Den här bilden är från ett minne som dröjer kvar med stor tydlighet, trots att det är flera år sedan nu. Det var en tid då vi hade ett alldeles speciellt, och jag vågar säga celebert, besök här i Kolmårdsskogarna.
Denna stora, otroligt uttrycksfulla uggla är verkligen något alldeles extra att få möta. På bilden ser man dess massiva, fjäderbeklädda ansikte och den intensivt vaksamma blicken från de där lysande gula ögonen. Men blicken var inte riktad mot mig.
När jag tog denna bild, hade lappugglan en fast blick upp mot himlen. Kråkorna cirkulerade över fältet, och jag kände en tydlig spänning och nervositet hos ugglan. Den var orolig och mycket vaksam. En stund senare satt hon på en gren i skogsbrynet och där var hon betydligt lugnare. Här syntest hon inte lika lätt och kanske var det just det som gjorde henne mindre ängslig.
Besöket var en kort och intensiv period som jag bär med mig än idag. Att få uppleva det extraordinära i det välbekanta är vad som gör skogen så fascinerande. Jag är så tacksam för den här bilden och inte minst alla minnen av ett sant mötena med lappugglan i hemmaskogen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar