Det finns ett ögonblick i skarven mellan sensommar och tidig höst då naturen slutar att skynda. Det är en tid för djup andhämtning, när sommarens gälla ljus och sprudlande liv sakta viker undan för någonting mjukare, mer dämpat och eftertänksamt.
Dimman kommer smygande över stilla vatten och skogsbryn, som en mjuk slöja som tystar världen. Den suddar ut skarpa konturer och förvandlar landskapet till en viskning i gråskala. Träden i fjärran blir till tysta silhuetter, och vattenytan förvandlas till en spegel utan en krusning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar