Den orädda kajan rör sig med en anmärkningsvärd självsäkerhet genom det höga, solkyssta gräset vid strandkanten. Hennes gång är målmedveten och hennes närvaro omisskännlig. Det är inte bara en kaja på promenad, utan mer en karaktär som metodiskt inventerar terrängen. Hennes blick är skarp, närmast penetrerande. Den skarpa blicken skannar omgivningen, med en skärpa som lämnar föga obemärkt.
Där vi människor ser en plats för rekreation under dagen, ser kajan en potentiell födoplats i skymningen. När den sista badgästen har gett sig av och stranden tystnat, börjar hennes arbetspass. Hon vandrar metodiskt över sand och genom gräs i jakt på något gott ätbart som glömts kvar.
Det råder ingen tvekan om att hon ser mig, där jag ligger på mage i gräset med min kamera. Hennes öga, med sin bleka iris och djupt svarta pupill, möter min kameralins. Men här uppstår något sällsynt. Ingen rädsla, bara en ömsesidig respekt och en lugn acceptans. Med sin orädda blick och i jakt på föda möts vi i det guldfärgade ljuset på stranden - två skarpsynta jägare vid strandkanten - den ena på jakt efter den perfekta födan, den andra på jakt efter den perfekta bilden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar