sitter en sparvuggla och stirrar upp mot det blå morgonljuset. Vad funderar hon egentligen på? Vilka tankar finns i det lilla huvudet, bakom de intensiva gula ögonen? Ja, frågorna när jag ser den här bilden blir minst sagt många. På något sätt tycker jag ändå att bilden på något sätt så fint symboliserar nattlivet i skogen och livet hos de djur som är aktiva när vi människor sover.

På något sätt är det svårt att inte bli ödmjuk inför skogen, naturen och inte minst djurlivet när man är med om ett sådant här tillfälle. Det är verkligen privilegierat att få fotografera sparvugglan på det här viset när hon sitter och funderar. Livet i skogen slutar helt enkelt aldrig att fascinera mig...

Sjungande sparvuggla...

Visar idag fram en bild från ett sent kvällsmöte jag hade för några dagar sedan med den lilla sparvugglan. På den här bilden sitter den lilla ugglan och sjunger högt och ihärdigt, samtidigt som hon spanar ut över skogen. Sanslöst mäktigt att få vara med sparvugglan på så nära håll och uppleva detta...

Glad Påsk!

Jag vill med den här bilden på ropande tranor i Kolmårdsskogen önska er alla läsare en riktigt, riktigt Glad Påsk!

Nu är storlommen här!

Äntligen har storlommen återvänt till Kolmårdsskogen!
Imorse på min fototur fick jag möta storlommen för allra första gången det här året. I det spegelblanka vattnet simmade hon sakta fram, dök och kom upp med en kräfta till min stora förvåning. Jaha, tänkte jag det ska firas att du är tillbaka!

Nu är ordningen återställd och Kolmårdsskogen har fått tillbaka sin själ...

Hökuggla i grantoppen...

Från att ha varit en mulen dag spricker det sakta upp och solen tränger igenom det täta molntäcket. I en grantopp sitter en hökuggla och spanar ut över nejden. Den härliga eftermiddagssolen belyser den vackra ugglan så att den får en "gyllene gloria" runt sig. Ett minst sagt fint ögonblick i naturen...

I flykten...

En bild på den lilla, vackra kungsfiskaren då han kastar sig iväg från den lilla grenen. Allt går blixtsnabbt och är över på bara någon sekund. Här syns tydligt hur vacker den lilla fågeln är med sin blåa fjäderdräkt...

Sötast?

Alla våra fågelarter har någon unik egenskap. Exempelvis har sidensvansen häftigast frisyr, tätt följd av tofsmesen. Kungsfiskaren är kanske vår allra vackraste fågel sett till fjäderdräkten och färgen. Men vilken är egentligen vår allra sötaste fågel?!

På den frågan svarar jag utan tvekan stjärtmesen. Den är så otroligt näpen med sin runda vita form och små svarta ögon. Däremot är denna lilla sötnos inte särskilt lätt att fotografera, då den mer eller mindre aldrig sitter still mer än en halv sekund på samma gren...

Det lilla vattenfallet...

I den lilla bäckfåran forsar vattnet fram med stor kraft efter snösmältningen. Väl framme vid det lilla vattenfallet skapas en härligt fin formation. Att sitta här vid den lilla bäcken och njuta av ljudet från våren och det porlande ljudet från den lilla bäcken är en riktigt härlig upplevelse...

Med sorkhuvudet i munnen...

I en spretig gammal tall ute på ett hygge, sitter en hökuggla med sitt byte i den glödande kvällssolen. Sorken som hon alldeles nyss fångade har hon i ett stenhårt grepp om i klorna. Precis innan jag gjorde den här bilden slet hon huvudet av den lilla gnagaren. Någon sekund senare sväljer hon det lilla huvudet i ett svep, "mums!"...

Älgen och den blå björkskogen...

I det blå ljuset står en ensam älg ute på fältet och betraktar den sällsamma björkskogen. Kanske är hon fascinerad av hur de svartvita träden skimrar i det blå morgonljuset?! Eller kanske hur de sträcker sig ut mot henne som jättelika tentakler? Eller hör hon kanske något där inifrån?

Ja, den egentligen orsaken till varför hon står och betraktar skogen på det här sätter får vi nog aldrig veta, utan vi får helt enkelt nöja oss med att spekulera. Bilden tycker jag blev sällsam med den spöklika björkskogen älgen som betraktar den, vad tycker du?

I skymningen, i det blå ljuset...

I skymningen, i det blå ljuset sitter hon på sin favoritsten och spanar ut över den gamla inägan. Blicken är minst sagt fokuserad och hörseln likaså. Ingen tvekan om att hon jagar för fullt. Flera kvällar har jag mött henne på den här stenen, uppenbarligen en riktig favoritplats för en lappuggla. Att komma upp en bit från marken gör det lättare att se och höra bytet.

Även den här kvällen blev riktigt lyckad, då jag fick ett riktigt fint möte med "den stora grå" i skymningen...

Väntan...

Nu börjar mars månad lida mot sitt slut, för att april ska ta vid. Isarna har spruckit upp på många av Kolmårdsskogens sjöar. Nu väntar jag för fullt på att storlommen ska återkomma till skogen. Väldigt många år har storlommen faktiskt återvänt just den här tiden mellan mars och april.

Redan idag går det att höra tranorna ropa över myrarna och snart storlommen ropa över de vidsträckta sjöarna. Som jag alltid brukar säga - När storlommen återvänder får Kolmårdsskogen tillbaka sin själ...

Vilken väg tar vi nu?

Två älgar är ute och går, då de plötsligt stannar upp på den lilla bron och funderar - vilken väg ska vi nu ta mellan alla dessa orangea vägkäppar? Utan att hasta fram något beslut står de länge och väl och funderar innan de sakta går vidare ut på fältet. 

En dokumentär och humoristisk bild på två älgar som den här tidiga senvintermorgonen var ute på en liten väg och gick. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att göra bilden...

Hallå därinne!

Idag visar jag fram en bild från mitt arkiv som jag hittade häromdagen. Bilden är på en större aspvedbock som här hade satt sig på ett av fönsterna på mitt hus. Här satt han och kikade in på mig, då jag gick förbi. Hans uttryck kändes precis som att han sa "Hallå därinne!".

Det här mötet resulterade i en lite ovanlig bild, på en i mitt tycke väldigt vacker skalbagge. Givetvis hoppas jag innerligt på flera sådana här spontanmöten med denna ganska stora och vackra skalbagge...

Välkänd, mörk skugga i dimman...

Bakom snår av enar och annan slyskog, på andra sidan den gamla stenmuren, syns något stort och mörkt smyga omkring. Den här mörka skuggan är minst sagt välkänd för en person som mig - någon som verkligen älskar älgar. Ett enastående vackert möte en dimmig senvintermorgon...

Vårkärret...

Idag visar jag fram en bild på hur våren sakta men säkert kopplar sitt grepp över vintern. I kärrskogen finns fortfarande ett och annat spår kvar av den kalla vintern som varit. Sakta men säkert smälter isen bort och marken tinar försiktigt upp. Lukterna av upptinad sumpskog börjar sprida sig allt mer i området. För mig är den här lukten helt klart något alldeles speciellt! En lukt jag förknippar starkt med våren och en tid av fågelsång och värme som snart stundar...

Vinterskogens blå nyanser...

Om du tänker efter, är det inte fantastiskt vilka olika skepnader som skogen kan ha?! Inte bara genom olika trädarter, berg, trädformer och så vidare, utan också olika skepnader genom våra årstider. Ett exempel är vinterskogens blå nyanser som är något som aldrig slutat att fascinera mig, även om vintern inte är min favoritårstid. Ljuset och vädret framhäver trädens olika/lika former och gör landskapet så spännande och varierande.

Framför allt är det just de blå nyanserna som fångar mig, i vinterljuset hittar skogen olika svarta, blå och till och med blå-lila nyanser. De nakna trädskeletten blir om möjligt ännu mer tydliga när den vita snön lägger sig på dem. Granar bli som sockertoppar och andra mer spretande träd som ekar, askar, aspar etcetera. blir som stora spretiga tentakler som sträcker efter fåglarna som passerar i luften.

För att visa fram vad jag menar har jag här satt samman några bilder som just visar fram vinterskogens blå nyanser...