Utställning...

Imorgon börjar min utställning i Mjölby, en utställning med bilder från Höjdpunkter i Kolmårdens mytomspunna skogar...

Korsspindeln...

Under en morgonpromenad i skogen, då solen står lågt får jag syn korsspindelns nät. Jag kan inte låta bli annat än att göra en bild på kreationen med skaparen i centrum...

Nära älgmöte...

En bild från ett nära älgmöte i den sena skymningen här i Kolmårdsskogen, med en älgko lika förvånad som jag...

Paddmötet...

En bild från ett fint vårmöte med en padda under den varma vårsolen...

Ensamheten...

Ensamhet, ja den är ibland självvald och ibland inte självvald, ljus eller mörk. Jag vet att jag tidigare har återkommit till just "ensamhet" här på bloggen. Det är svårt att inte återkomma till detta ord och tankarna kring det med jämna mellanrum. För mig känns det väldigt viktigt att reflektera över just den ljusa och den mörka typen av ensamhet.

När jag ser på bilden så kan jag inte låta bli att tänka om tussilagon/hästhoven på denna bilden kände sig ensam?! För mig är detta en bild som tydligt symboliserar just "ensamhet". Om den är självvald eller inte självvald ensamhet är upp till dig som betraktare att avgöra, kanske ser du på bilden på olika sätt beroende på när du tittar på den och i vilken sinnesstämning du befinner dig!?

En av Kolmårdens röda...

Som ni säkert känner till vid det här laget så är jag mycket förtjust i näckrosor, då jag visat upp många bilder på dem här de senaste åren. En helt fantastisk blomma att titta på och uppleva, både på långt håll med skogen som fond, men även på nära håll med alla dess detaljer.

De flesta känner säkert också till att det i sjön Fagertärn (i naturreservatet med samma namn) i Örebro län finns näckrosor som är röda. Här i Kolmårdens djupa skogar finns de röda näckrosorna också. Dessa röda näckrosor är sannolikt inplanterade vid något tillfälle, precis som på andra platser i landet där de röda näckrosorna kan ses. Den röda näckrosen är precis som den vita, väldigt vackert att få uppleva. Jag visar här fram en bild på en av Kolmårdens många röda näckrosor...

Haren i morgonljuset...

Just den här tiden tillhör nog den allra vackraste och bästa om man är förtjust i just morgondimmorna. Jag tror faktiskt aldrig att jag kommer att kunna glömma det magnifika mötet som jag hade med en fälthare för några år sedan. En bit ut på fältet satt hon samtidigt som den stigande morgonsolen belyste fältet och som morgondimmorna sakta rörde sig i den svaga vinden.

Idag då jag ser bilden kan jag fortfarande känna känslan från där och då, den sekunden som jag gjorde just den här bilden, även känsla av den fuktiga luften i näsan kan jag känna. Egentligen är det ganska spännande hur känslor på det sättet faktiskt kan framkallas bara genom att man tittar på en bild, inte sant?!

Den nyfikna jungfrusländan...

Jag står precis helt blick stilla. Nu gällde det att inte röra på sig överhuvudtaget, för gör jag det så flyger den iväg direkt! Mitt emot mig, på en liten grankvist satte sig precis en nyfiken liten jungfrusländan, som nu tittar på mig med intensiv blick. Gissningsvis hade jag nog också reagerat på exakt samma sätt, om en stor varelse stått framför mig på samma sätt...

Rita...

Ett porträtt av en mycket vacker råget som jag kommit att kalla för Rita. Jag har haft förmånen att få följa Rita under några år nu och även haft många nära möten henne och nu i år även hennes lilla kid...

En svartvit från det nära storlomsmötet...

En svartvit bild från det nära storlomsmötet jag hade då jag badade tillsammans med denna magiska fågel...

Den vita näckrosen i det svarta vattnet...

Kontrast, ja det är ett ord som handlar om skillnaden mellan det ljusa och det mörka. Det var sannolikt därför just detta ordet var det allra första som dök upp i mina tankar då jag såg den kritvita näckrosen ligga där i det annars så svarta vattnet. Som stora vita fingrar sticker de vita kronbladen upp ur det kolsvarta vattnet och omsluter det gula innehållet i blomman. När så mörkret kommer, så drar blommorna ihop sig och omsluter det gula innehållet, som en sköld. Detta tycker jag gör att man får en liten olustig känsla av att blomman faktiskt lever. 

Jag tror att det är just kontrasten mellan det mörka och det ljusa som gör att dessa blommor förvandlas till små vackra smycken som ligger där i sjöarnas mörka vatten och lockar på uppmärksamhet. Sannolikt blir jag aldrig mätt på att sitta och titta på dessa fascinerande blommor...

Knölsvanen i vassen...

När eftermiddagen kommer är vattnet precis stilla och spegelblankt. En vindpust sveper över vassen så att den gungar lite försiktigt. Sakta skrider en alldeles vit knölsvan fram över det spegelblanka vattnet. Sakta rör den sig in i den höga vassen, kanske letar den efter en säker plats att tillbringa natten på!?

Ännu en trollslända...

Ännu ett nytt möte med en trollslända i den varma sommarsolen. Här sitter den blodröda ängstrollsländan blick stilla, i väntan på byte, på den torra gamla grenen...

Min mamma rågeten...

En bild från ett fint kvällsmöte här i somras med en stolt råget som visar upp sitt nyfödda lilla kid. Det märktes även att det var ett stolt kid som då och då gick och gav sin mamma en puss eller strykning...

Att bada tillsammans med storlommen...

Ni som har följt mig och ni som känner vet att jag har en oerhört stor passion för just storlommen. Den är inte bara min favoritfågel, utan jag hävdar till och med bestämt att den ger Kolmården sin själ. Det är starka ord att hävda, men jag tycker verkligen det. Utan ropen och storlommens närvaro vore inte skogarna här desamma. Så är det bara!

I Kolmården är det inte svårt att få syn på storlommen, utan de finns i de flesta lite större sjöarna. Oftast då jag ser storlommen är den långt ut på sjön och det enda man ser är en liten antydning till fågel som är långt där ute, på den lite mer öppna delen av sjön. Många gånger, då jag suttit och spanat på storlommen, har jag funderat hur det skulle vara att få vara med dem där ute i vattnet, att få simma med dem och se hur de jagar, hur de uppför sig under vattnet och även få se dem på riktigt nära håll.

Härom dagen gjorde jag slag i saken. Jag tog på mig mina badbyxor och hoppade i vattnet med min kamera. Jag ska nog erkänna att det i första hand berodde på den tryckande värmen, men en liten ambition fanns såklart att få komma nära storlommen. Jag simmade bort till ett lämpligt ställe, där jag ställde mig och spanade efter storlommarna som simmade runt längre ut på sjön och jagade.

Jag provade att med mina visslingar och härmande ljud för att locka dem nära. Jag kunde på håll se att de faktiskt reagerade på mina ljud och efter en stund dök en storlom upp bara 2 - 3 meter ifrån mig. Nyfiket tittade den sig omkring, putsade sig och tittade förundrat på mig igen. Gissningsvis undrade den vem jag var och vad jag gjorde här i storlommens rike?! Kanske den till och med tyckte att jag var en mycket konstig storlom?!
Efter ett tag dök den och försvann igen i det svarta vattnet. Aldrig tidigare har jag varit så nära en vild storlom. En fågel som är mycket större än vad den ser ut kan jag nu intyga, då jag varit så nära den.

Det var verkligen en magisk känsla att få bada tillsammans med storlommen. Framför allt eftersom den betyder så mycket för mig. För ett ögonblick fick jag vara gäst hemma hos den och även betrakta detta fantastiska väsen. Något annat som var väldigt roligt var att jag faktiskt lyckades med att få till några nya typer av bilder på min favorit och även en bild med storlommen och min familj på bryggan i bakgrunden.

Denna dag blev till ett underbart minne att bära med sig. Nu har jag äntligen badat med storlommen och även fått komma den så där nära som jag tidigare bara drömt om, detta kommer jag aldrig någonsin att glömma...

Älg och rådjur möts...

Det är sent på kvällen och ljuset har nästan helt försvunnit då jag får syn på älgtjuren som står och spanar en bit ut på veteåkern. Efter en tid rör han sig med bestämda steg ut på fältet och möter där med råbocken, som är påväg tillbaka in i skogen...

Kvällssolen, fingerborgsblomman och den lilla insekten...

En klar och molnfri sommarkväll då solen håller på att gå ned bakom trädtopparna, så lyser den alltid med så fin och varm orange-gula färg. Denna kväll satt en liten insekt på en digitalis/fingerborgsblomma. Då den satt så fint i motljuset kunde jag inte låta bli att göra denna bild. "Sommarkvällsstämningen" är verkligen på topp dessa kvällar tycker jag...

Älgmöte...

En svartvit bild från ett stilla och fint älgmöte i sommarskogen. En ensam älgko står och spanar ut över en liten glänta i skogen, då jag kommer åkandes med bilen påväg ut i skogen, för att fota storlommar. Inte illa att få tillfälle att fota både älg och storlom samma kväll...

De varma dagarna fortsätter...

De varma dagarna fortsätter och håller i sig. Det är både skönt och jobbigt tycker jag. Den tryckande värmen och de höga temperaturerna gör att jag längtar efter kylan. Men det går såklart att ändra på det genom att ta ett svalkande bad.

Här är en bild från tidigare i somras på en fiskmås som glider över Mullsjön då solen gassar...

Rallarros...

Eller mjölkört om man hellre vill kalla den det, svajar så fint i morgonbrisen. Här på en fin plats djupt inne i Kolmårdsskogens mörka skog, dit älgarna gärna kommer för att äta. Denna blomma är verkligen något jag tycker mycket om och som helt klart hör sommaren till. Den är verkligen ljuvlig där den står vid vägkanten och lyser med sin fina lila färg. Den här gången kunde jag inte låta bli att göra en bild på dem, med kamerarörelse förstås...

Ögat i sommarängen...

I den starkt solbelysta sommarängen skymtar jag ett öga. Ett öga som iakttar min minsta vink där jag sitter och kikar genom kameran. Ett mycket trevligt möte som resulterade i några nya sommarbilder på fälthare...

I skydd av vegetationen...

En nyfiken råbock står i sin fulla prakt där inne i skogen och iakttar mig genom den täta vegetationen...

Saknat sommarminne...

Det är svårt att glömma alla de fina mötena här i början av sommaren som jag hade med den svartvita flugsnapparen. Faktum är att jag saknar att väckas mitt i nätterna av dess ljuvliga drillande i träden utanför sovrumsfönstret. Även om det är en klen tröst och saknaden ibland känns jobbig, så vet jag att den svartvita flugsnapparen sannolikt är tillbaka här igen om 8 till 9 månader...

Det lilla kidet...

Sent en kväll fick jag ett fint möte med detta lilla kid. En ganska ihärdig liten krabat som såg till att mamma råget hade fullt upp med tillsynen. Medans mamma råget åt, passade det lilla kidet på att tvätta sig nog, för att sedan sticka iväg åt något håll. Detta gjorde att mamma råget inte kunde koncentrera sig helt på att äta, utan var tvungen att hela tiden ha ett öga på det lilla kidet.

En kväll då de var på besök fick jag höra räven skälla kraftigt. Mycket kvickt placerade sig rågeten framför sitt kid och började att skälla högt och ljudligt mot räven. Rågeten placerade sig och kidet i en del av skogen med högt gräs, så att det lilla kidet inte syntes, utan försvann i växtligheten. Jag tror att det annars är den enda gången som jag har sett det lilla kidet vara stilla. Av denna anledning så går det faktiskt att säga att rågetens taktik fungerade väl, för någon räv visade sig inte något mera den kvällen...

Varma dagar...

De gångna dagarna har minst sagt varit varma augustidagar. Riktigt fina och de har även inneburit ljuvliga och ljumma sommarkvällar. Även om jag tycker att värmen ibland kan bli för mycket så är det dessa dagar som jag under den kalla vintern minns allra bäst.

Här är en passande bild på en trollslända som njuter av värmen och i kvällssolen. På en gammal knotig gren sitter den blick stilla för att lurpassar på eventuella byten...

Annorlunda storlomsmöte...

 Ett storlomsmöte ackompanjerat av den solbelysta klippans spegling i det stilla vattnet...

 

Kronhind och kalv...

 Ett fint och nära möte med en av Kolmårdsskogens alla kronhindar och hennes lilla årskalv...

Svar på mitt öppna brev till Landshövdingen i Östergötlands län – 2020-08-06

Idag fick jag svar på mitt öppna brev till Östergötlands läns landshövding - Carl Fredrik Graf som jag skrev 2020-08-06. Det svaret kan du läsa i sin helhet här nedan.

Till att börja med vill jag berömma Landshövdingen att han tar sig tid att svara på mitt öppna brev, det uppskattar jag verkligen! Det visar på en god ambition och att han verkligen bryr sig. Ett stort tack för det!

Svaret jag fick från Landshövdingen svarade egentligen inte på de frågar jag ställde i mitt öppna brev, utan syftar mest till att ge sakupplysningar. Det jag höjer mest på ögonbrynen över är att Förvaltningsrättens beslut om inhibition eller inte verkar ta olika lång tid. Om det som Landshövdingen skriver är sant hade Förvaltningsrätten fattat ett beslut om att inhibition inte var aktuellt redan när jakten drog igång, eftersom att Länsstyrelsen började att jaga redan dag ett. Jag skickade in min överklagan den 12/6 och jakten startades den 11/6. Flera överklaganden kom sedan in den 15/6, då även jaktledaren Leif Thomsen gjorde ett uttalande för SVT om hur de för stunden jagade.

I frågan gällande vargen i Jönköpings län/Västra Götalands län så har Förvaltningsrätten faktiskt stoppat jakten tills dess att beslut fattats om inhibition eller inte. Något som har verkar ha tagit nästan en vecka (läste precis nu på SVT att beslut fattats av Förvaltningsrätten om att fortsätta jakten).

Med andra ord verkar det som att det är Förvaltningsrätten som i frågan om skyddsjakt hanterar dessa olika. I alla fall om man ska titta på de senaste två månaderna och skyddsjakten i Långbogenreviret och skyddsjakten i trakterna av Gislaved, Gnosjö och Tranemo. Hur kan det bli på det sättet att samma fråga hanteras på helt olika sätt? Detta gör mig verkligen förvånad och det känns mycket, mycket konstigt!

Enligt Östergötlands landshövding Carl Fredrik Graf beaktar Förvaltningsrätten EU-reglerna i sin dom. Detta är helt fel, med tanke på den hänvisning som jag i mitt öppna brev upplyste Landshövdingen om. En ny EU-dom som beslutades om den 11 juni, vilken säger att vargen är fortsatt skyddad även om den rör sig i mänskliga bosättningar eller livnär sig på resurser producerade av människor. 
Deutsche Welle (DW) har sammanfattat det hela väldigt bra här: https://www.dw.com/en/wolves-are-protected-even-in-human-settlements-top-eu-court-rules/a-53778883. 

Här är även länken till EU-domen:
https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/P-9-2020-004316_EN.html.

Sammanfattningsvis kan jag tycka att all hantering av skyddsjakt är högst rörig och konstig och borde därför ses över, så att det ingen jakt kan påbörjas innan överklagandena är hanterade. Länsstyrelsen i Östergötlands län kommer ha svårt att rentvå sitt namn, då de bedrev en högst oetisk skyddsjakt där alfatiken, som förmodligen var mor till de små årsvalparna, blev skjuten. Något som smakar mycket illa i min mun.

Det är tydligt att ett beslut från regering behövs om hur vi ska hantera våra rovdjur i landet. Nu är vi på gång att skjuta ännu mera vargar, denna gången i trakterna av Gislaved, Gnosjö och Tranemo. Det verkar inte som att vargen har någon som helst möjlighet att sprida sig söder ut i landet, då få tamboskapsägare verkar vilja ändra på sina undermåliga stängslingar och beviljande av skyddsjakt sker om och om igen på godtyckliga grunder...

Hösten närmar sig sakta...

Jag tycker att det både på morgnarna och kvällarna nu känns att det börjar bli kyligare. Givetvis tror jag att vi har många härliga sommarkvällar framför oss här i augusti och förhoppningsvis även i september. Det känns ändå som att klimatet håller på att sakta ställa om mot hösten på något vis, inte minst då man är ute tidiga morgnar eller sena kvällar i skogarna. Kalla vindar är inte alls ovanligt.

Här en bild från ett härligt fint höstmöte med en dovhjortstjur. De är verkligen vackra där de spatserar omkring i skogarna...

Öppet brev till Landshövdingen i Östergötlands län – 2020-08-06

Idag har jag skrivit ännu ett öppet brev beträffande den vargtik som sköts under skyddsjakten här i Långbogenreviret i Östergötlands län. Det öppna brevet kan ni läsa här nedan...

Till Carl Fredrik Graf - landshövding i Östergötlands län

Mitt namn är Mårten Lundgren, jag skrev den 10 juli ett öppet brev till Landshövdingen gällande skyddsjakten av en varg i Långbogenreviret här i Östergötland. Jag tackar även för det svar som jag fick i retur. Jag uppskattar verkligen att du tog dig tid att svara. Precis som förra gången så skriver jag detta öppna brev till dig, som jag även kommer att publicera på min blogg för att uttrycka min sorg, frustration och förundran över nyheten som nådde mig den 31 juli 2020 – att den varg som sköts i Långbogenreviret var alfatiken.

Jag vill börja med att jag nog talar för många, då jag säger att jag (läs vi) sörjer den varg som skjutits i Långbogenreviret. Genom denna skyddsjakt som känns som ett beslut i affekt så har Länsstyrelsen i Östergötland riskerat existensen av hela vargreviret här i Östergötland. Även om den slutliga analysen från SVA nu visar att alfatiken inte diade i det skedet som alfahonan sköts, så kan ingen garanterat säga att denna skyddsjakt inte påverkat de valpar som rapporterats om att de finns i reviret. Inte ens vetskapen om valparnas existens fick Länsstyrelsen att ändra sitt beslut om skyddsjakten, utan man valde att gå vidare ändå. Något som i pressen hävdats vara väldigt oetiskt, vilket jag står helt bakom. Ingen vet om valparna nu kommer att gå den grymma svältdöden till mötes eller vad som kommer att hända med dem. Sannolikt kommer inte den ensamma föräldern att klara av att ta hand om valparna helt själv.

I förra veckan tog Länsstyrelserna i Jönköpings län och Västra Götalands län ett beslut om skyddsjakt i delar av Gislaveds, Gnosjö och Tranemo kommuner, på den varg/vargar som föranlett angrepp på tamboskap i områdena. Tisdagen den 4 augusti meddelade Länsstyrelserna att skyddsjakten avblåsts på grund av att två organisationer överklagat till Förvaltningsrätten och som de nu vill att de utreds innan de eventuellt fortsätter med skyddsjakten. Detta är intressant, för om jag inte minns helt fel så var det precis på samma sätt när det gällde skyddsjakten på vargen i Östergötlands län och Långbogenreviret. En stor skillnad var att vi var 7 privatpersoner utöver de två organisationerna som skickade in en överklagan om skyddsjakten här i Östergötlands län. Ändå valde ni på Länsstyrelsen att gå vidare med denna skyddsjakt. Med andra ord, räckte inte 9 överklagande och kännedomen om valpar i reviret för att ni ens skulle göra som Länsstyrelserna i Jönköpings län och Västra Götalands län – stanna upp och utreda frågan ordentligt först.

Jag har själv varit i Långbogenreviret och sett hur undermålig stängslingarna ser ut på många av gårdarna som finns i närheten till den plats där jag fått förklarat för mig att vargtiken sköts. Stängslingen är bitvis i fruktansvärt dåligt skick där det knappast är svårt för ett rovdjur att ta sig in i hagen till tamboskapen. Hur kan det få se ut så här? Borde inte detta vara en åtgärd att ta itu med innan skyddsjakt inleds?

Jag vill även understryka en ny EU-dom som beslutades om den 11 juni, vilken säger att vargen är fortsatt skyddad även om den rör sig i mänskliga bosättningar eller livnär sig på resurser producerade av människor. Deutsche Welle (DW) har sammanfattat det hela väldigt bra här: https://www.dw.com/en/wolves-are-protected-even-in-human-settlements-top-eu-court-rules/a-53778883. Här är även länken till EU-domen: https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/P-9-2020-004316_EN.html. Jag vill bara poängtera för er att den skyddsjakt ni beslutade om den 11 juni strider mot denna EU-dom. Det är uppenbart!

Idag skäms jag utan tvekan över att vara Östgöte!

Vi har nu visat hela Sverige och även andra grupper som bevakar den svenska vargstammen, att vi i Östergötland handlar i affekt. Etik och vetenskap spelar absolut ingen roll för hur vi fattar våra beslut. I Östergötland är varg ett rödlistat och skyddat djur som man hellre skjuter på än skyddar!

Slutligen vill jag säga att jag är glad för att jag har stått upp för vargen i den här frågan. Mitt samvete är därmed helt rent, eftersom att jag har gjort vad jag kunnat. Men Länsstyrelsen i Östergötland har precis skrivit historia med att troligen skjutit bort det vargrevir som är det första på 100-tals år i Östergötland. Länsstyrelsen har därmed också hindrat vargens möjlighet att sprida sig söder ut i landet, något som är ett uttalat önskemål från Naturvårdsverket. Jag är glad att jag inte är i landshövdingens kläder och behöver axla denna tunga samvetsfråga, som sannolikt våra barn en dag kommer att undra över.

Hoppas att du Carl Fredrik Graf har möjlighet att svara mig på detta brev och frågorna i det.

Med vänliga hälsningar

En djupt besviken Mårten Lundgren, Svärtinge (Norrköpings kommun)

Mail: maarten.lundgren@gmail.com

Blogg: http://ml-naturephotography.blogspot.com

Den tretåiga...

Minns här tillbaka till mötet med den tretåiga hackspetten. En ganska oskygg rackare som jag fick till en del spännande bilder på och som jag gärna möter igen ute i skogen.

En bild med både kamerarörelse och rörelse från den tretåiga, då den kom till i samband med att hackspetten hackade frenetiskt på granen...

Som en silhuett i horisonten...

Försommaren har övergått till högsommar och det är då man kan få se dem. Vid kvällningen vågar de sig ibland ut på de jättelika sädesfälten vi har här söder om Kolmårdsförkastningen. Som den här kvällen, då jag hade varit inne i en skog för att spana på eventuella djur som rörde sig där, då jag var påväg tillbaka till min bil såg jag en bekant silhuett en bit bort på fältet. Det är inte träden som ser ut så där tänkte jag, det måste vara... och mycket riktigt, där stod en stor älgtjur och spanade på mig. Fantastiskt fint sommarmöte, att få möta skogens konung som här även hade blivit vetefältets konung...

Kronhjortar i soluppgången...

Det är vid solens uppgång, då det är sådär svalt och friskt ute i skogen, som de vågar sig fram. Plötsligt kan man se ett huvud sticka fram ute på hygget eller i skogsbrynet. Jag pratar förstås om Kolmårdens kronhjortar. Ett annars väldigt skyggt väsen som inte alls är speciellt förtjust i att exponera sig för oss människor. Men har man tur kan de vara lite nyfikna, precis som den här tidiga morgonen då jag satt mitt ute i björkslyn på ett hygge och väntade på dem. Plötsligt stack kronhinden och hennes kalv fram huvudet och kikade på mig...

Dovhjortsmöte i sommargrönska...

Ett fint sommarmöte med en nyfiken dovhjort intill den lummiga ängen...

Älgkon och hennes lilla kalv...

Ett underbart möte med älgkon och hennes lilla kalv. Kalven - en liten orädd krabat som gärna poserade framför kameran...

Natt i Kolmårdsskogen...

Mörkret ligger som ett tätt dimmskikt mellan träden och jag kan med mina ögon inte längre se vad som händer inne i skogen mellan träden, allt är bara svart. Tystnaden är så total att det enda jag hör är mina egna andetag och det känns verkligen som att mina hjärtslag dånar högt ut över den lilla sjön där jag sitter och njuter av skymningen. 

Här är det så tyst och lugnt att jag börjar tvivla på att det överhuvudtaget finns några djur där ute i markerna. Långt ute på sjön ser jag plötsligt en blänkande strimma som rör sig bort från strandkanten där jag sitter med min kamera. På formen ser jag att det är en bäver. Själva bävern är dock så mörk att jag bara kan ana den i spetsen av de ljusa vågorna. Det är verkligen så spännande att ge sig tid att bara sitta och lyssna så här en fin sommarkväll. Även om det inte går att se så kan man uppleva djuren och skogen med öronen. Jag tycker detta ger upphov till egna fantasier och bilder av vad som händer där inne i skogens mörker och det är så spännande! Efter en liten stund då jag slutat att se vågorna efter den simmande bävern hör jag att hon nu gnager på något långt, långt där borta i mörkret...

Över och under ytan...

En bild på näckrosbladet och sköldmöjan, först från ovansidan och sedan under vattenytan...