Vattnet låg spegelblankt och mörkt, som om hela skogen höll andan. Mellan de mörka näckrosbladen fanns varken vind eller rörelse utan bara en djup, grönsvart tystnad som på något vis slukade det dova morgonljuset.
Oftast är mötet med gråhägern en flyktig historia. En vaksam silhuett på långt avstånd som stelnar till, för att i nästa sekund lyfta med tunga, ödesmättade vingslag och försvinna bort över trädtopparna långt innan man hinner komma nära. Den tillhör de skygga väsen som man oftast bara kan betrakta på avstånd. Men denna morgon var något helt annorlunda för mig.
Med hisnande långsamhet skred den fram genom det mörka vattnet. Varje rörelse var beräknad, millimeter för millimeter, utan att någonsin bryta vattenytans spegelblanka stillhet. Fjäderdräktens svala, grå ton lyste med en nästan magisk klarhet mot de dova nyanserna i tjärnen.
Att få betrakta denna gråhäger på så nära håll, att se blicken söka av det mörka, still vattnet var som att få kliva rakt in i en hemlighet. Jag vågade knappt andas, av rädsla för att minsta rörelse skulle bryta förtrollningen och få bilden att upplösas. För i den stunden var gränsen mellan verklighet och dröm hårfin. Var den verkligen där, eller var det bara en illusion skapad av skuggornas spel och min egen längtan efter det vilda?
Förankrad i det mörka vattnet stod den faktiskt där - en stolt häger - som en hägring i det stilla och mörka vattnet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar