Utsikt från en fikaplats...

Idag vill jag dela med mig av den utsikt jag en sensommardag hade från en plats här i Kolmårdsskogen. Platsen var spännande på så sätt, att jag härifrån kunde blicka ut över en liten glänta med en myr i. Tyvärr var det inget som ville visa sig här mer än solens härliga strålar, men längre bort i skogen hördes kronhjortarnas bröl. En riktigt fin plats att sitta och äta sin matsäck på...

En trolsk plats...

En bild från en tidig sommarmorgon ute i Kolmårdens väldiga skogssalar. Vissa delar av min kära Kolmårdsskog känns mer trolsk än andra delar. Just det här ljuset och den här platsen var verkligen just en sådan. Samtidigt som platsen är lite kuslig, är den också väldigt vacker, kanske är det just det som är trolskt?

Tiden...

"Och tiden blir ett förunderligt ting" var titeln på Sune Jonsson fantastiska retrospektiva fotobok som handlade om bondekulturen som sakta men säkert höll på att försvinna. Den här titeln är så tänkvärd, om du tar dig tid att filosoferar vidare över dess betydelse. När jag skriver den här texten har en och en halv vecka passerat förbi sedan jag gjorde bilden, fast det känns som att det var igår. 

Tiden är helt klart ett förunderligt ting, något som ibland känns ogreppbart, hur lång är en  timme egentligen? Det beror på vad du gör, sitter du och har tråkigt känns den längre än om du har roligt, men det är ändå lika lång tid. Men känslan är helt klart något helt annat. Är en timme lika lång för mig som för en mus eller en älg? Hur uppfattar ett djur tiden egentligen, på samma sätt som vi människor?

Med tiden så förändras också saker och ting, stort och smått; jag, du, samhället, världen, människorna runt om oss och inte minst naturen. Ingenting är beständigt! På något sätt en ganska skrämmande tanke, men också mycket sorglig insikt som vi tvingas att förhålla oss till på ett eller annat sätt.

Till dessa tankar tycker jag den här bilden från en resa genom en allé verkligen passar. Skulle alla uppleva att det tog lika lång tid att färdas genom denna "trädtunnel"?

Glad midsommar...

Idag är det midsommarafton, den stora sommarhögtiden, eller kanske mer korrekt sommarens motsvarighet till julafton. Midsommarafton infaller alltid i samband med att vi når årets allra ljusaste tidpunkt - sommarsolståndet som i år infaller den 21 juni. Med julafton är det precis samma sak - denna högtid infaller alltid i samband med att vi är i den allra mörkaste tiden på året - vintersolståndet (infaller den 21 december i år).

Även om mycket är lika med dessa två högtider, den ena sommarens fest, den andra vinterns, så är det ändå några saker som jag tycker väger till fördel för just midsommaren. Det ena är såklart ljuset. På sommaren kan en en fotograf (eller ska vi kalla det ljusnörd?), vara ute och arbeta med kameran nästan hela dygnet. Något som givetvis också har en baksida - då jag aldrig får sova.

Den andra fördelen med midsommar är att livet i naturen denna säsong fullkomligt sprudlar. Kronhjortarna och rådjuren har kid, hackspettens ungar har lämnat boet, likaså ugglornas ungar. Mer eller mindre de flesta blommorna står i full blom, om de inte blommat över nyligen eller rent av blommar sent på säsongen. Med tanke på detta så finns det alltid något att spana på eller fota när man väl är ute i naturen. Det är verkligen helt magiskt hur naturen lever upp och sprudlar av skönhet just precis nu!

Dagen till ära har jag därför inte tänkt att bjuda på en bild på någon blomma, vilket jag många gånger gjort tidigare, utan den här gången vill jag verkligen slå ett slag för vår fantastisk natur och kanske till och med lite extra för vårt lands fantastiska skog. Skogen är min miljö, mitt andra hem och därför startade jag min midsommarmorgon där tidigt i morse. Jag rekommenderar dig verkligen en sväng ut i skogen, om inte i dag så någon av de kommande dagarna.

Så med den här bilden som jag gjorde för några veckor sedan efter ett intensivt regnoväder, vill jag önska er alla en riktigt glad och fin midsommar!

Dimma...

Det är så härligt med dimman, inte minst när den ligger sådär lagom tät att det går att fota delar av landskapet. I det här fallet vägen och det närmaste trädet, men vägen slingrar sig sedan vidare in i dimmiga landskapet. Det blir inte bara vackert rent grafiskt, utan blir också lite mer eggande för fantasin.

Den här bilden gjorde jag en tidig morgon med dimma i början av mars i år. Givetvis passar denna bild allra bäst i svartvitt, då trädet kommer fram på ett helt annat sätt...

Den stilla nattskogen...

Det är stilla, det är tyst och ibland hörs bara ljudet från något djur som passerar eller ljudet av en fågel. Att vara här ute i nattskogen skulle nog uppfattas av många som otäckt, kanske till och med lite hotfullt. Själv kan jag bara älska denna plats, den mystik och den stillhet som skogen delar med sig av under dygnets mörka period...

Dimmiga morgnar...

Kanske är just de dimmiga morgnarna de allra bästa morgnarna? De är inte bara vackra, utan delar med sig av ett härligt lugn. Ett lugn som borrar sig hela vägen in i hjärtat på något förunderligt sätt.

I dimman visar också landskapet också upp en helt annan karaktär, något som verkligen inte finns där utan dimmans hjälp. Träden kan ge en helt annan utstrålning och bli till ett helt annat motiv än när dimman inte är där. Kanske låter det konstigt, men så är det faktiskt.

Bilden i det här inlägget gjorde jag en tidig vårmorgon, då dimman låg tät över fälten och solen sakta kom upp över träden. Det skingrade dimman på de platserna där solen kom åt. Därmed blev också hela landskapet färgat i en fin guldfärg. Fantastiskt fint att få uppleva detta . Jag ser redan fram emot nästa dimmfyllda morgon...

Vårkvällningen...

Idag visar jag fram en bild från vårkvällningen den sista april - Valborgsmässoafton. I år var det en fantastisk fin kväll, där även morkullan kom och flög förbi strax innan klockan var 21:00.

Att i denna kvällning fira att våren äntligen har kommit är riktigt härligt, inte minst om det blir en sådan här vacker kväll. På vägen hem kunde jag inte låta bli att fotografera det här huset, där det låg insvept av skogen. Det såg verkligen mysigt och ombonat ut, med den vackra kvällshimlen och lamporna som var tända inne i huset. När jag såg bilden i datorn så blev min reaktion - ja, det här är verkligen en bild på vårkvällningen - en makalöst vacker tid på året, kanske till och med den allra finaste om jag tänker efter lite?!

Under bokträdens väldiga kronor...

Att vistas i en bokskog på våren är något alldeles speciellt. När löven väl har slagit ut på bokträden blir det i skogen ett speciellt skimrande grönt ljus. Ett skimmer som ger en fantastiskt fint och härligt ljus en vårdag då solen står högt på himlen. Hösten i bokskogen är också fin, men på ett annat sätt. Den här tiden är det färgprakten som lockar och upplevelsen av de färgglada trädens ljus.

I och med det skimrande ljuset på våren så brukar jag försöka besöka en bokskog just den här tiden på året. Men här uppe i Östergötland finns det tyvärr inte särskilt många bokskogar. Så ibland kan det därför vara svårt att få till ett sådant besök. Omberg är dock ett säkert kort, där det finns stora areal med just bokskog.

För några dagar sedan har jag möjlighet att vara i en bokskog just på Omberg och uppleva det gröna vårskimret. Jag njöt hela tiden av vistelsen och kunde givetvis inte låta bli att göra bilden här i inlägget. De väldiga trädkronorna, som sträckte sig mot varandra bildade ett tak över den plats där jag satt i det gröna ljusskimret med min kamera...

Granbarkborreskog...

Granbarkborrens framfart genom skogen har knappast gått någon skogsägare eller skogsintresserad förbi. Det är bra konstigt vad ett så litet djur kan ställa till med. Ett stort vildsvin lämnar spår efter sig då den bökar sönder marken, en hackspett då den hackar sönder träden i jakt på sin mat. Men spåren efter den lilla granbarkborren är att en hel skog kollapsar, åtminstone på kort sikt. Att ta sig fram genom denna skogen kan minst sagt vara en utmaning. Jag gjorde därför en bild på mitt senaste besök i just en sådan skog - där träden mer eller mindre ligger som ett Plockepinn-spel...

"Jättarna"...

Det skymmer i kvällsskogen och den blir sakta men säkert nattskogen istället. Det går knappt längre att se annat än det svaga ljuset från himlen ovanför trädtopparna. När jag vänder blicken mot himlen ser jag bilden - de väldiga granarna står som i en ring runt omkring, likt ett gäng med jättar och bara stirrar ned på mig.

När mörkret faller i skogen, blir dagskogen förvandlad till nattskogen. Det går inte låta bli att låta fantasin få näring. Var skogen en spännande plats innan är det ingenting mot vad den är nu. Jag kan givetvis inte låta bli att göra bilden på dessa jättar jag har runt mig...

Spåren på vägen...

Spåren - en förnimmelse om vad som före mig vandrat denna väg fram och in i dimman. En mycket fantasieggande tanke som lockar mig till att göra just den här bilden. Kanske är just precis så här det ser ut, livets väg? En begränsad bit fram kan vi se, men långt ifrån hela...

De gamla björkarna...

De här gamla björkarna står så fint intill en äng, som ligger precis intill skogen. Vid just de här björkarna verkar trastarna trivs bra. Jag har mött både taltrast, dubbeltrast och rödvingetrast just på den här platsen och vid träden.

Björkarna står formerade likt en grupp om fyra personer, vilket får mig att tänka på Alexandre Dumas bok om de tre musketörerna; Atos, Porthos, Aramis och D'Artagnan. Dessa "musketörträd" står här och vaktar den lilla ängen så fint...

De två gamla träden...

Idet gråmulna slättlandskapet står det två stora, nakna träd intill en liten grusväg, som slingrar sig fram över det vidsträckta slättlandskapet. Den här svartvita bilden tycker jag visar ett typiskt svenskt landskap, inte minst med den stora röda ladan i bakgrunden.

Det här är en vy jag ofta upplever då jag är ute och fotograferar och passerar förbi denna plats, på min väg ut i skogen. I sin enkelhet tycker jag denna landskapsvy är vacker. Inte minst när de stora gamla träden står här i förgrunden och spretar med sina nakna grenar. Dessa gamla träd gör verkligen att jag ändå känner mig vördnadsfull. För med största sannolikhet har dessa bjässar stått på den här platsen i mer än 100 år, kanske uppemot 200 år. Tänk om de ändå kunde berätta...

I skydd av mörkret...

I skydd av mörkret vågar sig älgko med kalv tillslut ut på fältet för att äta. Här kan de nu i mörkret stå i lugn och ro och ingen vet att de är här, förutom fotografen förstås. Jag hör hur de smaskar och äter, samtidigt rusar rusar trafiken förbi i full fart bakom de knotiga träden.

Samtliga trafikanter är helt ovetande om vilken fara som finns på andra sidan den mörka träddungen. På något underligt vis känns det så surrealistiskt att sitta och betrakta allt detta genom kameran. Jag får själv en känsla av hur det moderna samhället möter naturen...

Skogssilhuett mot kvällshimlen...

En bild från den tidiga kvällen i skogen, där skogens mörka marmorering skymmer den lysande kvällshimlen. Natt- och kvällsskogen är verkligen något helt annat än skogen under den ljusa tiden av dygnet. I den mörka skogen är ljuden något helt annat och tystnaden är ofta ett dominerande inslag. Givetvis är det också så att det djurlivet som sover när det är ljust kommer till liv och börjar låta...

Död och liv...

Jag är aldrig politisk i mina inlägg, utan vill istället berätta om mitt sätt att se på naturen, eller de upplevelser jag har när jag är ute i den. Men eftersom att bilden här blir starkare för dig som betraktare gör jag här ett undantag och delar med mig av mina tankar som skapade den.

Den 28 februari inledde USA och Israel attacker mot Iran. Ännu ett krig har startats här i världen, med allt vad det innebär för alla människor som tvingas in i detta.

I min mening känns det som att världens ledare allt mer verkar fokusera på helt andra frågor än de egentligen borde göra. Att starta krig innebär elände och jag tänker ofta på alla de människor som lever mitt i slagfältet (nu senast Iran). Hur familjer splittras, nära och kära försvinner i bombexplosioner, för att inte tala om alla barn som aldrig mer får se sina föräldrar eller vice versa.

Att besluta om ett krig är lätt när man varje dag sitter på tryggt avstånd från slagfältet med obegränsad tillgång på värme, mat och inte minst trygghet. Krigets konsekvenser är då precis lika perifera som slagfältet. Ett krig är aldrig ledaren själv som tvingas utkämpa utan det utkämpas av andra människor som själva inte valt detta. Syftet med ett krig kan självklart vara olika, men allt mer verkar det som att ledaren själv genom kriget ska lyftas till en historisk viktig person, vilket bara är horribelt!

För mig är det enkelt - vi lever på en planet där vi brottas med extremt stora frågor. Så stora frågar att vi alla borde fokusera på dessa istället för att slå ihjäl varandra. Exempelvis har inte alla människor tillgång till rent vatten eller mat. Planeten vi bor på mår verkligen inte bra, vilket gör den mer och mer ogästvänlig att leva på. Vi har sjukdomar såsom cancer som vi istället borde lägga ned all kraft på att försöka hitta botemedel mot.

Med dessa tankar i huvudet gav jag mig tidigt ut under söndagen för att fotografera i den vackra dimman. Plötsligt såg jag två träd i dimman och symboliken blev så tydlig för mig - döden och livet. Bilden blev så otroligt tydligt framför mig där i dimman att jag bara kände mig tvungen att göra den...

En av de allra vackraste vinterdagarna...

Här visar jag fram en bild från en av denna vinters allra vackraste dagar. Den är från en senvinterdag i slutet av februari, då jag var vid sjön Tysslingen utanför Örebro. Ljuset låg på så fint mellan träden och himlen var verkligen förtrollande vacker. Den vissna tisteln samspelade här så fint med de stora träden i bakgrunden och det hela blev till ett riktigt spännande bild ur enligt mitt tycke. Givetvis passar den här bilden allra bäst i svartvitt...

Trädskuggan...

En vacker och härlig vinterdag, med starkt och intensivt solsken, åtminstone stundtals. När solen ligger på som hårdast kan jag inte låta bli att fotografera en ståtlig björk som på ett så exemplariskt sätt i svartvitt harmoniserar mycket fint med den vita snön.

Det vidsträckta vinterlandskapet är verkligen är inte bara bländande av att det är så ljuset, det är också bländande vackert att titta på och uppleva. I mina ögon är det vintern då den är som allra bäst...

Skogslinjer...

Visar idag fram en svartvit bild där trädens linjer är det centrala i bilden. Det är inte bara det dova ljuset, utan också speglingarna från träden i det stilla vattnet som bygger bilden. På något sätt tyckte jag att svartvitt var det som fungerade allra bäst här, eftersom att trädlinjerna kom fram på ett helt annat sätt...