När putsandet till sist var färdigt lade sig ett absolut lugn över den spegelblanka vattenytan. Sångsvanen stannade upp, böjde försiktigt på nacken och blev kvar med huvudet och blicken vid spegelbilden under sig. Det såg ut som mer än bara en slumpmässig paus, som om den kritvita svanen faktiskt studerade sin egen spegelbild i det klara, solupplysta vattnet.
För en naturfotograf är det just de här intima, lågmälda stunderna som gör hela skillnaden. Att genom sökaren få följa hur fågelns blick dröjer kvar i vattenytan och fånga det där tysta mötet mellan svanen och dess reflektion, inramat av höstens alla färgtoner. Detta är en upplevelse jag nu burit med mig och reflekterat mycket över, inte minst nu när hösten står och väntar vid förstukvisten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar