lördag 31 oktober 2020

Spökslottet...

Över det gamla slottet lyser månen klar i skymningen, intrycket av ett gammalt hemsökt spökslott går inte att ta miste på. En bild som jag därför tycker passar mycket bra en helg som denna...


fredag 30 oktober 2020

Trevlig Halloween till er alla!

Jag vill med några bilder härifrån en ödekyrkogård i Kolmården önska er alla en riktigt trevlig och fin alla helgons helg, nu mera även känd som Halloween...



torsdag 29 oktober 2020

Spindeln i solblänket...

I strandkanten vid en sjö här i Kolmården ligger solen på så att det i solblänket från vattnet tydligt syns hur en spindel har byggt sitt nät och sitter och lurpassar på eventuella byten...


I trollskogen...

En bild från en riktig trollskog - Ryfors gammelskog utanför Mullsjö...


onsdag 28 oktober 2020

Någon snok-ade utanför mitt hus...

En varm kväll i september, ja precis en sådan där halvljummen kväll när man inte riktigt vet om det är sensommar eller om det är höst ute. Värmen försvinner i samband med att solen går ned bakom horisonten, men samtidigt är det så varmt att en långärmad tröja är fullt tillräckligt att ha på sig för att inte frysa. Precis en sådan kväll var det, när något ringlade fram på asfalten utanför vårt hus.

Vad skumt, vad är det där för liten svart tråd som rör sig där borta tänkte jag? Väl framme fick jag se att det inte alls var en tråd, utan en liten snok. Med allra största sannolikhet har han letat sig ut på den varma asfalten i kvällssolens sista varma strålar för att få lite värme.

Denna lilla snok fick stor uppmärksamhet under kvällen, inte bara av mig utan av hela familjen, både jag min fru och våra två barn fascinerades av den lilla söta snoken som kom att få heta Simon. Jag tror ingen av oss i familjen hade sett en sådan liten snokunge tidigare. Simon var rolig, han var både nyfiken och hade attityd. Så fort jag kom för nära med kameran så ringlade den ihop sig och gjorde sig beredd för attack till barnens stora förtjusning.

Det blev slutligen några bilder på Simon innan han slutligen ringlade tillbaka in bland skogens ris och stenar. Kanske har denna lilla snok lagt sig tillrätta för säsongen, då ingen av oss här hemma har sett till den lilla snokungen sedan just den här kvällen. Jag tror att Simon sannolikt ligger nedbäddad bland barr och löv i någon liten hålighet inne i skogen, i väntan på att höst ska bli till vinter och vinter till vår. När den varma solen kommer åter kanske vi återigen kan få se Simon "snoka" omkring utanför vårt hus...






tisdag 27 oktober 2020

Dödens blick...

På en torr gren i en av de gamla tallarna sitter en ormvråk. Något tilltufsad verkar hon, efter att ha flugit genom den täta skogen. Hennes blick söker villkorslöst genom skogens växtlighet efter rörelse. Vad var det som fick henne att stanna just här? Kanske en gnagare som rörde sig lite för mycket i fel ögonblick?

Intensivt fortsätter hon att speja ut över marken. Plötsligt händer något längre bort som får henne att vända blicken åt ett annat håll. Hennes skarpa blick och vassa klor gör henne till detsamma som döden för en liten gnagare. Hennes hållning ändras och som på en given signal kastar hon sig ut i luften och beger sig iväg från den torra grenen. Snart har skogen en gnagare mindre och ormvråken är därmed inte längre utsvulten. För den lilla gnagaren är döden ett faktum.

När jag gjorde de här bilderna hade jag hela tiden Erik Saties "Gnossienne No 1" i huvudet. Ett stycke jag tycker passar bra till dödens blick och hela situationen...







måndag 26 oktober 2020

Den gamla kvarnen...

En bild från en mycket speciell plats. Här stod en gång en gammal kvarn och var därmed en mötesplats för många människor. Idag endast en ganska så ödslig plats där en och annan människa passerar förbi...


söndag 25 oktober 2020

Nyfiket rådjur...

Plötsligt tittar ett väldigt nyfiket rådjur fram...


Kolmården i höstfärger...

Naturen är just nu helt fantastiskt underbar. Skogen är som ett potpurri av olika färger. Att vara ute med kameran såhär års är verkligen helt fantastiskt. Ibland har jag svårt att tro att det faktiskt är samma landskap som jag befinner mig i som för några månader sedan.

Med all denna färgprakt kan jag inte låta bli att arbeta med rörlig kamera för att få en mer målerisk touch på bilderna. Jag tycker att det är inte bara är roligt och spännande utan även ger ett vackert resultat som inte är så statiskt.

Här är några bilder från Kolmårdsskogen i sin underbara höstprakt...




Annorlunda bävermöte...

Ett lite annorlunda bävermöte, då bävern satt och mumsade på några grenar vid strandkanten en bit längre bort från mig. Här vid växtligheten satt hon gömd i sin miljö vid den lilla tjärnen djupt inne i skogen...


lördag 24 oktober 2020

Vackert ljus...

En bild från Ryfors, då ljuset låg på väldigt vackert i den spännande miljön som finns på den här platsen. Givetvis kunde jag inte låta bli att göra en bild...


fredag 23 oktober 2020

Storlomsmöte...

En bild från ett magiskt ögonblick - då storlommen sträcker ut sina vingar...


torsdag 22 oktober 2020

Oktoberdimma...

En oktobermorgon passerar jag kärret som nu präglas av hösten alla färger. I kärrets mitt står de gamla knotiga träden uppställda i givakt och hälsar mig välkommen på min färd vidare in i Kolmårdsskogens spännande skogssalar.

Även om kylan och fukten är bitande en sådan här morgon, kan jag inte låta bli att njuta av färgerna och det underbart vackra landskapet. Kolmården är så fantastiskt vackert...


onsdag 21 oktober 2020

Sent skymningsmöte med älg...

En bild från ett sent skymningsmöte med en älgko, från den spännande Mullsjöskogen...


tisdag 20 oktober 2020

Den gamla furan...

I dimman och soluppgången utmärker sig den gamla furans knotiga kropp mot de yngre träden...


Vidsträckta vingar...

På en gren i skogen sitter en solupplyst trollslända med sina vidsträckta vingar...


måndag 19 oktober 2020

Ett vaksamt öga...

Inne i sommarängens grön-grönskande idyll finns ett vaksamt öga som håller noga koll på vad som händer runt om...


söndag 18 oktober 2020

Gräsgrön guldbagge på besök...

Här är två olika bilder från i somras, då en gräsgrön guldbagge kom på besök...



lördag 17 oktober 2020

Möte med amiralen...

En bild från ett fint möte med amiralfjärilen en solig septemberdag...


fredag 16 oktober 2020

Svar på mitt öppna brev till Landshövdingen i Östergötlands län – 2020-10-14

Under gårdagen fick jag svar från Landshövdingen i Östergötlands län på det öppna brevet som jag skrev den 14 oktober. Tyvärr tycker jag att landshövdingens svar är väldigt intetsägande i frågan och han verkar hålla näsan högt och försvara deras agerande, trotts att länsstyrelsen faktiskt fick sitt skyddsjaktsbeslut hävt av kammarrätten. Sammanfattningen på kammarrättens dom (länk) lyder enligt följande:

”Sammanfattning
Det ankommer på länsstyrelsen att visa att samtliga grundläggande förutsättningar är uppfyllda för beslut om skyddsjakt. Kammarrätten anser att utredningen ger tillräckligt stöd för bedömningen att det inte fanns någon annan lämplig lösning. Det har dock inte visats att den aktuella skyddsjakten inte riskerar att försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Länsstyrelsen har inte heller, med hänsyn till att målet med skyddsjakten var att förhindra allvarlig skada, visat ett tillräckligt tydligt samband mellan åtgärden och det förväntade resultatet. Länsstyrelsens beslut ska därför upphävas.”

Länsstyrelsen har alltså fått kritik av kammarrätten här för att man inte har tagit hänsyn till arten bestånd och upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus i dess naturliga utbredningsområde här i södra Sverige. Inte heller tycker kammarrätten att länsstyrelsen har kunnat motivera skyddsjaktens förväntade resultat tillräckligt tydligt i sitt beslut, länsstyrelsen har inte tillräckligt påvisat att skyddsjakten med beslutad utformning löser det problem de hävdar att den är tänkt att lösa.

När jag nu i mitt öppna brev frågar landshövdingen om vilka preventiva strategier som länsstyrelsen nu arbetar med för att förebygga att denna händelse upprepas, så får jag egentligen inget svar alls, bara att länsstyrelsen äger frågan och att de arbetar med den, vilket jag redan visste. Detta svar från landshövdingen får mig nu att fundera om länsstyrelsen över huvud taget har några preventiva strategier? Ja, den frågan kan bara länsstyrelsen och landshövdingen själva svara på. 

Preventiva åtgärder och dialoger om detta bedömer jag som en förutsättning för att vi ska kunna ha en levande landsbygd där vi kan leva sida vid sida, människa, tamdjur och rovdjur. Personligen tycker jag att det är riktigt, riktigt dåligt att landshövdingen inte kan ge ett mer tydligt och rakt svar på min fråga. Ännu en gång skäms jag djupt för att vara östgöte!


Sent harmöte...

I den dimmiga skymningen sitter den lilla fältharen på den nyklippta gräsmattan och äter av den saftiga vegetationen. Det blev ett mycket sällsamt och fint möte med den lilla fältharen...


torsdag 15 oktober 2020

Göktytan kikar fram...

En bild från ett möte med göktytan och tillsynes en mycket nyfiken individ. Det är inte ofta jag möter göktytan ute i markerna, men tycker den tillhör än av våra allra vackraste hackspettar. Blev mycket glad för att ha haft detta lite annorlunda och lite humoristiska möte med denna inte allt för vanliga fågel...


Hind och kalv...

Möte med en ståtlig kronhind och hennes lilla kalv här i Kolmårdsskogen...


onsdag 14 oktober 2020

Öppet brev till Landshövdingen i Östergötlands län – 2020-10-14

Idag har jag ännu en gång skrivit ett öppet brev till Landshövdingen i Östergötlands län beträffande sommarens skyddsjakt här i Långbogenreviret. 

Den 5 oktober kom kammarrättens dom som sa att Länsstyrelsens beslut om skyddsjakt var felaktigt och därmed upphävdes förvaltningsrättens dom om skyddsjakt på vargen i Långbogenreviret. Ni som följt denna händelse vet att alfatiken i reviret blev skjuten under denna felaktiga skyddsjakt. Att utfallet blev på detta viset tycker jag är mycket olyckligt och sorgligt.

Jag vill nu därför veta hur Länsstyrelsen i Östergötland arbetar och vad de har för strategier för att förhindra att ett liknande felaktigt beslut om skyddsjakt tas igen. Hur ser egentligen Länsstyrelsens preventiva arbete ut för att förhindra framtida eventuella rovdjursangrepp?

Det öppna brevet kan ni läsa här nedan:

Till Carl Fredrik Graf - landshövding i Östergötlands län

Mitt namn är Mårten Lundgren, jag skrev den 10 juli och 6 augusti öppna brev till dig gällande skyddsjakten av varg i Långbogenreviret här i Östergötland. Jag passar även inledningsvis på att tacka för att du tagit dig tid att svara mig på dessa öppna brev. Precis som tidigare gånger så kommer jag att förutom att skicka dig detta öppna brev, även publicera detta på min blogg.

Den 5 oktober meddelade Kammarrätten i Sundsvall att man gett den överklagan, som Rovdjursföreningen tillsammans med Jaktkritikerna och Föreningen Nordulv lämnat in, rätt ur den aspekten att skyddsjaktbeslutet från Länsstyrelsen i Östergötland var felaktigt.

Som Landshövdingen säkert kommer ihåg uttryckte jag min oro över vargarna i Långbogenreviret i de öppna breven som jag tidigare skrivit till dig. Jag skrev då att jag inte såg skyddsjakt som en lösning. Något som Kammarrätten tar fasta på i sin dom, jag citerar: 

”Det kan inte uteslutas att effekten av att skjuta en individ i en vargflock där någon eller flera av dem orsakar allvarlig skada kan medföra att risken för fortsatta skador undviks eller minskas. För att skyddsjakt ska vara en lämplig åtgärd krävs dock att det finns stöd för att detta skulle bli resultatet i det aktuella fallet. (Jfr EU-domstolens dom Kommissionen mot Finland, C-342/05, EU:C:2007:341, p. 42–43.)”

När vargtiken väl hade skjutits uttryckte jag min oro för att detta i allra sämsta fall kunde vara slutet för Långbogenreviret, då en ensam förälder ur alfaparet sannolikt inte kunde ta hand om de valpar som fanns i reviret. Att skyddsjakten i Långbogenreviret kunde hota revirets fortsatta existens var även något som Kammarrätten slog fast i sin dom. Jag citerar återigen här ur Kammarrättens dom: 

”Det har dock inte visats att den aktuella skyddsjakten inte riskerar att försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Länsstyrelsen har inte heller, med hänsyn till att målet med skyddsjakten var att förhindra allvarlig skada, visat ett tillräckligt tydligt samband mellan åtgärden och det förväntade resultatet. Länsstyrelsens beslut ska därför upphävas.”

Kammarrätten valde att ändra förvaltningsrättens domar och därmed upphäva Länsstyrelsens beslut den 11 juni 2020 om skyddsjakt av varg i Långbogenreviret. Trotts detta är nu alfatiken skjuten och ingen vet idag hur Långbogenrevirets framtid kommer att se ut. Var detta slutet för reviret eller kommer det att leva kvar? Svaret på den frågan får framtiden utvisa. 

Jag förutsätter dock att ni på Länsstyrelsen, liksom jag vill undvika att denna historia ska upprepa sig. Det är således numera fakta att Länsstyrelsen i Östergötland bedrivit en felaktig skyddsjakt på en rödlistad och av EU skyddad art. Av denna anledningen skulle jag därför vilja veta hur ni på Länsstyrelsen i Östergötland nu arbetar och vad ni har för strategier för att förhindra att ett beslut om skyddsjakt tas på liknande lösa grunder? Hur arbetas det preventivt för att förhindra framtida eventuella rovdjursangrepp?

Vi måste nu mer inse att Östergötland är ett län som är en del av vargens naturliga utbredningsområde. Därmed måste vi hitta ett framgångsrikt och bra sätt att leva sida vid sida – hur arbetar ni med den frågan?


Med vänliga hälsningar

Mårten Lundgren, Svärtinge (Norrköpings kommun)

Mail: maarten.lundgren@gmail.com
Blogg: http://ml-naturephotography.blogspot.com


Glänsande vingar...

Det glänser om den vackra trollsländan som sitter på en träplanka och solar sig i de varma solstrålarna...


tisdag 13 oktober 2020

Möte med rådjurskid...

En bild från ett stilla och fint eftermiddagsmöte med det lilla rådjurskidet...


måndag 12 oktober 2020

Höstskog...

En bild på höstskogen och dess vackra färgprakt...


Älgjakten startar...

Idag startar älgjakten i södra Sverige. I Östergötland får totalt 1842 älgar skjutas under jakten enligt SVTNyheter, vilket jag ser som en siffra långt högre än vad som överhuvudtaget finns i länet innan jakten. Att det skulle finnas betesskador från älg får mig också att höja på ögonbrynen, då det är svårt att hitta spår i skogen av älgarna överhuvudtaget. Finns det överhuvudtaget betesskador är de sannolikt från kronhjortar och inte älgarna.

Min förhoppning är givetvis att de få älgar som finns här i skogarna håller sig undan så att det även fortsättningsvis går att få älgmöten här i Kolmårdsskogarna...


söndag 11 oktober 2020

Dimmig oktobermorgon...

Imorse - denna söndag i mitten av oktober, vaknade Kolmården till en underbart vacker och stämningsfull höstmorgon. Över sjöar och slätter dansade älvorna, samtidigt som solens strålar letade sig fram genom träden och det dimmiga landskapet. En fantastiskt fin höstmorgon då naturen visar fram sin allra bästa sida...


Steglitser överallt...

En flock med hundratalet steglitser lyfter från fältet och cirklar där över tills dess att de lugnat sig. En riktigt mäktig syna att få uppleva hur de färgglada fålarna rör sig tillsammans i en svärm. Först då de lugnat sig och de känner sig trycka försvinner flocken ned i fältet igen för att fortsätta att äta...


lördag 10 oktober 2020

Älgarnas favoritplats...

En bild från en av älgarnas favoritplats här i Kolmårdsskogen...


fredag 9 oktober 2020

"Kogänget"...

Vid ett möte med ett gäng nyfikna kor fick jag agera fotoautomat, medan "kogänget" ställde upp sig för att göra de olika bilderna. Enskilda porträtt och gruppfoton varvades flitigt, här är några av dem...






torsdag 8 oktober 2020

Älgens väsen...

Det är mycket olika saker som fascinerar mig i skogen. Ja, ni som har följt mig här på bloggen en tid vet såklart att mitt intresse för naturen är brett och framför allt det liv som finns i skogen. Det finns dock något i skogen som väcker min uppmärksamhet lite extra och som aldrig slutar att fascinera mig (många av er läsare vet sannolikt redan nu vad det handlar om) och det är givetvis skogen konung - älgen!

Få ting i skogen eller andra djur här i vår natur har på samma sätt lyckats binda mitt intresse så mycket som just älgen. Det är dock långt ifrån varje gång jag är ute i skogen som jag får se en älg, men hoppet om att få göra det finns ändå alltid. Vissa gånger ser jag inga älgar, men känner deras närvaro eller hör deras närvaro på längre håll. Ibland händer det dock att jag hör älgens närvaro, men att den inte vill ge sig tillkänna eller visa sig, utan vara ifred. Till skillnad mot kronhjorten som ofta vandrar runt i skogarna i grupper, har jag fått känslan av att älgen mer liknar en eremit, den vill vara ifred och inte bli störd. Min första bild till det här inlägget är dessutom ett tecken på att det ibland nog är så att älgarna finns där i bakgrunden någonstans, men inte vill exponera sig. Älgkon på bilden stod precis blick stilla i mörkret bakom ett träd och iakttog mig med stor noggrannhet. Hon var sannolikt inte bara nyfiken, utan hoppades på att jag förr eller senare skulle bege mig ifrån platsen så att hon fick vara för sig själv igen, vilket jag även gjorde.

På något sätt känner jag mig efter ett älgmöte alltid så glad över att ha fått stått öga mot öga med skogens konung. Att få uppleva detta ståtliga djur, hur den äter, hur den sover, hur den vilar, eller hur den vandrar runt på hyggena är så starkt och berör mig på djupet. Jag har genom åren fått vara med om många sällsamma och märkliga älgmöten. Det finns gånger där älgar lurat mig fullständigt, gånger där älgar kommit fram ur skogen plötsligt från ingenstans, eller försvunnit och sedan kommit tillbaka igen. Även möten har ägt rum med stora älgtjurar som jag tidigare aldrig sett eller ens trodde fanns.

Men vad är det då som gör att jag fascineras så mycket av just älgen?
Till att börja med är älgen väldigt majestätisk och ett mycket ståtligt djur, med ett mycket särskilt uttryck. Deras uppträdande är personligt och verkar ibland även göras med en viss form av humor, vilket gör att skrattet ligger väldigt nära till hands. Men deras sätt att röra sig i skogen och gömma sig fascinerar mig också väldigt mycket. Hur kan ett sådant stort djur plötsligt bara försvinna in bland träden och vara helt försvunnet? Men det som fascinerar mig allra mest hos älgen är dess speciella väsen. 

Men vad är egentligen älgens väsen för något? Jag vet egentligen inte om det riktigt går att svara på den frågan på ett enkelt sätt. Kanske blir det lättare att förstå detta då du själv en dag står öga mot öga med en älg och tittar in i hennes mörka svarta, djupa ögon?! Jag vill dock ändå ge mig i kast med att försöka redogöra för mina tankar om älgen och dess väsen här nedan i artikeln.

På något sätt handlar älgens väsen om djurets samexistens med skogen/naturen och kanske bilden John Bauers s
agoälg "Skutt" som han skriver om i sin saga om den lilla prinsessan Tuvstarr, inte alls är långt ifrån att beskriva älgens väsen?! Ett väsen är inte bara ett djur utan någonting mer, någonting större än bara kött och blod. Vid de tillfällena som jag inte möter älgen i skogen känner jag ändå en vördnad och vetskapen om att älgens väsen ändå finns där i skogen hos mig. Jag vet att det är på den här platsen eller i den här skogen faktiskt brukar röra sig älgar, även om det inte sker just här och nu i den stunden jag är där. Älgens väsen finns med andra ord alltid i skogen. Kanske är det svårt att förstå detta, men vetskapen om älgens existens bidrar ändå till att de existerar på något märkligt vis. Mina ögon luras dock att älgen inte är där, för att jag inte ser den. Men som jag tidigare skrev, så har det hänt att de bara plötsligt står där mitt framför mig och dyker upp som från ingenstans. Detta bidrar såklart också till att man faktiskt aldrig kan vara riktigt säker på om en älg är i faggorna eller inte.

Hur älgen lever, hur den tänker och hur den rör sig går nog aldrig att förstå helt och fullt för oss människor skulle jag tro. Visst kan du med böckers hjälp ta reda på hur älgen lever och uppträder, eller försöka att förstå med hjälp av din erfarenhet. Du kan till och med hitta en plats där alla älgarna brukar vara samlade för att exempelvis äta. Men då vet du egentligen inte mer om älgens väsen, utan bara vad någon skrivit om älgen i en bok eller när du hittat var deras "favoritmatplats" är. Men älgens väsen är bara älgarna själva som känner till och vet allt om.

Så älgens väsen är helt klart något som jag ändå tycker kryddar mina besök ute i skogarna. Vetskapen om att skogens konung faktiskt finns där inne i skogens dunkel någonstans, a
tt älgen plötsligt kan dyka upp när man sitter och väntar vid ett kalhygge är helt enkelt något som förhöjer spänningen att vara där ute i de stora skogarna. Här i Kolmården syns de stora tjurarna nästan bara till då det är brunst och de letar efter en älgko att para sig med. Men de finns där ute, någonstans i den stora och mörka Kolmårdsskogen.

Min fascination över älgen och dess väsen är därför något som jag tycker att denna artikel i bloggen ska få berätta om och hedra. Älgen - skogens konung är ett mäktigt, mytomspunnet och inte minst fascinerande väsen. Älgen är därför något som vi ska vara mycket stolta över att den finns och går att uppleva här i Sveriges skogar. Älgen är ett djur och ett väsen som jag aldrig någonsin kommer att kunna fota mig trött på. Jag ser därför redan fram emot mitt nästa möte...



onsdag 7 oktober 2020

Hökuggla i höstskog...

En bild från ett möte med en mycket fokuserad hökuggla i höstskogen...