En vårmorgon i min hemmaskog här i Kolmården hade jag turen att få möta storlommen, en fågel jag har en alldeles särskild relation till. Varje år brukar jag få till ett antal fina möten med favoritfågeln, men just den här säsongen hade jag ännu inte haft chansen att uppleva denna mytomspunna fågel på nära håll ännu.
När jag anlände till skogen i gryningen var skogen höljd i en tät, blåaktig vårmorgondimma. Vattenytan var helt spegelblank, men dold under ett tungt och tyst dis. Allt var stilla, ända tills tystnaden bröts av ett ljud som bar genom diset. Det var storlommens rop, ett ljud som ekar spöklikt och vackert genom skogen. För mig, som har storlommen som min absoluta favoritfågel, var det ett nästan religiöst ögonblick. Det kändes som en hemlighet jag fick ta del av.
Jag väntade, och som genom ett under började dimman lätta. Inte helt, men precis tillräckligt för att jag skulle kunna urskilja lommen i vattnet. Där, i det blåa dimljuset, såg jag den. Den sträckte på halsen och lät sitt rop eka en gång till över vattnet. Jag hann precis lyfta kameran och göra denna bild, en exponering som fångar mer än bara fågeln, den fångar hela känslan av den här vårmorgonen.
Bilden visar storlommen som en liten, fokuserad silhuett i den oändligt blåa dimman. Bakgrunden är en spöklik vägg av träd och grenar, suddig av dimman, vilket förstärker känslan av att vara ensam i en orörd värld. Det var ett magiskt ögonblick, och jag är så tacksam att jag fick chansen att fånga detta ögonblick, som jag kan dela med mig av här. Åter igen påminns jag om varför jag älskar att vara ute i skogen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar