Sommaren för med sig en oundviklig och djup dragning - längtan till havet!
Väl framme söker sig min blick oavbrutet till havslinjen, där det väldiga havet sträcker sig ut mot en horisont som verkar lova oändlighet, långt bortom vad ögat kan nå.
Jag tänker på en särskild plats, en kuststräcka av urgammal, slipad granit, där klipporna står som fasta fundament i en ständigt rörlig miljö. Att sitta på en sådan klippa, med horisonten som den enda fasta punkten, är att bli ett med detta fantastiska landskap. Det är de saknade sinnena som återvänder: den skarpa, mineraliska doften av tång som blandas med den friska, salthaltiga luften som genast gör huden sträv. Så ljudet, det oavbrutna, rytmiska kluckandet och det djupare, rytmiska bruset när vågorna mjukt och oåterkalleligt arbetar sig in i klippskrevorna och runt de slipade granitblocken.
I dessa stunder, när elementen omfamnar mig, händer det att jag lägger mig ned. Jag sluter ögonen och låter allt annat falla i glömska för en stund. Att bara vara i detta nuet, är en av de starkaste och mest behagliga upplevelser av ren närvaro jag känner till. Det är, näst efter en lång vandring i skogen, det ultimata sättet att återknyta kontakten med sig själv och uppleva friheten.
I somras reste jag och min familj till just en sådan kuststräcka för att åter få uppleva detta underbara landskap och frihetskänslan. Jag vet med säkerhet att det är dessa dagar och denna specifika stämning som jag kommer att återvända till, när vintern så småningom lägger sitt järngrepp om oss och mörkret är ett oundvikligt faktum. Då kommer mina tankar återvända till just den här dagen och klippan vid havet...
