I nattens första andetag, står skogskonungen plötsligt framför mig. Med en reslig form, mörkare än skuggan själv och skuren ur det djupblåa himlavalvet. Det är inte en dokumentär bild av en älg, utan av ren närvaro, en essens av skogens vilda själ fångad i den svala, blå skymningens förtrollande ljus.
Bland bråtet på hygget, där detta ståtliga väsen lät de unga skotten mätta hungern. Här hade han funnit en trygg och rofylld plats att vara på. Nu bröts tystnaden av min närvaro. De stora, uppmärksamma öronen reste sig. I den ögonblicksbilden, när konungen vänder sig och spärrar upp sina väldiga öron så förvandlas skepnaden från en skuggfigur till något ännu större. En välkänd silhuett som dröjer sig kvar i skymningsljuset och blir till skogens rättmätige konung...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar