Den här bilden gjorde jag en dimmig höstmorgon, då himlen antog en sådan där speciell djup lila tonen, som bara gryningsljuset kan frambringa. Ute på fältet, i dimman spatserade tranparet tillsammans sakta fram. Det var tydligt att de var upptagna med att äta upp sig inför den förestående flytten söderut, sökande efter mat i det nyligen skördade sädesfältet.
Höstens vemod var påtagligt. Det finns en särskild sorts känslomässig tyngd i den här tiden på året tycker jag, när naturen börjar dra sig tillbaka och vi alla förbereder oss för den långa, kalla vinterperioden. Jag har alltid tyckt att det är så mycket roligare när den första tranan anländer på våren. Den första tranan blir på något vis en budbärare om ljuset och värmen som är i antågande. När den sista tranan lyfter från fältet tar den på något underligt vis med sig sommaren.
Men mitt i denna vemodiga atmosfär, medan jag stod och observerade de ätande tranorna, kände jag en djup stillhet och ett lugn sänka sig över landskapet. Detta trots att detta kanske var säsongens allra sista möte med tranorna, så fanns det något tröstande i att bara vara närvarande i det här tysta ögonblicket...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar