Det finns ett särskilt lugn i att sitta på klippan och se kvällen sänka sig över sjön Vättern. Himlen skiftar mjukt i varma toner och solgatan sträcker sig som en lysande stig från väst till öst som en långa väg rakt över det öppna inlandshavet. Ljuset dröjer sig kvar på den blanka vattenytan, som om dagen tvekar inför att släppa taget, för ett ögonblick tycks hela världen sakta ner.
I samma stund som solen sakta sänker sig ned mot horisonten börjar skuggorna tätna och stämningen förändras därmed drastiskt. Det klara vattnet mörknar snabbt och från den nästan bottenlösa sjön stiger en lågmäld ton av vind och stillsamma vågor som små viskningar från djupet. I det fallande mörkret blir det uppenbart att Vättern faktiskt bär på många kusliga historier, dolda långt under den nästan spegelblanka ytan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar