Sjungande sparvuggla...

Visar idag fram en bild från ett sent kvällsmöte jag hade för några dagar sedan med den lilla sparvugglan. På den här bilden sitter den lilla ugglan och sjunger högt och ihärdigt, samtidigt som hon spanar ut över skogen. Sanslöst mäktigt att få vara med sparvugglan på så nära håll och uppleva detta...

Glad Påsk!

Jag vill med den här bilden på ropande tranor i Kolmårdsskogen önska er alla läsare en riktigt, riktigt Glad Påsk!

Nu är storlommen här!

Äntligen har storlommen återvänt till Kolmårdsskogen!
Imorse på min fototur fick jag möta storlommen för allra första gången det här året. I det spegelblanka vattnet simmade hon sakta fram, dök och kom upp med en kräfta till min stora förvåning. Jaha, tänkte jag det ska firas att du är tillbaka!

Nu är ordningen återställd och Kolmårdsskogen har fått tillbaka sin själ...

Hökuggla i grantoppen...

Från att ha varit en mulen dag spricker det sakta upp och solen tränger igenom det täta molntäcket. I en grantopp sitter en hökuggla och spanar ut över nejden. Den härliga eftermiddagssolen belyser den vackra ugglan så att den får en "gyllene gloria" runt sig. Ett minst sagt fint ögonblick i naturen...

I flykten...

En bild på den lilla, vackra kungsfiskaren då han kastar sig iväg från den lilla grenen. Allt går blixtsnabbt och är över på bara någon sekund. Här syns tydligt hur vacker den lilla fågeln är med sin blåa fjäderdräkt...

Sötast?

Alla våra fågelarter har någon unik egenskap. Exempelvis har sidensvansen häftigast frisyr, tätt följd av tofsmesen. Kungsfiskaren är kanske vår allra vackraste fågel sett till fjäderdräkten och färgen. Men vilken är egentligen vår allra sötaste fågel?!

På den frågan svarar jag utan tvekan stjärtmesen. Den är så otroligt näpen med sin runda vita form och små svarta ögon. Däremot är denna lilla sötnos inte särskilt lätt att fotografera, då den mer eller mindre aldrig sitter still mer än en halv sekund på samma gren...

Det lilla vattenfallet...

I den lilla bäckfåran forsar vattnet fram med stor kraft efter snösmältningen. Väl framme vid det lilla vattenfallet skapas en härligt fin formation. Att sitta här vid den lilla bäcken och njuta av ljudet från våren och det porlande ljudet från den lilla bäcken är en riktigt härlig upplevelse...

Med sorkhuvudet i munnen...

I en spretig gammal tall ute på ett hygge, sitter en hökuggla med sitt byte i den glödande kvällssolen. Sorken som hon alldeles nyss fångade har hon i ett stenhårt grepp om i klorna. Precis innan jag gjorde den här bilden slet hon huvudet av den lilla gnagaren. Någon sekund senare sväljer hon det lilla huvudet i ett svep, "mums!"...

Älgen och den blå björkskogen...

I det blå ljuset står en ensam älg ute på fältet och betraktar den sällsamma björkskogen. Kanske är hon fascinerad av hur de svartvita träden skimrar i det blå morgonljuset?! Eller kanske hur de sträcker sig ut mot henne som jättelika tentakler? Eller hör hon kanske något där inifrån?

Ja, den egentligen orsaken till varför hon står och betraktar skogen på det här sätter får vi nog aldrig veta, utan vi får helt enkelt nöja oss med att spekulera. Bilden tycker jag blev sällsam med den spöklika björkskogen älgen som betraktar den, vad tycker du?

I skymningen, i det blå ljuset...

I skymningen, i det blå ljuset sitter hon på sin favoritsten och spanar ut över den gamla inägan. Blicken är minst sagt fokuserad och hörseln likaså. Ingen tvekan om att hon jagar för fullt. Flera kvällar har jag mött henne på den här stenen, uppenbarligen en riktig favoritplats för en lappuggla. Att komma upp en bit från marken gör det lättare att se och höra bytet.

Även den här kvällen blev riktigt lyckad, då jag fick ett riktigt fint möte med "den stora grå" i skymningen...

Väntan...

Nu börjar mars månad lida mot sitt slut, för att april ska ta vid. Isarna har spruckit upp på många av Kolmårdsskogens sjöar. Nu väntar jag för fullt på att storlommen ska återkomma till skogen. Väldigt många år har storlommen faktiskt återvänt just den här tiden mellan mars och april.

Redan idag går det att höra tranorna ropa över myrarna och snart storlommen ropa över de vidsträckta sjöarna. Som jag alltid brukar säga - När storlommen återvänder får Kolmårdsskogen tillbaka sin själ...

Vilken väg tar vi nu?

Två älgar är ute och går, då de plötsligt stannar upp på den lilla bron och funderar - vilken väg ska vi nu ta mellan alla dessa orangea vägkäppar? Utan att hasta fram något beslut står de länge och väl och funderar innan de sakta går vidare ut på fältet. 

En dokumentär och humoristisk bild på två älgar som den här tidiga senvintermorgonen var ute på en liten väg och gick. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att göra bilden...

Hallå därinne!

Idag visar jag fram en bild från mitt arkiv som jag hittade häromdagen. Bilden är på en större aspvedbock som här hade satt sig på ett av fönsterna på mitt hus. Här satt han och kikade in på mig, då jag gick förbi. Hans uttryck kändes precis som att han sa "Hallå därinne!".

Det här mötet resulterade i en lite ovanlig bild, på en i mitt tycke väldigt vacker skalbagge. Givetvis hoppas jag innerligt på flera sådana här spontanmöten med denna ganska stora och vackra skalbagge...

Välkänd, mörk skugga i dimman...

Bakom snår av enar och annan slyskog, på andra sidan den gamla stenmuren, syns något stort och mörkt smyga omkring. Den här mörka skuggan är minst sagt välkänd för en person som mig - någon som verkligen älskar älgar. Ett enastående vackert möte en dimmig senvintermorgon...

Vårkärret...

Idag visar jag fram en bild på hur våren sakta men säkert kopplar sitt grepp över vintern. I kärrskogen finns fortfarande ett och annat spår kvar av den kalla vintern som varit. Sakta men säkert smälter isen bort och marken tinar försiktigt upp. Lukterna av upptinad sumpskog börjar sprida sig allt mer i området. För mig är den här lukten helt klart något alldeles speciellt! En lukt jag förknippar starkt med våren och en tid av fågelsång och värme som snart stundar...

Vinterskogens blå nyanser...

Om du tänker efter, är det inte fantastiskt vilka olika skepnader som skogen kan ha?! Inte bara genom olika trädarter, berg, trädformer och så vidare, utan också olika skepnader genom våra årstider. Ett exempel är vinterskogens blå nyanser som är något som aldrig slutat att fascinera mig, även om vintern inte är min favoritårstid. Ljuset och vädret framhäver trädens olika/lika former och gör landskapet så spännande och varierande.

Framför allt är det just de blå nyanserna som fångar mig, i vinterljuset hittar skogen olika svarta, blå och till och med blå-lila nyanser. De nakna trädskeletten blir om möjligt ännu mer tydliga när den vita snön lägger sig på dem. Granar bli som sockertoppar och andra mer spretande träd som ekar, askar, aspar etcetera. blir som stora spretiga tentakler som sträcker efter fåglarna som passerar i luften.

För att visa fram vad jag menar har jag här satt samman några bilder som just visar fram vinterskogens blå nyanser...

Vårens första tranor på plats i Kolmårdsskogen...

Nu är vårens första tranor på plats i Kolmårdsskogen. Ute på de nu isfria myrarna, kärren mötte jag idag tranor. Här ute stod de och ropade så att det ekade över trädtopparna. Några andra tranor svarade sedan en bit längre bort. Så underbart att våren är här och är inte detta ett vårtecken så säg.

Bilden på den ropande tranan är dagsfärsk från Kolmårdsskogen...

Skogen - En plats att bara utnyttja?

Är det inte intressant hur vi hanterar våra skogar? Nu undrar du säkert vad jag menar med den frågan?! Jo, jag ska nu förklara. När jag var ute i skogen med kameran för mer än 10 år sedan, ja då var det inte så att jag hoppades på för mycket om jag exempelvis önskade mig ett älgmöte eller ett möte med en stor kronhjort. Nu för tiden verkar skogarna dessvärre mer tomma än någonsin, så ett möte med någon av ovan nämnda djur är att hoppas på lite för mycket, tyvärr!

Nu för tiden vekar det mer eller mindre omöjligt att ens få se en älg i skogen. Faktum är att jag det senaste året har sett kungsörn fler gånger än jag har sett älg här i Kolmårdsskogarna. Är inte det konstigt?

Nästan varje gång jag är ute i skogen ser jag dessutom ett nytt kalhygge. "Jaha, har de monternat ned skogen här också" brukar jag säga till mig själv. Det var inte alls så förr när jag var ute att jag varje gång såg ett nytt kalhygge. Visst fanns det gott om kalhyggen även förr, men det var inte alls som det är nu. Små dungar verkar till och med huggas ned nu. Lika aggressivt var faktiskt inte skogsbruket för bara några år sedan. Det här är verkligen ingen rolig utveckling för oss som älskar skogen. Om den försvinner var ska vi då vara?

För några dagar sedan var jag ute och åkte, när jag fick syn på ett nytt kalhygge. "Men vad i hela friden är det som står där!" sa jag till mig själv då jag passerade kalhygget. Jag bromsade in, vände bilen, åkte tillbaka mot kalhygget och det som fick mig att reagera var en stor klump intill ett avsågad lite högre stubbe. Här hade någon dumpat en gammal skrotbil mitt ute bland alla stubbar. Delar lång spridda över ett stort område och motorn utsliten. Det syntes tydligt att skrotbilen inte stått här bara några dagar, utan sannolikt många år. Så någon dumpade den då det var en skog här. Kanske för att den inte alls syntes här inne bland de täta granarna?!

En annan gång för några år sedan gjorde jag ett fynd intill en väg som gick genom ett kärr. Någon hade dumpat ett gäng med bilbatterier rakt ned i kärret. Där stod de halvt nere i kärrets allra blötaste del. Batterierna var dessutom trasiga, så vätska hade sannolikt kunnat läcka ut. Det här kunde jag naturligtvis inte blunda för, utan plockade med mig dessa till närmaste returstation så att de fick destrueras och återvinnas på rätt sätt.

Vi människor verkar bara slänga ut skrot och miljöfarliga saker i naturen utan att tänka det minsta på konsekvenserna. Som inte det vore nog, därefter hugger vi sedan ned en all skog med gamla, stora granar. Granar som utan tvekan är en bit över hundra år. På något sätt tycker jag att bilderna nedan visar hur illa och eländigt vi människor faktiskt uppför oss i naturen. Ska vi människor verkligen bete oss på det här viset?! Är naturen och dess invånare inte värda ett endaste dugg?

Långa ögonfransar...

Långa ögonfransar - det är inte ofta man kommer så pass nära en älg så att man noterar längden på dessa. Jag skulle heller aldrig rekommendera någon att komma såhär nära, vilket dessvärre hände mig 2020 och som var mitt fel. Jag skrev en artikel om detta 2020, läs den här...

Stämningsfull vinterskymning...

En bild från en stämningsfull vinterskymning i eklandskapet. Här förhöjer rådjuren stämningen ytterligare lite grann med sin närvaro. Tystheten, stillheten och rofylldheten är påtaglig i denna landskapsbild tycker jag...

Tofsmes i glödande kvällsljus...

Visar idag fram en bild från ett magiskt tofsmesmöte i hemmaskogen. På den gamla grenen satt hon så fint och tittade på mig i det glödande kvällsljuset. Inte ofta tofsmesarna sitter såhär tacksamt fint, så givetvis tog jag tillfället i akt och gjorde bilden...

Att göra en tavla...

Djupt inne i skogen finner jag något så oväntat som en en tavla, en målad bild av träd. Någon har monterat denna tavla på ett minst sagt destruktivt sätt. Som vanligt då jag hittar udda saker i skogen blir frågorna många, vem har gjort detta och varför?! Första tanken var att konstnären själv nog inte var så nöjd med sin målning, men mer troligt är nog att den hamnat här i skogen av annan anledning. En sak är dock säker, om någon målat av just detta skogsparti så har de sannerligen misslyckats, då det är olika typer av träd på tavlan och skogen där den nu hänger.

På något sätt tycker jag ändå om installationen och bilden på tavlan med träden och skogen i bakgrunden. Som jag brukar säga lite skämtsamt - skogen har allt!

Mjuka, vita och tysta ökenlandskap...

Min biologilärare sa alltid till mig i skolan att på vintern förvandlas vårt nordiska landskap till ett vitt ökenlandskap, där naturen vilar i väntan på att våren ska komma och allt liv återigen tar fart. Nog är det så, för inte är det särskilt mycket som lever upp under den kalla, karga vintersäsongen.

På vintern förvandlas allt till mjuka, vita och tysta landskap, där en kråkas rop kan upplevas som något väldigt exklusivt. Fotografiskt älskar jag dessa landskap, de har något speciellt som fångar mitt intresse. Knappast för att de är särskilt inbjudande och omhuldande, utan snarare för att de är speciella, lite mystiska men framför allt melankoliska på något underligt tilltalande vis. De här landskapen lever inte upp på samma sätt som en en vacker sommaräng. Nej, det är tydligt att dessa vita, tysta landskap är sovandes, ett landskap där allt vilar och väntar på att tiden bara ska gå. Efter den långa vilan kommer vi så småningom in i våren, då naturen återigen tar fart och mer eller mindre börjar om på nytt.

Även om våren kanske är den årstid då allt liv sprudlar, både i växtriket och i djurens värld, så har just de mjuka, vita och tysta landskapen något som göra dem så speciella, att jag inte skulle vilja vara utan dem. För inte skulle det vara roligt om det alltid bara fanns en och samma årstid. En årstid då våra landskap alltid såg exakt likadana ut?! Variationen i sig är på något sätt vacker där alla våra årstider har sin egen plats att fylla i helheten.

När jag gjorde de här bilderna här i inlägget, hade jag min biologilärares ord i tanken, om att dessa landskap faktiskt är just tysta "ökenlandskap". Jag har aldrig upplevt ett "riktigt" ökenlandskap i exempelvis Saharas öken och kan därför inte heller återge hur de faktiskt upplevs. Men våra nordiska ökenlandskap har en stillhet och ett lugn över sig, som verkligen ingen annat landskap erbjuder oavsett säsong eller plats. I sin stillhet är de helt enkelt vackra och minst sagt speciella. Därför tycker jag inte vi ska glömma bort dessa melankoliska ökenlandskap nu när våren sakta gör sin entré - länge leve de mjuka, vita och tysta ökenlandskapet!

På de översvämmade fälten...

På de översvämmande fälten har kanadagässen nu äntligen landat, för att simma i de "nya sjöarna". Ett efterlängtat och minst sagt vackert vårtecken att få uppleva en tidig vårmorgon...

Akrobatik...

Den akrobatiske kungsfiskaren dyker i full fart ned i vattnet efter ett byte. Den guldfärgade eftermiddagssolen ackompanjerar skådespelet med sin full kraft. Det starka solljuset gör verkligen att alla vackra blå nyanser i fjäderdräkten träder fram och kungsfiskarens enormt vackra prakt träder fram...

Ingen hägring...

Nej, det var ingen hägring denna gången. Nere i diket stod faktiskt en häger som inte brydde sig om att jag fotade den. Många gånger har jag stött på dessa speciella fåglar ute i naturen, oftast hinner man inte ens tänka tanke att fotografera dem innan de är borta. Men denna gången var det något helt annat. Så här kommer en svartvit bild från mitt senaste möte med den stiliga gråghägern...

Oväntad entré...

I ett fruset och dött höstlandskap är lugnet minst sagt påträngande. Inte ett enda ljud hörs! Allt är stilla och dött, inte ens en fågel hörs ropa från skogen. Men plötsligt står hon bara där på höjden. Som från ingenstans gjorde hon en entré in i det tysta och stilla landskapet. På en höjd, i en öppning bland träden ställde hon sig helt stilla och började spana ut över det böljande landskapet. Högst oväntat, men samtidigt är jag så tacksam över att få uppleva detta...

Färggrann besökare i skogen...

På en gren bredvid en gran sitter en sidensvans och spanar. Hon spejar efter de "goda" enbären som växer precis intill. Ofta kommer sidensvansen på besök, när alla andra bär och frukter tagit slut på vintern. Då kan skogens förgyllas av något så ovanligt som denna vackra besökare...

Kolmårdsskogen 18:16...

Det märks att det är ugglornas säsong nu. Under kvällen var jag ute en liten runda i Kolmårdsskogen för att i första hand lyssna och se vilka ljud som skymningsskogen bjöd på. Precis som jag anade, bjöd skymningen mig på ett nära möte med den lilla fina sparvugglan, som kom och satte sig bara några meter ifrån mig. Likaså fick jag höra minst 4 kattugglor som sjöng och lockade på varandra. Kort sagt blev skymningen i skogen till en riktig ugglekonsert...

Sångsvanen...

I den mörka och tysta Kolmårdsskogen skrider en ensam sångsvan fram över det becksvarta och spegelblanka vattnet i en liten skogssjö. Ett stämningsfullt och magiskt vårmöte i min kära hemmaskog...

Som en liten blå projektil...

I skymningen dyker den lilla kungsfiskaren plötsligt ned i det iskalla, blå vattnet i det djupa diket, för att fånga sitt byte. Allt jag hinner se är en liten blå projektil. Allt går blixtsnabbt och är över på bara några sekunder. Med kamerans hjälp hinner jag fånga detta snabba ögonblick...

Det varma och finstämda vinterljuset...

Det varma och finstämda vinterljuset lyser upp Kolmårdsskogens väldiga träd med sin härliga orange-röda färgton. En härlig syn som jag såklart inte kunde låta bli att föreviga med kameran. Bilden blev en med kamerarörelse, för att få fram den måleriska effekten och än mer det vackra vinterljuset...