På den osynliga gränsen mellan inne och ute stannar tiden för ett ögonblick. Den lilla jägaren spänner ut sina taggiga ben och fäster blicken genom glaset, obekymrad om att en helt annan värld pågår här inne. Våra blickar möts för en stund.
Det är i den här stunden som jag jag inser att där bakom breder den solbelysta skogen ut sig som en mjuk, grön kuliss – en påminnelse om hur nära det vilda faktiskt är mig när jag vaknar, bara ett tunnstycke glas mellan mig och skogen...
