Kronhjorten...

En svartvit bild från mötet med den stora kronhjorten...

Is...

Snart är den kalla perioden här!
Min förhoppning är att detta innebär möjligheter att kunna göra nya isbilder. Is är verkligen fascinerande. Att dyka ned och fördjupa sig i isens värd av olika mönster är fantasieggande. Här öppnar sig en helt ny värld av former, mönster och små landskap. Snart, snart hoppas jag att det återigen är dags att få uppleva isens magi igen...

I storlommens barnkammare...

Nu ska jag berätta om några riktigt speciella möten som jag hade sent i somras. Dessa möten gav tillfällen att göra några annorlunda och spännande bilder på den lilla storlommen och hennes föräldrar.

Den lilla sjön där jag hade mina möten med den lilla storlommen var en tillsynes vanlig liten sjö, som på dagarna såg väldigt tom och ödslig ut. Men när kvällningen nalkades levde platsen upp. Under de kvällarna som jag satt här fick jag uppleva mycket, inte bara storlommarna, utan en också en mängd andra djur av olika slag.

På kvällarna satt jag bara här och njöt, jag njöt av stillheten och lugnet. När dimstråken sakta la sig över sjön kom plötsligt storlommens föräldrar flygandes och landade i sjön. Som från ingen stans dök den lilla ungen upp och och mötte sina föräldrar. Jag gissar på att storlomsföräldrarna varit i en annan sjö för att fiska och äta. Nu satte de genast igång med att valla runt den lilla storlommen och visa den hur man fångade fisk. Den lilla storlommen simmade ofta precis bakom den ena föräldern och försökte göra precis likadant. I samma stund låg den andra storlomsföräldern i en annan del av sjön och putsade sig blank och fin. Efter en stund så byttes de av.

Under flera kvällar kunde jag sitta här i dimman och bara njuta av dem och deras olika aktiviteter. Att lyssna på deras ljud och läten var väldigt rogivande, då storlommen har en del olika social läten som de gissningsvis samtalar med.

När mörkret sedan föll var ljudet så det enda som gick att höra från dem. Att sitta här och lyssna på skogens alla ljud gjorde att jag inte kände mig ensam, utan kunde njuta av att få vara nära storlommen på det här sättet.

Så en dag var den lilla sjön helt tom. Det kom inga storlommar i skymningen och landade och den lilla storlommen var helt bort. Gissningsvis hade de då begett sig iväg, kanske söderut eller till en annan mycket större sjö. Idag såhär några månader efter detta kan jag tänka att detta var en av sommarens alla höjdpunkter. Att få vara med i storlommens barnkammare på det här sättet är få förunnat och något jag kommer bära med mig lång tid framöver. Vem vet, nästa år kanske den lilla storlommen är tillbaka, nu som en vuxen storlom och kanske har jag möjligheten att få återuppleva allt detta på nytt?!

Bergfinken i kvällsljuset...

En bild från ett finbesök här hemma i skogen. En bergfink tittar förbi och poserar så fint på en tallgren i kvällssolen...

Hösten är här...

När jag var liten så sjöng vi alltid en sång om hösten i skolan. En sång som jag väl kommer ihåg eftersom att den på något sätt beskriver hösten ganska så bra, med det vemodet som hösten ändå har och även lyfter fram inom oss. Jag har såklart varit tvungen att göra en bild till denna sång som jag under en tid gått och nynnat lite tyst på...

1. Hösten är här

Sommarn gick fort

vindarna blåser kalla

Gulnande löv

virvlar omkring

snart ska de alla falla

2. Åkern står kal

Var finns det korn?

Mat söker sparv och musen

Söderut far

svalor och gäss

bort från en värld som är frusen

3. Nu blir det jakt

Älgen i hast

flyr undan jägarens kula

Solen går ner

Så blir det lugnt

Räven törs lämna sin kula

Höstinferno...

Höstens magiska färgprakt möter de gamla knotiga ekarna i den gamla skogen i ett höstinferno...

Bakom träden...

Bakom några träd kikar skogens konung försiktigt fram...

Spökslottet...

Över det gamla slottet lyser månen klar i skymningen, intrycket av ett gammalt hemsökt spökslott går inte att ta miste på. En bild som jag därför tycker passar mycket bra en helg som denna...

Trevlig Halloween till er alla!

Jag vill med några bilder härifrån en ödekyrkogård i Kolmården önska er alla en riktigt trevlig och fin alla helgons helg, nu mera även känd som Halloween...

Spindeln i solblänket...

I strandkanten vid en sjö här i Kolmården ligger solen på så att det i solblänket från vattnet tydligt syns hur en spindel har byggt sitt nät och sitter och lurpassar på eventuella byten...

I trollskogen...

En bild från en riktig trollskog - Ryfors gammelskog utanför Mullsjö...

Någon snok-ade utanför mitt hus...

En varm kväll i september, ja precis en sådan där halvljummen kväll när man inte riktigt vet om det är sensommar eller om det är höst ute. Värmen försvinner i samband med att solen går ned bakom horisonten, men samtidigt är det så varmt att en långärmad tröja är fullt tillräckligt att ha på sig för att inte frysa. Precis en sådan kväll var det, när något ringlade fram på asfalten utanför vårt hus.

Vad skumt, vad är det där för liten svart tråd som rör sig där borta tänkte jag? Väl framme fick jag se att det inte alls var en tråd, utan en liten snok. Med allra största sannolikhet har han letat sig ut på den varma asfalten i kvällssolens sista varma strålar för att få lite värme.

Denna lilla snok fick stor uppmärksamhet under kvällen, inte bara av mig utan av hela familjen, både jag min fru och våra två barn fascinerades av den lilla söta snoken som kom att få heta Simon. Jag tror ingen av oss i familjen hade sett en sådan liten snokunge tidigare. Simon var rolig, han var både nyfiken och hade attityd. Så fort jag kom för nära med kameran så ringlade den ihop sig och gjorde sig beredd för attack till barnens stora förtjusning.

Det blev slutligen några bilder på Simon innan han slutligen ringlade tillbaka in bland skogens ris och stenar. Kanske har denna lilla snok lagt sig tillrätta för säsongen, då ingen av oss här hemma har sett till den lilla snokungen sedan just den här kvällen. Jag tror att Simon sannolikt ligger nedbäddad bland barr och löv i någon liten hålighet inne i skogen, i väntan på att höst ska bli till vinter och vinter till vår. När den varma solen kommer åter kanske vi återigen kan få se Simon "snoka" omkring utanför vårt hus...

Dödens blick...

På en torr gren i en av de gamla tallarna sitter en ormvråk. Något tilltufsad verkar hon, efter att ha flugit genom den täta skogen. Hennes blick söker villkorslöst genom skogens växtlighet efter rörelse. Vad var det som fick henne att stanna just här? Kanske en gnagare som rörde sig lite för mycket i fel ögonblick?

Intensivt fortsätter hon att speja ut över marken. Plötsligt händer något längre bort som får henne att vända blicken åt ett annat håll. Hennes skarpa blick och vassa klor gör henne till detsamma som döden för en liten gnagare. Hennes hållning ändras och som på en given signal kastar hon sig ut i luften och beger sig iväg från den torra grenen. Snart har skogen en gnagare mindre och ormvråken är därmed inte längre utsvulten. För den lilla gnagaren är döden ett faktum.

När jag gjorde de här bilderna hade jag hela tiden Erik Saties "Gnossienne No 1" i huvudet. Ett stycke jag tycker passar bra till dödens blick och hela situationen...

Den gamla kvarnen...

En bild från en mycket speciell plats. Här stod en gång en gammal kvarn och var därmed en mötesplats för många människor. Idag endast en ganska så ödslig plats där en och annan människa passerar förbi...