tisdag 12 maj 2020

Det man sår får man skörda…

Sakta glider min bil fram på den lilla grusvägen i skogen. Det är tidigt på morgonen och solen har inte alls orkat upp över horisonten ännu. På något märkligt sätt har det mörka dunklet i skogen ändå förvandlats till en dov ljushet som gör att jag ändå kan se längre bort på vägen än bilens strålkastare och ut över fälten och hyggena. Min för hoppning den här morgonen är att jag äntligen ska få ett möte med skogens ståtliga konung. Vanligtvis brukar älgarna efter en lång vinter, återigen visa sig mer frekvent under april månad. Den här våren har det dock varit annorlunda och just älgmötena har det av någon oförklarlig anledning varit väldigt sparsamt med. Detta har gjort mig både nedstämd och illa till mods. Finns det över huvud taget några älgar kvar i skogarna?!

Nu kanske ni tänker att det bara är att leta där det finns mat på hyggena, där björkar, sälg och annat ”älggott” växer!? Men det är just här jag befinner mig, djupt inne i skogen, i närheten av ett stort gammalt kalhygge. Vanligtvis är det just här älgarna brukar vara. Här lyser dessutom björkarna med en sådan där intensivt ljusgrön kulör som de bara gör tidigt på våren. Det som förbryllar mig är att de små björkarna inte alls ser betade ut, utan är hela och fina. Finns det verkligen inga djur här som äter av dem?

När jag väl svängt in på en ännu mindre grusväg hittar jag äntligen min älg. Men vad nu, den bara står här och tittar. Det som möter mig är en mer eller mindre paralyserad älg som bara står och glor, precis som den tänker - VART HAR MIN SKOG TAGIT VÄGEN?


Att denna älg är både stressad och förvirrad över det hon ser går inte att ta miste på. Jag hinner få till några bilder på den förvirrade konungen, innan hon tillslut stapplar sig in där det fortfarande finns skog. Jag sitter blick stilla, då jag inte vill stressa älgen eftersom kalhygget gör det svårt för henne att ta sig fram. Jag vet att jag tidigare här på bloggen skrivit om flera starka älgmöten som jag haft här i Kolmårdsskogarna, men detta mötet var utan tvekan starkt på ett helt nytt sätt. Kraftigt högg denna älgs uttryck och förtvivlan över läget mig i hjärtat, på ett sätt som inget annat tidigare djurmöte gjort. Detta gör att jag inte kan låta bli att ställa mig frågan - Hur mår våra djur i skogarna egentligen?

I Kolmården har vi under senare år fått känna på det allt mer intensiva och aggressiva skogsbruket. Det börjar bli stora areal av kalhyggen nu där berg, stenblock och lera trycker undan varandra för att få en glimt av solljuset. Även om skogsbolaget nu inte hunnit så långt med avverkningen på just den här platsen, så verkar det nya vara att man inte bara tar hand om träden, utan även tar hand om kvistar, stubbar m.m. som man tidigare lämnade kvar. Detta för att utvinna det allra, allra sista av den skog man huggit ned. Hur tänker man egentligen här? För att de nya små trädplantorna skall kunna växa så behövs såklart någon form av näring till dem. Men eftersom att det nu inte finns naturligt i och med grenar kvistar så antar jag att man istället tänker börja att gödsla skogarna, eller kan man lösa det på något annat sätt?

För att återgå till älgen så är den inte bara ett populärt byte hos jägarna, utan även snart utkonkurrerad här i Kolmården av den snabbt ökade kronhjortspopulationen. Jag blir mer och mer säker på att vi inom ett fåtal decennier inte längre kommer att kunna uppleva älg här i Kolmården. Konkurrensen från andra djur och oss människor börjar bli allt för hård och nu hugger vi även ned deras skog – deras hem.

För mig är denna utveckling väldigt märklig och går stick i stäv med vad vi borde göra. Jag tror att vi alla mer eller mindre är överens om att Amazonas regnskogar ska bevaras. Att ingen ska jaga den starkt utrotningshotade tigern i Indien eller på annat sätt begå våld på vår planets biologiska resurser. Att det är viktigt att tänka på framtiden fick vi dessutom bevis på när Frankrikes president Emmanuel Macron uttryckte sig i media förra året om bränderna i Amazonas regnskogar. Det vi dock ofta verkar glömma är hur vi egentligen har det här på ”hemmaplan” med våra egna djur och våra egna skogar?! I den rödlistan som gavs ut i april månad 2020 så kan man i sammanfattningen läsa följande:

”De viktigaste påverkansfaktorerna för Sveriges arter är avverkning och igenväxning. Cirka 1 400 rödlistade arter påverkas starkt negativt av avverkning och ungefär lika många påverkas av igenväxning.”

Med denna vetskapen kan jag bara inte förstå hur vi ändå hugger ned våra skogar. Det är hög tid för skogsägarna att vakna upp och se verkligheten. De behöver ta sitt ansvar och börja sköta sina skogar och planera för ett långsiktigt skogsbruk. Ett skogsbruk som inte bara främjar alla skogens invånare, utan också bevarar den för framtida generationer.

Fortsätter vi på samma sätt som idag med vårt skogsbruk, så kommer jag aldrig kunna ta med mina barnbarn ut i skogen och låta dem uppleva allt vackert som här finns. Jag får helt enkelt nöja mig med att berätta för mina barnbarn om de djupa Kolmårdsskogarna, hackspettarna, älgarna och alla de andra nu utdöda djuren som gett upphov till oförglömliga upplevelser med och om hur dessa djur långsamt försvann från skogarna och hur allt övergick till att bli helt tyst…


4 kommentarer:

Anonym sa...

Så oerhört ledsamt att läsa - kan bara hoppas att allt går en annan väg så att man kan få visa barnbarn istället för att berätta. Starkt skrivet och mycket fina bilder på älgen. /Malin Ellisdotter

Terje sa...

Riktigt stark och bra text. Håller med dig till 100 procent! Ser hur kalhyggen också ökar här i Mullsjöskogarna, att de en gång så fina Mullsjöskogarna också faller offer för det allt hårdare skogsbruket. Vi har fortfarande gott om älg, men vad jag hört vill man i de nordliga trakterna gynna kronhjorten. Har än så länge inte sett några effekter av detta, verkar mer vara dovhjorten som ökar. Något som jag inte känner till effekterna av. Älgen kan i viss mån gynnas av kalhyggeskulturen, men jag har själv sett effekterna av en alldeles för aggressiv jakt. Det var långt mellan älgarna i Hälsingland när jag bodde där, dessutom såg jag aldrig en större älgtjur än en fyrataggare under de sju åren jag bodde där. Ett resultat av långvarigt trofétänkande, de största tjurarna var det finaste jaktbytet...

Mårten Lundgren sa...

Tack för din kommentar Malin, jag kan bara hålla med dig. Hoppas att detta snart vänder och att vi lär oss att uppskatta våra skogar och vår natur på ett mer hållbart sätt. En skog är ju ovärderlig och går ju inte bara att värdera i pengar. ;)

Mårten Lundgren sa...

Tack för din kommentar till artikeln Terje! ;)
Jag gläds främst åt att få läsa att ni fortfarande har gott om älg nere i Mullsjöskogarna. Något som jag även har fått uppleva själv. Men blir oroad över att läsa att kalhyggena ökar. Skog är inte bara träd och kan inte värderas i pengar, utan är ovärderlig. En skog tar flera hundra år att återskapa, men endast timmar att riva ned.

Jag hoppas inte att man väljer att gynna kronhjortarna allt för väl, då de verkar pressa undan älgarna. En person berättade för mig en gång att älgarna, till skillnad från kronhjortarna vill vara ifred på sina hyggen. Kronhjorten däremot trivs bra med att gå i flockar. Vet inte om detta stämmer, men det kan i så fall göra att en ökad population av kronhjort kan pressa undan älgarna nere hos er. :(

Även tråkigt att läsa att älgarna har det svårt i Hälsingland, men kanske blir jag inte så överraskad av det, då stora skogsbolag även äger skogarna där uppe.

Roligt att du tyckte att texten i artikeln var bra Terje och igen, tack för din kommentar! ;)