onsdag 28 oktober 2020

Någon snok-ade utanför mitt hus...

En varm kväll i september, ja precis en sådan där halvljummen kväll när man inte riktigt vet om det är sensommar eller om det är höst ute. Värmen försvinner i samband med att solen går ned bakom horisonten, men samtidigt är det så varmt att en långärmad tröja är fullt tillräckligt att ha på sig för att inte frysa. Precis en sådan kväll var det, när något ringlade fram på asfalten utanför vårt hus.

Vad skumt, vad är det där för liten svart tråd som rör sig där borta tänkte jag? Väl framme fick jag se att det inte alls var en tråd, utan en liten snok. Med allra största sannolikhet har han letat sig ut på den varma asfalten i kvällssolens sista varma strålar för att få lite värme.

Denna lilla snok fick stor uppmärksamhet under kvällen, inte bara av mig utan av hela familjen, både jag min fru och våra två barn fascinerades av den lilla söta snoken som kom att få heta Simon. Jag tror ingen av oss i familjen hade sett en sådan liten snokunge tidigare. Simon var rolig, han var både nyfiken och hade attityd. Så fort jag kom för nära med kameran så ringlade den ihop sig och gjorde sig beredd för attack till barnens stora förtjusning.

Det blev slutligen några bilder på Simon innan han slutligen ringlade tillbaka in bland skogens ris och stenar. Kanske har denna lilla snok lagt sig tillrätta för säsongen, då ingen av oss här hemma har sett till den lilla snokungen sedan just den här kvällen. Jag tror att Simon sannolikt ligger nedbäddad bland barr och löv i någon liten hålighet inne i skogen, i väntan på att höst ska bli till vinter och vinter till vår. När den varma solen kommer åter kanske vi återigen kan få se Simon "snoka" omkring utanför vårt hus...






4 kommentarer:

Annica sa...

Kul med sällskap på uppfarten :-)
Hoppas den återkommer i vår så att ni får glädjas igen.

Mårten Lundgren sa...

Annica - Ja, visst var det roligt. Hela familjen engagerade sig och var nyfikna. ;)
Hoppas verkligen att denna snok kommer tillbaka. Den var underhållande att studera. Vi får hålla tummarna i vår när värmen kommer åter. =)

Lena sa...

Vilket fint inlägg, det är såna här minnen man som barn minns genom hela livet, när familjen upplever nåt speciellt tillsammans. Jättefina bilder men givet är såklart den sista bilden alldeles underbar, kanske t o m perfekt? Det sista solljuset faller precis på rätt ställen och så oerhört söt lille Simon är. Jag har nog heller aldrig sett en så liten orm på nära håll, vilket underbart möte det måste varit.

Mårten Lundgren sa...

Lena - vad roligt att du gillar inlägget! ;)
Hehe, om sista bilden är perfekt? Nja, det vet jag inte, hag hade gärna prova lite mer vinkar och lägen, men Simon ville inte alltid göra som jag ville. ;)
Roligt att du tycker den blev bra, det gläder mig. Tusen tack för din kommentar och jag är helt övertygad om att familjen kommer att komma ihåg detta lång tid framöver. =)