Världen var ännu inte helt vaken när morgonen sakta skred in över fältet, insvept i ett mjukt täcke av kylig dimma. Mitt på ängen stod det ensamma gamla trädet, stolt och orörligt i det djupa, koboltblå morgonljuset. Dess snirkliga grenar sträckte sig ut i den tunga dimman, mot den disiga skyn. Det hela liknade en uråldrig väktare i det frostiga landskapet.
Längs marken vilade gamla stenar halvt döljda i det silveraktiga, frusna gräset. Att stiga ut i denna krispiga stillhet var som att kliva rakt in i en dröm - ett lågmält morgonäventyr där tiden för ett ögonblick stod helt stilla innan dagen sakta men säkert tog över allt mer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar