Det vidsträckta fältet som låg i träda var en tystnadens teater, där natten ännu dröjde kvar och morgonen var blott bara ett löfte någonstans i öster. Jag rörde mig långsamt genom det bleka havet av fjolårsgammalt, torrt gräs. Allt var stilla, som om tiden tagit ett djupt andetag och glömt att andas ut.
Det var då jag såg honom. Han stod djupt inbäddad i det höga gräsets oändliga, dämpade toner av beige och grått. Hans bruna päls, färgad av fältet, hade blivit ett med själva fälthavet. En ung bock, krönt av en spirande basthornskrona, som en staty av naturens egen viljestyrka.
Blick stilla stod han och rörde inte en endaste muskel. Hans stora, mörka ögon mötte min blick och i det ögonblicket, där blickarna möttes, verkade hela världen krympa till ett enda, delat andetag. Detta var inte bara en observation; det var ett möte, en stillsam gåva från naturen. En evighet av tystnad, fångad i ett enda, värdefull bild fångad av kameran...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar