torsdag 30 april 2020

Storlomsparet...

Storlomsparet ligger i dimman och betraktar mig...


Nyfejade horn...

En bild från ett nära möte med en rådjursbock med nyfejade horn...


onsdag 29 april 2020

Storlommen sträcker på sig i morgondimman...

Plötsligt så sträcker storlommen ut sina spetsiga vingar och reser sig i sjöröken med det gyllene ljuset...


Pärlugglans silhuett mot himlen...

I skymningen syns pärlugglans tydliga silhuett mot den klara kvällshimlen...


tisdag 28 april 2020

Storlommen i morgondimman...

Det är stilla, tyst och dimmigt över storlommens rike här i Kolmården. Klockan är inte alls mycket, utan solen håller sakta på att gå upp över trädtopparna. På stranden där jag sitter är vattnet precis spegelblankt och dimman rör sig sakta över vattenytan. När solens strålar orkar sig över trädtopparna uppenbarar sig en välkänd silhuett i dimman - storlommen är här...


Den lilla sparvugglan jagar...

På en liten gren sitter den lilla sparvugglan och spanar efter ett byte...


måndag 27 april 2020

Svanfamiljen...

Från ett möte i gryningen i vintras, då en sångsvansfamiljen hade samlat ihop sig på isen...


Den lilla skogsbäcken...

Den lilla skogsbäcken forsar fram genom den mörka och annars tysta skogen...


söndag 26 april 2020

Nära möte med bävern...

Så har äntligen vårdagarna blivit så passa lång och ljusa att det är möjligt att följa och fota bävrarna igen. Här från ett nära möte med en bäver här i Kolmården...


Så skimrande var aldrig havet...

Så skimrande var aldrig havet...



"Så skimrande var aldrig havet
Och stranden aldrig så befriande
Fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
Och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
Som när du gick vid min sida
Mot solnedgången, aftonen den underbara
Då dina lockar dolde mig för världen
Medan du dränkte alla mina sorger
Älskling
I din första kyss"
/Evert Taube



lördag 25 april 2020

Bred dina vida, vita vingar...

Sångsvanen breder ut sina vida, vita vingar ute på den stora myren...


fredag 24 april 2020

Ensam i den mörka skogen...

Ensam i mörkret är sannolikt många personers mardröm, men den här lilla rågetens vardag - att varje natt få sova ensam i den mörka skogen...


De små, sköra, vita vårblommorna...

Den underbart vackra tiden är nu här, då alla vitsipporna står i full blom ute i skog och mark. Små, sköra vårblommorna som bitvis spridit ut sig som mattor och hälsar vårens värmande vindar välkomna. Visst är det ett tydligt tecken på att våren inte längre tvekar utan nu är här för att stanna.

Ibland önskar jag dock att det var möjligt att stanna upp allt och få uppleva denna årstid under en längre tid, för ibland känns det som att allt går så fort och att man inte riktigt hinner med. Men jag brukar försöka att tänka att så länge jag är medveten om detta, får jag allt försöka att ta vara på tiden så gott jag bara kan, här och nu...






torsdag 23 april 2020

De uråldriga trädens figurer...

En svartvit bild på de uråldriga trädens figurer, från en plats i den gamla ekskogen...


onsdag 22 april 2020

Första mötet med pärlugglan...

Det är skymning i skogen och jag ska snart får vara med om något som jag längtat efter under många år - nämligen att få träffa den lilla pärlugglan. Det är en litet huvud med intensiv blick som plötsligt tittar ut ur det gamla trädet. Nyfiket och frågandes är dess blick, vem här och vad gör du här?

Efter en liten stund väljer den att sätta sig lite längre bort på en gren och iaktta mig varsamt, samtidigt som jag glatt jobbar med att få till lite fler bilder. YES, vilken tur jag har och vad underbart att äntligen få möta denna mytomspunna lilla söta uggla.


Efter ett tag byter hon gren och sätter sig och slumrar lite grann. Här blir hon sittandes i det sista ljuset fram till dess att hon återvänder in i sin håla i trädet. När jag sakta går där ifrån och vänder mig om ser jag en vinge som sticker ut. Kanske var det ett sista farväl hon nu hälsar mig!?








tisdag 21 april 2020

Skymning över Kolmården...

Solen har precis gått ned bakom Kolmårdsskogen, samtidigt som himlen färgas vackert rosa och lila...


Älgmöte...

Älgmöte med två älgar som här stiger ur skogen när det börjat att skymma...


måndag 20 april 2020

De underbara vårkvällarna...

Få tider på året är så härligt som just vårkvällarna! När vi lagt en lång, tyst, kall och mörk vinter bakom oss och vi åter får tillbaka de långa och småljumma kvällarna. Landskapet och skogarna vaknar åter till liv och de praktfulla långa solnedgångarna präglas av en kakafoni av fågelsånger. Det är så härligt att få uppleva detta varje år tycker jag.

Här är en bild från just en sådan magisk vårkväll, då koltrasten satt i ett träd och sjöng i samma stund som solen sakta, sakta gick ned bakom trädtopparna, samtidigt som solens strålar målade himlen med varma, vackra färger...


Stillheten vid en Kolmårdstjärn...

Vid den lilla tjärnen i Kolmården råder det fullständig stillhet. En plats för mig att hämta ny energi och kraft vid. Här är det bara jag och skogen...


söndag 19 april 2020

Rödvingetrasten spanar...

Från ett snår spanar rödvingetrasten ut över den lilla ängen och björkdungen längre bort. Ännu ett härligt vårtecken...


lördag 18 april 2020

Årets första sädesärla...

Det var den 11/4 klockan 08:45 som jag i år gjorde årets första bild på sädesärlan. Underbart att få få se dem åter igen. En riktigt rolig och trevlig liten fågel att få möta ute i markerna igen...


fredag 17 april 2020

Bara några tranor...

Bara några tranor - en bild skapad med dubbelexponering i kameran...


torsdag 16 april 2020

Jakten på den perfekta djurbilden…

Genom de snart 12 åren som jag har intresserat mig för naturfotografering har jag vid upprepade tillfällen inte bara själv reflekterat över den perfekta bilden, utan även diskuterat detta med andra fotografer. Vad är egentligen den perfekta bilden? Hur ser den ut? Finns den? Går den överhuvudtaget att göra?

När vi pratar om den perfekta landskapsbilden, så gäller det inte bara att hitta det perfekta landskapet, utan även vara där på rätt plats, vid rätt ögonblick för att kunna göra denna bild. När vi istället pratar om den perfekta bilden på ett djur, handlar det naturligtvis också om att vara på rätt plats vid rätt ögonblick, men tyvärr tenderar även många naturfotografer att lägga till dimensionen ”närhet” till denna bild. Kanske har denna extra dimension någon gång uppstått efter att man har hört Robert Capas välkända citat “If your photographs aren't good enough, you're not close enough.”? Men har verkligen närheten till djuret någon betydelse i hur bra bilden är? Kan fotografen till och med göra en bild från längre avstånd med djuret/djuren i landskapet lika bra som närbilden? Kanske till och med bilden med djuret i landskapet blir bättre, eftersom att betraktaren även får en känsla av miljön som djurmötet utspelade sig i? Ja, frågorna kring den perfekta djurbilden kan bli många och uppfattningarna kring den sannolikt desto fler.


För mig är det dock en hederskodex att på precis samma sätt som jag är ärlig med hur jag har gjort mina bilder, så väljer jag att göra mina bilder på ett sätt som inte påverkar eller stör naturen på något negativt sätt. Jag anser det viktigt eftersom att mina bilder faktiskt helt enkelt aldrig kan vara viktigare än naturen själv och det liv som finns där. Men kanske viktigaste av allt; jag har faktiskt inte rätt att förstöra eller påverka något i naturen för min egen vinning eller mina bilder!


Nu när snart halva 2020 har gått och jag har redan vid två olika tillfällen fått bevittna att naturen blivit illa tilltygad av fotografer som varit på jakt efter den perfekta djurbilden.

Den första händelsen var sent i vintras då en lappuggla uppehöll sig i skogarna här i Östergötland. För mig är det inget svårt att förstå att detta väcker intresse och att flera vill bevittna denna mäktiga fågel. Men när en naturfotograf är beredd att jaga efter ugglan i skogen eller springa ut på ugglans jaktmark, bara för att komma så pass nära att det personen kan göra de där extrema porträttbilderna kan jag bara inte förstå. Ändå var det just detta jag fick bevittna där i skogen hos lappugglan. Hur en naturfotograf (som dessutom hade det allra största teleobjektivet) tog sig allra närmast lappugglan ute på ugglans jaktfält för att göra just de där extrema närbilderna personen sannolikt länge jagat efter. Flera andra naturfotografer som besökte denna plats respekterade heller inte ugglan och dess integritet, vilket resulterade i att denna mäktiga fågel så småningom lämnade området.

Det andra tillfället då en fotograf valde att störa naturen i jakten på den perfekta djurbilden inträffade så sent som för bara någon månad sedan här i våras då jag var i Kolmårdsskogen och skulle fotografera orrspel. Givetvis var jag inte ensam på platsen, utan det visade sig att två andra naturfotografer också hittat hit och att jag skulle få dela denna upplevelse på den här platsen med dem denna morgon. Den ena fotografen hade precis som jag valt att sitta på lite längre håll, för att inte störa orrarnas spel ute på myren. Den tredje fotografen hade istället placerat sig med ca fem till sex meters avstånd till platsen där orrarna spelade som allra mest frekvent, vilket jag till en början inte noterade. Först förstod jag inte varför orrarna då och då valde att flyga upp i träden runt myren eller till och med ge sig av från spelplatsen en stund. Detta märkliga beteende hade jag inte alls bevittnat vid de tidigare tillfällena som jag hade varit på samma plats. Länge satt jag och grubblade över fenomenet. Då och då fokuserade jag även med kameran längs skogsbrynet runt myren, för att se om jag möjligen kunde ha en sådan tur att ett rovdjur var i närheten. Kanske väckte orrarnas dess intresse och i så fall ville jag vara beredd om det fick för sig att jaga på orrarna. Men skogsbrynet var tomt och mina grubblerier fortsatte. Lite senare på förmiddagen trillade pusselbitarna på plats, då jag bevittnade hur en person kliver ut ur ett gömsle precis intill orrarnas spelplats. Aha, nu fick alltså min förklaring till orrarnas märkliga beteende och varför jag denna morgon inte haft samma möjlighet att fota orrarnas spel som vid tidigare tillfällen. 

Även om denna naturfotograf ändrade förutsättningarna för oss alla fotografer denna morgonen, så är ändå det som spelar någon roll och egentligen betyder något att denna person påverkat orrarnas spel. Något som på sikt kan få konsekvenser för orrarnas population och detta endast för jakten på att göra den perfekta djurbilden! Då jag mycket väl vet vem denna naturfotograf är och även har diskuterat just detta fenomen med denna person flera gånger innan denna händelse, blev jag inte bara häpen, utan också mycket besviken på denna handling.


Efter allt detta frågar jag mig, är det verkligen så att vi kan ta naturen förgiven och att vi också kan förbehålla oss rätten att inkräkta på den precis som vi vill och behagar? Har vi rätten att störa djurens känsliga aktiviteter och liv ute i det vilda bara för att göra den där perfekta djurbilden?

Kanske kommer svaret att variera beroende på vem eller vilken fotograf som du frågar!?
En del vill nog hävda att gömslet gör dem osynliga, andra menar att ett gömsle inte är tillräckligt. För mig är dock svaret på den här frågan enkel! Jag kommer aldrig att störa naturen till förmån för mitt bildskapande, utan väljer hellre att ta ett steg bakåt. Mina bilder kommer därmed aldrig att göras på bekostnad av naturen eller dess invånare. Kommer jag en dag att göra den där perfekta närbilden på ett djur är det för att djuret valt att komma nära mig och inget annat. För mig kommer alltid naturen och dess invånare alltid att förbli överordnade mitt eget bildskapande, jag är trotts allt en främmande besökare i deras hem…


Bytet...

Ormvråken flyr iväg in i skogen med sitt nyfångade byte...


Nära storlommen...

En bild från ett nära möte med favoriten här i Kolmården - storlommen!


onsdag 15 april 2020

Storlomsparet...

Möte med storlomsparet...


"Jag och skogen"...

Ett självporträtt som jag givit namnet "Jag och skogen". Ännu en bild med inspiration hämtad från Malin Ellisdotter Hellesø...


tisdag 14 april 2020

Storlom i guldljus...

En storlom glider sakta förbi i vårmorgonens färgsprakande guldljus...


Storlommens rike...

Visar idag en bild med utsikten över storlommens rike här i Kolmården...


måndag 13 april 2020

Nu är vitsipporna här...

Även om det blåst riktigt mycket idag, så blev det en sväng ut i markerna. Jag upptäckte att vitsipporna faktiskt blommat ut och står där utslagna ute i markerna nu. Här på en plats vaktad av de stora ekarna...


Jättarnas silhuetter i dimman...

Precis då solen bryter igenom dimman, så förvandlas de stora träden till jättar. Endast deras jättelika silhuetter syns som stora svarta skuggor i det guldfärgade ljuset. En riktigt vacker upplevelse...


söndag 12 april 2020

En hyllning till Malin...

Jag vill med denna bild göra en hyllning till en av mina favorit-fotografer, nämligen Malin Ellisdotter Hellesø. En fotograf som under många år inspirerat mig och alltid funnits där med lärdomar och råd.

Så med denna bilden vill jag bara säga tack för allt Malin!

Malin - "Home sweet home!"


lördag 11 april 2020

Celebert besök...

På påskaftonseftermiddagen fick jag celebert besök här hemma i skogen...


Glad Påsk!

Jag vill önska er alla läsare en riktigt Glad Påsk med denna skogstupp...


fredag 10 april 2020

Fokuserad i mörkret...

En liten sparvuggla sitter alldeles fokuserat i den dunkla skogen, snart är det natt och dags för att ge sig ut i mörkret för att jaga...


torsdag 9 april 2020

Dimmig vårmorgon...

En tidig morgon i börja av våren låg dimman tät över slätterna nedanför Kolmårdsbranterna. Den annars så bekanta vägen förvandlades plötsligt till en väg in i det okända...


onsdag 8 april 2020

Dags att feja...

Så har tiden kommit då det är dags att feja hornen och bli en ståtlig och respektingivande råbock...