Det finns stunder i naturen som stannar kvar långt efter att man har lämnat dem, inte bara i minnet utan också i själen. Jag minns den här soliga sommarmorgonen i Kolmårdsskogen som om det vore igår. Jag satt alldeles stilla intill ett vattendrag och lyssnade på hur skogen vaknade till liv och hur fåglarna så smått började sjunga.
Där jag satt, med blicken fäst på det spegelblanka vattnet betraktade jag hur småfiskarna då och då hoppade och lämnade växande ringar på ytan. Kanske var det ätbara insekter på ytan? Mitt tålamod drevs till stor del av hoppet om att få se bävern simma förbi, och timmarna flög iväg medan jag bara satt och tog in omgivningen. Dofterna, ljuset som silade genom trädkronorna och den totala tystnaden, det hela var närmast som en meditativ upplevelse.
Plötsligt hände det som gör sådana här morgnar så speciella. En gråhäger flög ljudlöst längs med vattendraget. Jag kände direkt att kameran fick ligga kvar; allt gick så snabbt att jag i stället valde att bara sänka axlarna, titta och njuta fullt ut av upplevelsen.
Det är i sådana ögonblick man påminner sig om hur fantastiskt vacker Kolmårdsskogen kan vara, bara man ger den tid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar