Skymningen hade precis lagt sig över skogen och färgat allt i dova, blå toner. Det är just här ute i skogen som tofsmesen trivs som allra bäst. Denna lilla skogsfågel är skogens egen lilla punkare, lätt igenkännlig på sin spetsiga tofs och kaxiga uppsyn.
Tofsmesen är flyktig, ständigt i rörelse och försvinner oftast snabbt in i det täta grenverket på en gran eller tall långt innan man ens hinner ställa in skärpan på den, vilket många gånger gör den svårfotograferad. Just den här kvällen var någonting helt annorlunda. Den lilla fågeln dök upp på en avskalad gren, satte sig tillrätta och lät sig beskådas utan minsta brådska.
När jag tittar på bilden i efterhand är det ändå bakgrunden som i mitt tycke gör bilden så speciell. I det mörknande ljuset bildar formerna bakom fågeln till konturer som liknar ansikten - som om skogens egna väsen har krupit fram ur skuggorna för att iaktta detta möte. Det är just de där oförutsägbara detaljerna som lyfter bilden bortom det traditionella naturporträttet och väcker tanken om vad som faktiskt rör sig där ute i skogen när mörkret faller...
2 kommentarer:
Du snodde min kommentar om bilden. ;) Jag tittar alltid på bilden först och läser text sedan, för att ev inte bli ev färgad av texten. När jag tittade på denna bilden, så började jag formulera i huvudet. Det som fångade mig mest, förutom den sköna svala tonen och kompositionen. Och vad får jag se när jag läser sista stycket. "Konturer som liknar ansikten... osv" nästan exakt som jag tänkte skriva. :) Så hatten av för en makalös bild med dito bakgrund. /Christer K
Hehe, men du såg dem i bilden och inte bara fågeln. Det är ett stort plus Christer. Ett tecken på att du läser hela bilden och ser alla viktiga detaljer. Jag bugar och tackar stort för alla fina kommentar och så även denna. Jag uppskattar verkligen att du skrev och berättade hur du läste bilden och sedan texten. Återigen, ett stort tack för din kommentar! :)
Skicka en kommentar