Tiden rusar iväg

Alla vet naturligtvis att vad tiden är. Nja, kanske inte min son som är dryga ett år, men alla vuxna vet i alla fall vad tiden är för något. Ofta hör man folk säga att tiden går så fort. Jaja, tänker man och lunkar på som förr. Här om dagen då jag satt och tittade på mina bilder så blev det uppenbart att tiden sprungit iväg. Jag upptäckte då att hela sommaren nu nästan har passerat. Ännu en sommar med bilder har hamnat i arkivet. Intressant blir det också att titta tillbaka och se hur naturen har förändrats. I våras var löven t.ex. mer intensivt gröna och inte så torra och bleka som nu.

Nu stundar hösten, en årstid där naturen gör sig redo inför den långa vintern med kyla och snö. Detta ser jag verkligen fram emot, då jag tycker att varje årstid har sin egen charm och härlighet att uppskatta.

Men min fråga är hur ska man lära sig att uppskatta den tiden som är just nu, när den hela tiden springer iväg så man inte hinner med den?

Kolmårdsskogen idag ca 07:20

Imorse hade jag ett helt fantastiskt möte med storlommarna i över en timme!
De två storlommarna simmade fridfullt omkring i det lugna vattnet och fiskade, precis då solens första strålar nådde över trädtopparna.

Morgonmöte

Hade ett underbart vackert möte för några dagar sedan med en ormvråk, som satt och gjorde sig morgonfin på en stor jordhög. Antagligen var det även så att det var fullt av "frukost" som sprang omkring runt jordhögarna. Det är alltid lika fantastiskt att få vara ute och uppleva när en ny dag gryr och djuren vaknar.

Storlom i panorama

Under den veckan jag hade mitt storlomstema här på bloggen presenterade jag ett inlägg med namnet Storlommen i det gyllene vattnet. Jag fick då ett tips av en läsare att beskära några av dessa bilder i panoramaformat istället. Nu, efter att ha beskurit bilderna i det formatet tänkte jag presentera dem igen här i bloggen. Jag tycker själv att bilderna passar mycket bättre i det här formatet. Stort tack Malin för ditt tips!

Det personliga naturfotot

Under en tid har jag gått och grubblat över vad som egentligen kan ses som naturfoto.
Är det när man är ute i naturen och fotar djur, växter, insekter och landskap?
Är det naturfoto att fota ett springande rådjur med en lång slutartid så att den blir suddig?
Är det naturfoto att fota en tistel som växer intill ett hus mitt inne i en stad?

Ja, frågan kring vad som är naturfoto känns ibland som en svår nöt att knäcka. Visste ni att FIAP (Fédération Internationale de l'Art Photographique) har sammanställt en definition av vad som är naturfoto?
Personligen så tycker jag det är ganska tråkigt att någon person/organisation stolpar upp ramarna på det här viset. Borde ändå inte naturfoto inkludera allt fotande som sker med naturen som fotomotiv, oavsett vart bilden är tagen?

Ibland känns det som att de som sysslar med just naturfoto behöver tänka lite mer utanför ramarna och sluta med att jaga troféer. Ärligt talat tycker jag att det börjar bli riktigt tråkigt att titta på bilder av havsörnar som nästan ser exakt likadana ut. Tänk om naturfotografer istället försökte skapa bilder av mer personlig karaktär. Det skulle verkligen berika naturfotograferandet tror jag. På det viset skulle många inte bara hitta sin egen bildstil utan även kunna visa upp bilder som skulle beskriva naturen på många tusen olika sätt. Till exempel tycker jag det är mer intressant att få se en bild på skogen med en älg i, som man själv upplevde den när älgen stod där och inte bara en bild på en älg ute i skogen. Jag tycker att fotokonsten ligger i att skapa en bild där man förmedlar den egna känslan av naturen.

Om jag upplever att rörelsen bland hjortarna som det mest centrala då jag är ute och fotograferar hjortar vill jag naturligtvis förmedla detta i min bild. Kanske gör jag då detta lättast med en lång slutartid, så att jag fångar rörelsen i min bild. Den skickligaste naturfotografen måste vara den som kan använda sig av alla de olika sätten att fota naturen på (dokumentärt, kamerarörelse, långa slutartider, multiexponeringar etc.), och samtidigt förmedla sin egen känsla.

Jag önskar därför att få se är mer naturbilder där fotografen framhäver sin egen personliga känslan av naturen i bilden.

Snart är det dags igen

Snart är det dags igen för kronhjortarnas stora årliga händelse - brunsten. Ett skådespel i skogen som är otroligt mäktigt att få bevittna. Det är få saker som kan mäta sig med när dessa väldiga djur väljer att kliver ut ur skogen på fälten och ängarna för att göra upp om vem som ska få para sig med hindarna. Även känslan av att få vara i skogen när detta händer är obeskrivlig. Har du en gång hört de brölande ropen och smällarna från de väldiga hornen som slår ihop, glömmer du det aldrig!

En färgsprakande sommarkväll

När sommarvärmen plötsligt försvann och ersattes av ett lite kyligare och kallare väder kändes det som att sommaren tagit slut för den här gången. Men en mulen kväll då jag var ute en sväng i Kolmårdsskogarna tillsammans med familjen och Gustav, för att undersöka ett helt nytt ställe, där eventuellt storlommarna kunde hålla till, blev vi överraskade av en riktigt somrig solnedgång. Någon storlom fick vi dock aldrig se den här kvällen, men ett gäng med storskrakehonor simmade förbi oss en bit ut på sjön, när solen målade landskapet med sitt vackra orangefärgade ljus. Cirka tjugo minuter efter detta underbart vackra möte öste regnet ned i en av sommarens absolut våldsammaste regnskurar.

Rådjurskid på vift

När jag kom körande med bilen såg jag plötsligt något brunt som stod inne i buskaget borta vid bäckens kant. Vad konstigt tänkte jag, där ska ju inte vara brunt. Jag stannade och backade tillbaka. När jag tittade bort längs bäckkanten fick jag syn på två stycken små rådjurskid som stod och åt, helt ensamma. Då rådjursgeten inte syntest till, antar jag att de nog var ute på en egen liten runda för att hitta något ätbart.

Får vi se skogens färger?

Vi går sakta men säkert mot ännu en höst. Eftersom att sommaren har varit väldigt varm, har många av skogens alla björkar redan blivit gula så tidigt som i slutet på juli. Min förhoppning är att vi ändå får en höst med stor färgprakt på alla träden. En höst där skogslandskapet förvandlas till ett kluster av olika färger, innan den bäddas in i det vita täcket av snö. Det känns konstigt att skriva om detta nu, redan den 23 augusti, men faktum är att det nu redan känns som höst ute. Vi får dock hålla tummarna för att vi får många fina och varma höstdagar innan kylan får ett stadigt grepp om väderleken. Tyckte att denna bild jag gjorde på en liten rödhake i början av augusti passade fint till detta inlägget. Svårt att förstå att det var över 25 grader varmt ute då denna bilden togs den 6:e augusti, det är inte så många dagar sedan.

Mötet med ormvråken

Igår kväll tog jag en sväng ut i Kolmårdsskogarna, för att se om det möjligen fanns något djur i skogen som ville visa sig innan mörkret la sig. Mitt primära syfte var att försöka hitta storlommarna. Tyvärr var de alldeles för långt ut på sjön då jag väl hittade dem. Plötsligt när jag kom körande såg jag en ormvråk som satt på en telefonledning. Den noterade inte ens att jag var där. Snabbt gjorde jag en bild och precis då slutaren i kameran öppnades lyfte ormvråken för att flyga därifrån, nu hade den upptäckt mig!

Möte med fälthare

En morgon nu i somras, hade jag ett riktigt fint möte med en liten fälthare. Det är inte ofta man får se dem i de här trakterna kring Kolmårdsskogarna. Men den här morgonen var det annorlunda. Det var konstigt nog ganska många fältharar som var ute på fälten och åt. Kanske var de ute på fältet tidigt för att äta upp sig innan solen och värme hann komma?!
När jag försiktigt närmade mig fälthararna blev nästan alla rädda, utom en. Den satt kvar och tittade på mig, precis som att den ville att jag skulle göra några bilder på den. När jag hade tagit några bilder så hoppade den in en på fältet och satte sig för att blicka ut över "sin" slätt. Den kändes inte alls stressad, utan väldigt lugn och harmonisk.

På besök i skogarna i sydöst

I helgen var jag på besök i skogarna i sydöstra Sverige, precis där Småland blir Blekinge. Det kändes som att skogarna här hade en gedigen historia att berätta, då fredsstenen vid Brömsebro inte alls var långt borta. Här är inte skogarna så kuperade och otillgängliga som här hemma i Kolmården, men variationen av trädslag är mycket större. Här är det också möjligt att hitta en liten bokskog, något vi helt saknar uppe i Kolmården. På jakt efter skogens guld (kantareller) passade jag på att göra några bilder för att förmedla känslan av dessa skogar.

Att få möta döden med värdighet

Den 16 augusti började bockjakten i stora delar av landet. Många rådjursbockar fick denna morgon sätta livet till. Kanske låter det grymt, men att hålla efter våra viltstammar är viktigt. Ett arbete som jag verkligen beundrar jägarna för, eftersom jag själv aldrig skulle kunna skjuta ett rådjur. Hemma där jag bor har rådjuren vandrat runt på fälten under hela våren och sommaren, något som ni som följt min blogg en tid vet, eftersom jag visat många rådjursbilder den här sommaren. Att ha dessa djur så pass nära, ger stora möjligheter till att skapa många fina bilder. 

Häromdagen fick jag veta av en vän att det låg ett ihjälskjutet rådjur på ett av fälten här hemma. Faktiskt på ett av de fälten där rådjuren varit som mest aktiva nu i sommar. Även kiden gömde sig här, då de var nyfödda. Naturligtvis var jag tvungen att kolla upp detta så fort som möjligt. Mycket riktigt, vid kanten av det här fältet låg den stackars bocken, alldeles stel och död. Gissningsvis är det en adrenalinstinn jägare som chansat, då han tryckte på avtryckaren på geväret för att skjuta denna bock. Skotthålet sitter nämligen långt ned i buken. Rådjuret har säkert vandrat en bit, då jag aldrig har sett denna bock här tidigare. Kanske kunde det ha varit på sin plats att ta fram hundar och göra en eftersökning av rådjuret om man skadeskjuter det på det här viset? Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan om detta verkligen är viltvård och framför allt värdigt?

Sommarmorgnar adjö

Med risk för att detta blir ett litet dystert inlägg här på bloggen så vill jag ändå hylla de varma sommarmorgnar som varit, men i viss mån också pågår just nu. Morgnar då det har varit varmt redan innan solen hunnit gå upp. Morgnar som har givit mig helt fantastiska upplevelser i naturen. Upplevelser jag kommer bära med mig hela livet och därmed aldrig kommer att glömma. Precis som alla andra år i augusti, så vaknar man upp och kommer på att sommaren faktiskt snart är slut. Nu när vi går mot de bistrare, mörkare och kallare tiderna tycker jag att det är värt att minnas de varma sommarmorgnarna som varit. Att minnas dessa morgnar ger inte bara vetskap om att sommaren snart kommer åter, utan ger också något att se fram emot även under de allra kallaste vinterdagarna.

Skogens dolda historia

Det är inte bara alla djur och väsen som finns i skogen som väcker mitt intresse. Utan även träden, mossan, stenarna, ja även skogen i sin helhet. En del av skogens alla tallar och granar är flera hundra år gamla och om de kunde kommunicera med oss, tror jag att de skulle kunna berätta många fantastiska historier. Vilka har egentligen vandrat i den här skogen före mig? Vad har hänt just i den här skogen och den här platsen? Eftersom att allt inte står beskrivet i historieböckerna, förblir detta en dold historia. Ibland händer det att både vargar och björnar förirrar sig ned till Kolmårdsskogen (även om det var ett tag sedan sist). Men en gång i tiden var även dessa djur en naturlig del av faunan här. Tänk om jag vandrar precis i deras fotspår? Kanske är det något av allt träden skulle kunna berätta om!?

Rådjur och skogen

Visst är det så att det finns rådjur i skogen och det är inget konstigt med det. Men hur ofta är det man egentligen stöter på dem just inne i skogen?
Oftast ser man dem på kvällskvisten, när de går ute på ett gärde/äng/vall och äter. Det är väldigt vackert och rogivande att se rådjuren på det här sättet, allra helst om det är lite vackert kvällsljus som strålar på dem. När jag har varit ute i skogen har jag ofta tänkt på varför jag aldrig får se ett rådjur bakom ett träd, eller åtminstone i alla fall få se det springa iväg inne i skogen. Men plötsligt en dag, stod jag öga mot öga med en rådjursget, mitt inne i skogen. Det gav mig möjligheten att göra en bild på rådjur i skogsmiljö, som jag länge önskat få göra.

Ett besök i John Bauers skogar

Under gårdagen var jag med familjen och besökte Mullsjö och skogarna som John Bauer inspirerats av till sina målningar. Vi besökte bland annat Trollsjön där Bauer sägs ha fått inspirationen till bilden med prinsessan Tuvstarr som sitter och speglar sig i den spegelblanka sjön. På vägen till Trollsjön var det inte svårt att förstå att John Bauer hade lätt att finna inspiration till sina troll och skogslandskap här i skogarna. Väl framme vid Trollsjön var det precis tyst och stilla, bara små vindbyar som drog fram sakta över vattnet och skapade blänkande krusningar på vattenytan. Precis innan vi skulle gå härifrån lyste solen upp ena sidan av sjön, kanske var det ljust på den platsen som den vackra prinsessan Tuvstarr satt och speglade sig?