söndag 31 maj 2020

Det vackra svenska landskapet...

Just nu är en av de vackraste tiderna på året tycker jag. Den nya och skira grönskan riktigt lyser. Allt känns nytt och fräscht och det Svenska landskapet bilar en mosaik av färger, då rapsfälten står i full blom. Kan aldrig tröttna på att åka runt och bara insupa det vackra som jag ser. En och annan bild blir det givetvis också, som denna morgon då jag var på väg ut i skogen...


lördag 30 maj 2020

Storlommen ropar...

Ljuset har precis anlänt och dimman ligger tät över sjön. En bit ifrån där jag sitter ligger storlommarna och sover som små hopkrupna knyten. Plötsligt simmar en av dem iväg och när den är en bit bort från de övriga, så sträcker storlommen sitt huvud framåt och ropar ut sitt säregna läte så att det ekar genom dimman, ut över sjön, bort över trädtopparna och sedan vidare ut över Kolmårdsskogen. Efter någon minut hör så långt, långt bort en annan storlom svara med samma säregna läte. Jag får gåshud och känner att det är just detta som skapar stämning, det som får mig att orka ut i skogen tidiga morgnar...


I väntan på att den lokala restaurangen skall öppna...

Den lokala ortens invånare ligger här, på säkert corona-avstånd och väntar att ortens restaurang snart ska öppna...


fredag 29 maj 2020

Natt i Kolmårdsskogen...

Lågtrycket och det häftiga regnet har nu dragit vidare. Trotts att klockan slagit midnatt och det rådande mörkret så vaknar Kolmårdsskogen sakta till liv igen. Jag får här uppleva en fantastiskt vacker och stämningsfull natt ute i den vackra försommarskogen...





torsdag 28 maj 2020

Tittut!

Tittut - den nyfikna pärlugglan tittar fram och undrar vad det är frågan om...


onsdag 27 maj 2020

Smygande rådjur i den mörka skogen...

I en mörk Kolmårdsskog smyger rådjuren fram mellan träden. Plötsligt får de syn på mig där jag sitter...


Sällsamt möte med skogens konung...

Innan sista ljuset försvann denna fina majkväll skulle jag få uppleva en fantastisk sällsamt och vackert älgmöte i Mullsjöskogarna. 

Jag tror att det är just sådana här möten som gör att jag längtar efter nästa möte och nästa möte och sedan nästa möte och så vidare. Att för en kort stund släppa allt annat och bara vara just där och då, stå öga mot öga med skogens konung är något speciellt och något som jag sannolikt aldrig kommer att få nog av...




tisdag 26 maj 2020

Trädjättar i solnedgången...

Den vackra solnedgången färgar himlen orange och de väldiga trädsilhuetterna är som gigantiska jättar mot den färgstarka himlen...


Välkänt ansikte i slyskogen...

I slyskogen sticker ett välbekant huvud fram...


måndag 25 maj 2020

Storlommar en kväll i maj...

En bild från en kväll här under Kristi himmelsfärds-helgen. Denna kväll var fantastiskt vacker, still och sådär varm och skön som oförglömliga försommarkvällar kan vara ibland. 

Under kvällen fiskade storlommen och ville mer än gärna komma nära och visa upp sig...





Gänget på den gamla torrakan...

Långt ut i skogen, på en liten enskild myr står en torraka som är fullsatt av ett gäng sidensvansar, som sitter här i väntan på att några enbuskar längre bort ska bli lediga. 

På våren är det inte alls ovanligt att möta dem så här ute i skogarna, då de sannolikt är på väg norr ut igen, efter att de under vintern dragit sig söder ut. Födan består såhär års främst av de enbär som de hittar på enbuskar lite här och där...


söndag 24 maj 2020

Buskskvättan i rapsfältet...

Rapsfälten står i full blom och mitt i det intensivt gula fältet sitter den lilla buskskvättan och sjunger...


Skönsången...

Från en högstubbe hörs ett bekant ljud, ett ljud som tidigt talar om vår och att fågellivet är på väg tillbaka till oss. Det är den lilla gulsparven som sitter och sjunger om våren för mig...


lördag 23 maj 2020

Kronhjortsmöte i Kolmårdsskogen...

Kanske är detta en av de allra mest typiska bilderna jag har från Kolmårdsskogen. Ett möte på höjderna, med en stor kronhjortstjur under morgonens allra första ljusa timmar. 

Skogen är här på bilden är så typisk för Kolmården och så även kronhjortarna som strosar runt här i skogarna...


fredag 22 maj 2020

Den nu rödlista flugsnapparen…

Det är något speciellt varje år, då värmen kommer åter och ljuden återigen börjar ljuda i skog och mark. Den ena kakafonin av fågelsång avlöser den andra och jag blir av detta påmind om att våren faktiskt nu är här på allvar. Det är inte bara grönskan som tar fart i och med att våren och värmen kommer, utan givetvis händer det saker i djurens värld, med allt vad det innebär. Det finns dock ett vårtecken och en sång som under de senaste fem, sex åren har kommit att betyda lite extra för mig och det är sången från den svartvita flugsnapparen.


I år kom den tidigt och har därför redan varit här under några veckors tid. Den häckar även här på tomten runt huset, i en av alla mina fågelholkar. Häckningen brukar börja med att den kör ut alla andra fåglar, som talgoxar och blåmesar ur holkarna. Sedan vaktar den ideligen sina nya bostäder, så att ingen annan fågel skulle flytta in. Just nu tror jag att den i alla fall har lagt beslag på tre fågelholkar. 


Mina möten med den lilla monokroma fågeln blir många och frekventa, på grund av att jag har den så nära mitt hem. Jag älskar att stå och spana på den svartvita flugsnapparen och se hur den sitter på en gren och sjunger i solnedgången. Den verkar även ha något speciell rörelse med stjärten mellan sina ihärdiga sånger. När så äntligen sommaren och den ihållande värmen kommer, så blir fönstren på vårt hus även öppna under natten. Den svartvita flugsnapparen sätter igång tidigt med sin sång, redan vid tre- eller fyra-tiden är den igång och sjunger för full hals. Därför får man helt enkelt räkna med att bli väckt om de varma sommarnätterna. Men vad gör det, de kvällar som man vaknar av denna fågelsång får man helt enkelt bara ligga och njuta, för den har en vacker liten melodi, även om den är lite enformig.


Sedan 2015, då den förra rödlistan publicerades så har antalet rödlistade arter i Sverige ökat från 4273 till 4746. Det är en ökning med 473 arter, eller 11%. När jag läste den nya rödlistan så fick jag dock se att min lilla monokroma vän faktiskt nu mer är klassad som hotad och att beståndet minskar mer och mer (läs mer här). Detta beror på att populationen under de senaste 10 åren minskat med så pass stor mängd att den nu mer fått ta en plats i rödlistan och betecknas som Nära Hotad (NT). 


Av denna anledning kan jag därför inte låta bli att tänka att jag om några år kanske inte kan lyssna till den svartvita flugsnapparens ljuva fågelsång längre. Men vad ska jag då längta efter de kalla januaridagarna som jag ofta går och tänker på den svartvita flugsnapparen, sången, mötena och de varma försommarkvällarna?


En mörk skugga...

In på den sena natten, eller kanske snarare den tidiga morgonen drar en skugga förbi mig där jag sitter. I det höga gräset, hör jag ett frustande och prasslande. Ett vildsvin är ute på promenad och allt jag ser är en mörk skugga i det höga gräset...


torsdag 21 maj 2020

Älgkalvarna...

Ett morgonmöte med två små älgkalvar som sannolikt övernattat på berghällen. Nu när ljuset kommit var det bråttom att äta lite, för att sedan leta sig in i skogen...


Månlandskap...

En tidig morgon i maj då månen försiktigt höll sig kvar på himlavalvet, precis då mörkret lättade och natt förvandlades till dag. Ett mjukt och fint landskap bildades på himlen och jag kunde så klart inte låta bli att göra denna bilden...


onsdag 20 maj 2020

Taggbocken...

En bild från ett möte med taggbocken en varm sommardag...


På spaning...

Uppe på en kulle sitter en tofsvipa och spanar ut över strandängarna och fälten. Vinden tar tag i den lilla tofsen på huvudet och böjer den försiktigt...


tisdag 19 maj 2020

På jakt...

I dessa vårtider jagar den bruna kärrhöken för fullt över de gamla ängarna och fälten...


måndag 18 maj 2020

Bäver i kvällens sista ljus...

I kvällens sista ljus ligger bävern alldeles still i de små krusningarna på den annars spegelblanka sjön...


Bobyggaren...

Bobyggaren mellanlandar i ett litet träd med sin "tunga" last. Nu är det hög tid att boa och se till att göra det fint till häckningen...


söndag 17 maj 2020

Rådjuret på fältet...

Under skymningen en stilla vårkväll stod ett rådjur och spanade på mig, ljuset var härligt lila-rött och känslan från mötet blev aningen sällsam...


Bävern smaskar...

Nere i det stilla vattnet, i ett vattendrag sitter en bäver och smaskar i sig färsk och god bark som han hämtat från ett litet träd...


lördag 16 maj 2020

Storlommen sträcker sitt huvud...

Storlommen reser sig ur det spegelblanka sjön och sträcker sitt huvud...


Solen går upp bakom Kolmården...

En landskapsbild där solen sakta, sakta går upp bakom Kolmårdsskogen...


fredag 15 maj 2020

En riktig skitbild...

En riktig skitbild på skata...


Pälsbyte...

Bort med vinterpälsen och fram med sommarpälsen...


torsdag 14 maj 2020

Vandraren...


Vandraren har ingenstans att gå, när han kommit fram till slutet
Månen färgar alla skuggor blå, han är ensam kvar där ute
Långt där borta från en enslig gård, lyser värmen ut i natten
Väcker hungern i hans frusna kropp, som har levt på luft och vatten

Det gör ont, men gå ändå, du kan alltid vända om
Det gör ont, men gå ändå, du är här och kom hit som en vandrare

Klockan ringer för en ensam själ, den har lånat röst av döden
Vill den illa eller vill den väl, när den räknar våra öden
Sluta tänka det är svårt ändå, du får ta en dag i taget
Vandraren har ingenstans att gå, om han går vid sista slaget

Det gör ont, men gå ändå, du kan alltid vända om
Det gör ont, men gå ända, du är här och kom hit som en vandrare

Det gör ont, men gå ändå, du kan alltid vända om
Det gör ont, men gå ända, du är här och kom hit som en vandrare




onsdag 13 maj 2020

Debattinlägg på fotosidan.se

Ett debattinlägg av mig finns nu att läsa på fotosidan.se. Samma text finns även här i bloggen.


Steglits på besök...

Det är när man minst anar som det händer, så även denna eftermiddag. Jag fick ett fint besök av en steglits som plötsligt satt i ett träd utanför mitt hus och kikade på mig...


tisdag 12 maj 2020

Det man sår får man skörda…

Sakta glider min bil fram på den lilla grusvägen i skogen. Det är tidigt på morgonen och solen har inte alls orkat upp över horisonten ännu. På något märkligt sätt har det mörka dunklet i skogen ändå förvandlats till en dov ljushet som gör att jag ändå kan se längre bort på vägen än bilens strålkastare och ut över fälten och hyggena. Min för hoppning den här morgonen är att jag äntligen ska få ett möte med skogens ståtliga konung. Vanligtvis brukar älgarna efter en lång vinter, återigen visa sig mer frekvent under april månad. Den här våren har det dock varit annorlunda och just älgmötena har det av någon oförklarlig anledning varit väldigt sparsamt med. Detta har gjort mig både nedstämd och illa till mods. Finns det över huvud taget några älgar kvar i skogarna?!

Nu kanske ni tänker att det bara är att leta där det finns mat på hyggena, där björkar, sälg och annat ”älggott” växer!? Men det är just här jag befinner mig, djupt inne i skogen, i närheten av ett stort gammalt kalhygge. Vanligtvis är det just här älgarna brukar vara. Här lyser dessutom björkarna med en sådan där intensivt ljusgrön kulör som de bara gör tidigt på våren. Det som förbryllar mig är att de små björkarna inte alls ser betade ut, utan är hela och fina. Finns det verkligen inga djur här som äter av dem?

När jag väl svängt in på en ännu mindre grusväg hittar jag äntligen min älg. Men vad nu, den bara står här och tittar. Det som möter mig är en mer eller mindre paralyserad älg som bara står och glor, precis som den tänker - VART HAR MIN SKOG TAGIT VÄGEN?


Att denna älg är både stressad och förvirrad över det hon ser går inte att ta miste på. Jag hinner få till några bilder på den förvirrade konungen, innan hon tillslut stapplar sig in där det fortfarande finns skog. Jag sitter blick stilla, då jag inte vill stressa älgen eftersom kalhygget gör det svårt för henne att ta sig fram. Jag vet att jag tidigare här på bloggen skrivit om flera starka älgmöten som jag haft här i Kolmårdsskogarna, men detta mötet var utan tvekan starkt på ett helt nytt sätt. Kraftigt högg denna älgs uttryck och förtvivlan över läget mig i hjärtat, på ett sätt som inget annat tidigare djurmöte gjort. Detta gör att jag inte kan låta bli att ställa mig frågan - Hur mår våra djur i skogarna egentligen?

I Kolmården har vi under senare år fått känna på det allt mer intensiva och aggressiva skogsbruket. Det börjar bli stora areal av kalhyggen nu där berg, stenblock och lera trycker undan varandra för att få en glimt av solljuset. Även om skogsbolaget nu inte hunnit så långt med avverkningen på just den här platsen, så verkar det nya vara att man inte bara tar hand om träden, utan även tar hand om kvistar, stubbar m.m. som man tidigare lämnade kvar. Detta för att utvinna det allra, allra sista av den skog man huggit ned. Hur tänker man egentligen här? För att de nya små trädplantorna skall kunna växa så behövs såklart någon form av näring till dem. Men eftersom att det nu inte finns naturligt i och med grenar kvistar så antar jag att man istället tänker börja att gödsla skogarna, eller kan man lösa det på något annat sätt?

För att återgå till älgen så är den inte bara ett populärt byte hos jägarna, utan även snart utkonkurrerad här i Kolmården av den snabbt ökade kronhjortspopulationen. Jag blir mer och mer säker på att vi inom ett fåtal decennier inte längre kommer att kunna uppleva älg här i Kolmården. Konkurrensen från andra djur och oss människor börjar bli allt för hård och nu hugger vi även ned deras skog – deras hem.

För mig är denna utveckling väldigt märklig och går stick i stäv med vad vi borde göra. Jag tror att vi alla mer eller mindre är överens om att Amazonas regnskogar ska bevaras. Att ingen ska jaga den starkt utrotningshotade tigern i Indien eller på annat sätt begå våld på vår planets biologiska resurser. Att det är viktigt att tänka på framtiden fick vi dessutom bevis på när Frankrikes president Emmanuel Macron uttryckte sig i media förra året om bränderna i Amazonas regnskogar. Det vi dock ofta verkar glömma är hur vi egentligen har det här på ”hemmaplan” med våra egna djur och våra egna skogar?! I den rödlistan som gavs ut i april månad 2020 så kan man i sammanfattningen läsa följande:

”De viktigaste påverkansfaktorerna för Sveriges arter är avverkning och igenväxning. Cirka 1 400 rödlistade arter påverkas starkt negativt av avverkning och ungefär lika många påverkas av igenväxning.”

Med denna vetskapen kan jag bara inte förstå hur vi ändå hugger ned våra skogar. Det är hög tid för skogsägarna att vakna upp och se verkligheten. De behöver ta sitt ansvar och börja sköta sina skogar och planera för ett långsiktigt skogsbruk. Ett skogsbruk som inte bara främjar alla skogens invånare, utan också bevarar den för framtida generationer.

Fortsätter vi på samma sätt som idag med vårt skogsbruk, så kommer jag aldrig kunna ta med mina barnbarn ut i skogen och låta dem uppleva allt vackert som här finns. Jag får helt enkelt nöja mig med att berätta för mina barnbarn om de djupa Kolmårdsskogarna, hackspettarna, älgarna och alla de andra nu utdöda djuren som gett upphov till oförglömliga upplevelser med och om hur dessa djur långsamt försvann från skogarna och hur allt övergick till att bli helt tyst…


måndag 11 maj 2020

Gässen kommer...

Inflygandes i plogar kommer gässen in över slättlandskapet nedanför Kolmårdsförkastningen...


Storlommen och trollskogen...

Plötsligt reser sig storlommen mot den mörka trollskogen och ropar ut sitt säregna läte över den dimmiga sjön...


Älgen hastar...

I full fart hastar den stora älgen fram med de sin långa ben. Med stora och väldiga kliv rör den sig fram över det jättelika fältet, i jakt på något mumsigt att beta. Kanske det finns något "älggott" långt där borta, horisonten där det jättelika fältet slutar...


söndag 10 maj 2020

Granskogen...

Den mörka och täta granskogen finns även här i Kolmården. Som en tät mur står de höga granarna tätt, tätt och skyddar skogens invånare från besök utifrån...


Vid storlommens rike...

En svartvit bild från stranden vid storlommens rike...