Det finns en väldigt specifik känsla i skogen under den sena hösten, precis på gränsen till att vintern kopplar sitt järngrepp och tar över. Eftermiddagarna krymper snabbt, och mörkret tätnar på ett sätt som nästan känns påtagligt när man står där ute bland träden i mörkret.
Den här tiden på året upplever jag att naturen stannar upp. Det är den raka motsatsen till en majkväll, då allt sprudlar, sorlar och vill framåt. Istället lägger sig en djup, nästan vördnadsfull tystnad över landskapet. Om vinden håller sig undan ligger till och med de minsta skogsgölarna helt spegelblanka och reflekterar den dunkla himlen.
När jag var ute med kameran under en sådan eftermiddag kom jag fram till en liten glänta. Där hade en grupp björkar slagit rot och växt sig tätt samman. I det fallande skymningsljuset bildade deras stamsamling nästan som en mur - inte bara mot mörkret som var på väg att svälja skogen, utan också mot den täta skogen bakom mig.
Det som fångade mig helt var hur björkarnas kritvita stammar reagerade på det blåa skymningsljuset. De nästan glödde, som om de vore fluorescerande mitt i det dova mörkret. Det var ett sådant där magiskt, lågmält ögonblick som bara pågår i några få minuter, innan nattmörkret tar över.
Det är vid sådana här ögonblick som jag påminns om varför jag bär med sig kameran ut, och jag är glad att jag kunde stanna upp och föreviga just den stunden och att det blev just på den här platsen. Hade det inte varit för mörkret och björkens vita stammar, så hade jag nog bara passerat förbi...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar