Ute i det höga, höstbruna gräset syns två välkända öron tydligt sticka upp. De stora öronen är vända mot mig och lyssnar intensivt åt mitt håll. Mellan de vajande grässtråna iakttar rågeten mig mycket nog där jag står. Ännu ett mycket sällsamt och fint möte med rådjur har precis ägt rum. Kanske har hon sitt lilla kid med sig där ute i gräset?!
Ikväll hittade jag några spännande isrosor på mitt fönster här hemma. Givetvis kunde jag inte låta bli att göra några bilder på dessa vackra skapelser. På något sätt är deras oregelbundna formationer inte bara spännande, utan även riktigt vackra att titta på. De små isrosorna är som små spännande landskap, eller varför inte små galaxer eller kanske gamla knotiga träd?!
Idag visar jag fram en bild från ett litet speciellt möte med en jagande ormvråk, som satt på ett staket till en hage i skymningsljuset. Precis när jag gjorde bilden, gapade ormvråken och ropade högt. Spännande, då jag aldrig tidigare upplevt ormvråkens rop på när håll tidigare...
Få saker är nog egentligen så härliga som att få vandra i en fuktig höstskog, en klar och solig morgon. Lagom värme och efter att morgondimman legat tät genom skogen, så blir det nästan magiskt när de första solstrålarna orkar över trädtopparna och lyser in i skogen likt bilden här nedan...
En bild från ett möte med en råget inne i Kolmårdsskogens väldiga trädsalar. Bilden gjorde jag med kamerarörelse, vilket gav en mer målerisk effekt...
Plötsligt rör det sig bland blåbärsriset och i motljuset ser jag en bekant silhuett dyka upp. Det är en gammal vän - "Torkel" som åter är på sin berghäll, för att vakta den med hull och hår...
De gulnade löven lyser som guld i kvällssolen, i den annars så mörka och spöklika höstskogen...
En bild från dimmig novembermorgon tycker jag så fint symboliserar livets, inte alltid så raka och vackra, väg. När jag nyligen på en begravning hörde psalm 256 av Ylva Eggehorn, fastnade orden "Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn, Du ser den inte nu, men färdas dit". Jag tycker att de här orden så himla bra passar till den här bilden. Ord som talar om livet och att vi alla är påväg mot ett och samma mål...
På det vidsträckta fältet framför skogen gick ett gäng med dovhjortar och betade i den underbara blå timmen en tidiga novembermorgonen. Med andra ord en riktigt finstämd morgon, vilket gjorde att jag såklart inte kunde låta bli att göra bilden här nedan...
Sakta, men med bestämdhet går solen sakta upp över horisonten. Det varma solljusstrålarna letar sig ned över östgötaslätten. En riktigt vacker och härlig höstmorgon, då det verkligen inte svårt att använda kameran...
Mellan de täta trädgrenarna, nere i vattnet syns ett bekant och nyfiket litet huvud kika fram...
En bild på det mäktiga alträdet vid Ryfors utanför Mullsjö, en vacker vårdag...
Ännu en bild på tornseglare från nu i somras, då den eleganta fågeln passerar över mig i hög hastighet. Samtidigt bryts ljuset genom vingarna i regnbågens alla olika färger. Ett hastigt, men mycket elegant möte...
En bild som så fint visar den ståtliga sångsvanen som här omslutits av mörkret. Det är här är även en bild som jag också så fint symboliserar och berättar om att det faktiskt finns ett ljus där inne i mörkret...
Det går verkligen inte att förneka att vissa platser ändå har något speciellt. Kanske dessa platser inte alltid är så uttrycksfulla, men när du väl befinner dig på platsen så känner du helt enkelt att det är något mycket speciellt med den. Något som får dig att känna att du blir upprymd av glädje, och att platsen är känns trygg. Men det finns såklart också de platser som gör att du uppryms av sorg och som får dig att känna dig otrygg. Ja, känslan för en plats kan ha många olika uttryck, precis som platsens utseende.
Det är inte alltid platsen vid första anblicken har något unikt, utan det kanske krävs att du ger platsen lite tid, så att den sakta får berätta för dig vem den är. Andra gånger behöver du knappt komma till platsen innan du känner att det där finns något speciellt som tilltalar dig. De här uttrycksfulla platserna är verkligen alltid lika spännande att besöka. Kanske ännu mer intressant är att det sällan spelar någon roll om det är första gången, andra gången eller femtionde gången du besöker den. På en sådan här plats blir det såklart naturligt att släppa fram de känslor som jag hittar på platsen inom mig och med hjälp av dessa skapa mina bilder. Det berikar bilderna så att de inte bara blir en dokumentär bild över platsen, utan tillför en personlig och känsloladdad dimension.
En lite mystisk plats som jag under flera år har återvänt till flera gånger är vattenfallet vid Jerusalems kvarn i Röttle by utanför Gränna. En plats som har sina rötter långt tillbaka, faktiskt så långt tillbaka som till medeltiden. En plats jag starkt gillar att vistas på, även om den flera gånger har fått mig att känna mig både glad, nedstämd och nu senast även väldigt iakttagen.
En kväll nu i höstas då jag stod vid vattenfallet intill Jerusalems kvar och skapade mina bilder, så kunde jag tydligt känna att jag minsann inte var ensam på platsen. Även om jag inte kunde se någon annan på platsen vid vattenfallet. Där jag stod, så kunde jag känna en mystisk närvaro och att jag hela tiden var iakttagen. Det kändes på någon sätt tungt att vistas på platsen för min närvaro där kändes som att den faktiskt rent av besvärade någon. Ni vet sådär olustigt som det kan kännas vid ett spontanbesök hemma hos någon, när det blir uppenbart att personen du besöker är upptagen med något helt annat, men tar emot dig bara för att vara snäll.
Samtidigt som ljuset avlägsnade sig allt mer från platsen och löven sakta singlade ned från träden, så fortsatte mitt arbete i "ensamhet" med att skapa bilder vid vattenfallet. Resultatet finner du här i inlägget...
En bild från en förnimmelse av några dovhjortarna, som nyfiket spanade på mig bakom träden, innan de sprang vidare in i den mörka skogen...
En bild från ett mycket fint möte, där det inte rådde någon tvekan om att den ståtliga råbocken njöt av den underbara sommarängen...
Det går aldrig att veta vad som håller koll på dig inne i den gamla skogen...
En svartvit bild från ett möte vid bäcken med den underbara lilla strömstaren. Här sitter hon på en av stenarena ute i bäcken, en bit framför mig och gör sig fin...
Som en hägring, sitter hägern på en stor gren som sträcker sig ut över vattnet vid bäckens mynning. Det råder ingen tvekan om att fokusen hos denna graciösa fågel är på det försiktigt förbiströmmande vattnet och om det simmar något i det.
Stillheten vid det här mötet var så ljuvlig och jag tycker verkligen att bilden andas ett sådant där lugn, som går att uppleva en tidigt morgon ute i naturen...
I den lilla bäcken möter jag oväntat en grimaserande utter, som här vill framhäva sig som livsfarlig. Alltid lika spännande att få möta ett av våra allra minsta rovdjur...
Det är inte bara i Norrland som älgarna vandrar till sina vinterområden. Det sker faktiskt även här i Kolmårdsskogen på sina håll. Älgarna vandrar inte alls lika långa sträckor, men ändå tydligt är det att de ibland rör sig mellan olika områden. Det ena området ger mer föda under vintern, medan det andra ger mer under exempelvis våren.
Det här är en bild från ett sådant tillfälle där ett gäng älgar är ute på vandring och där jag hade turen att själv få uppleva älgarnas vandring mellan två olika områden. Med medveten rörelseoskärpa gjorde jag då den här bilden, på de fem älgarna som vandrade. En otroligt mäktig upplevelse att få bevittna...
Idag visar jag fram en bild från ett mycket vackert möte med ett sångsvanspar. Ett väldigt stilla och vackert möte som ägde rum mycket tidigt en dag nu i somras, vid en sjö här i Kolmården...
En bild på den vackra gamla björken, med de gula höstlöven i den intensiva förmiddagssolen. Givetvis tycker jag att bilden blir riktigt spännande i svartvitt med ett gulfilter...
På den spegelblanka sjön dyker plötsligt en storlom upp. I den spetsiga näbben har hon fångat ett byte - en liten abborre...
En bild på ett ensamt litet träd ute på Östgötaslätten i den täta morgondimman...
Idag är det alla helgons dag. Det är en dag då våra tankar går till våra nära och kära som inte längre finns med oss. Med en passande bild på de vita svanarna som flyger mot den mörka himlen vill jag därför önska er alla en trevlig Alla helgons dag!
En svartvit bild från den magiska gamla skogen vid Rävafallet utanför Jönköping. Platser som denna kan jag aldrig få nog av, de är så underbart mäktiga att vistas i...
Sakta sänker sig solen ned bakom horisonten på det platta och vidsträckta Östgötalandskapet. I denna färgsprakande höstkvällen vandrar två personer längs vägen, förbi slättens moderna vakttorn - vindkraftverken. Som tre högfärdiga vakter i givakt spanar dessa vindkraftverk ut över det vidsträckta odlingslandskapet...
På en aspgren i solnedgången sitter en trädpiplärka och sjunger sin underbara sång. Ännu en varm och härlig sommardag är i denna stund påväg mot sitt slut...
Jag kan inte rå för det, de bara finns där när jag tittar!
Plötsligt uppenbarar sig bara ett ansikte, en figur i en sten, en bänk, en mur, ett träd eller vad det nu må vara för någonting blicken landar på. Som ni kanske förstår, så kan jag givetvis inte låta bli att göra "bilden" när jag ser dessa ansikten. För på något mycket märkligt sätt så samlar jag faktiskt på dessa figurer - mina alldeles egna fantasiväsen!
Men, det är å andra sidan alltid lika roligt att hitta dessa figurer, för på något märkligt vis får de mig att förstå att jag faktiskt inte är ensam där ute i skogen, eller på den plats jag befinner mig då dessa figurer uppenbarar sig framför mig.
På något vis tror jag inte att en fotograf, eller bildkreatör skall blunda för dessa väsen, de ger inte bara möjligheten till de mer personliga bilderna, näring åt det kreativa tänkandet, utan de har även fått mig att förstå att foto är betydligt större än de vilda djuren och de vackra stora landskapen. Då jag i bildögonblicket faktiskt bestämmer hur dessa figurer/väsen ska se ut och gestaltas, så väljer jag att fortsätta se och fota dessa väsen, de är praktiskt taget en liten bit av mig själv...
En bild från en mycket stämningsfull och vacker höstmorgon i oktober, där hästarna gick och betade i den vackra och dimmiga soluppgången...
