I skogens mörker har den svartvita flugsnapparen hittat en bra plats att "bosätta sig" på för säsongen. Det är bråda tider då häckningen är i full gång. I den vackra solnedgången sitter den stiliga flugsnapparen på en gren och väntar på rätt tillfälle att flyga in i boet, med maten han precis fångat till de små. Det blev några snabba bilder på den vackra flugsnapparhanens flykt från den gamla tallgrenen. Här visar jag fram en av dem...
En mycket nyfiken råget i sin tjocka vinterpäls, tittar här fram på fotografen mellan de väldiga trädstammarna...
På något sätt tycker jag känslan i den här bilden så lätt fångar mina tankar och för dem tillbaka till den varma sommaren. Den tid på året då ljuset dominerar och natten aldrig är mörk, utan möjligen dunkel. Bara att titta på bilden gör att dofterna från sommarängen kommer åter och jag kan utan problem förnimma lukten av denna vackra sommarängen och det daggvåta gräset. Snart, snart är vi där igen och får uppleva dessa ljumma och vackra sommarmorgnar igen.
Här i den solbelysta sommarängen sitter den lilla fältharen och äter. Hennes blick är intensivt spanande åt alla håll, då hennes oro för faror är påtaglig. Uppmärksamhet och spejande på det här sättet är ett ganska vanligt beteende hos fältharen, även om denna individ minst sagt var tålig och lät mig komma nära under en lite längre tid. Ett fantastiskt fint sommarmöte, värt att minnas såhär i kalla februari...
I den tysta, mörka och stillsamma skogens lilla tjärn simmar en sångsvan sakta omkring och letar föda. Här i det svarta och stilla vattnet, omgärdat av väldiga granar och tallar finner hon den stillhet hon söker. Hennes kritvita fjädrar gör att hon redan på långt håll inne i skogen syns som en vit prick mot det kolsvarta vattnet.
Det är svårt att låta bli att betrakta hennes oskuldsfulla vita fjäderdräkt där hon simmar i den mörka skogstjärnen. Även om sångsvanarna nog aldrig lämnat oss för varmare breddgrader, så är det ändå så underbart att få se dem lite mer frekvent nu i skogen och snart även på fälten. Kanske är det ett mycket försiktigt, men tydligt tecken på att våren stundar?!
Oftast då jag möter älgarna ute i skogen/vildmarken, så är det under dygnets allra första ljusa timmar, ibland kanske till och med innan ljuset har infunnit sig. Men givetvis finns det undantag, som den här morgonen, då förmiddagen började närma sig lunch, innan jag lyckades få till mitt älgmöte. Alla älgar är helt klart inte morgonpigga, utan väljer att röra sig även långt efter att det blivit ljust ute.
Då jag mötte jägarna i skogen så förstod jag att älgarna inte var kvar i den delen av skogen. Jag begav mig därför till en helt andra sidan skogen och mycket riktigt. Där på en bergknalle stod denna vackra älgko och solade sig i den varma förmiddagssolen. Hon var inte det minsta brydd över min närvaro, utan stod så lugnt och spanade när jag gjorde bilden. Ett stort tack till jägarna som motade älgen till den här delen av skogen och den här solbelysta bergsknallen...
En bild från ett fint, men mycket kyligt möte med den lilla strömstaren, som här sitter mitt i det forsande vattendraget, för att hitta något att äta.
För fotografen blev det mycket kallt att ligga på mage och göra den här bilden, men det var det helt klart värt. Ett möte med strömstaren där jag inte bara fick komma riktigt nära, utan även fick följa alla de spännande aktiviteterna som hon hade för sig i vattnet.
Precis som bilden visar så var det sällan som den lilla fågeln valde att sitta stilla. Jag valde därför att göra bilden med lite längre slutartider för att få med just rörelsen...
Långt ut i skogen står en råbock och putsar sig. I förgrunden syns hur rågeten noga betraktar honom intensivt, då han gör sig fin. Samtidigt så gryr morgonen försiktigt och en ny dag i Kolmårdsskogen börjar sakta ta sin form...
I ett stenröse finns en sten jag kommit att kalla "Trollstenen", då jag tycker att den ser precis ut som ett litet trollhuvud som gärna tittar på mig. Denna sten är verkligen belägen på en väldigt spännande plats, med mycket vacker skog runtomkring.
Fridfullheten på den här platsen är så påtaglig, att det ibland känns så skönt att bara sitta här vid "min" trollsten och bara insupa nuet. På något underligt sätt ger det så mycket energi och rensar tankarna från vardagsstressen. Kanske är det just dessa egenskaper, att trollstenen tenderar att rensa stressen och tankarna som gör att namnet passar så bra!?
Två örnar sitter i toppen av en torraka i morgonljuset och spanar ut över det vidsträckta vattnet. Stämningen är verkligen i topp när morgon börjar med denna underbara utsikt...
I det allra sista ljuset ropar hon, den lilla sparvugglan som sitter på en liten tallgren, i den korta vinterdagens allra sista ljus. Så underbart och en så fin upplevelse att få bevittna denna händelse. Den vackra Kolmårdsskogen är så underbar att vistas i, inte minst när man får uppleva ett sådant här spännande ugglemöte...
I den snåriga sumpskogen vandrar en liten råget fram i det dunkla morgonljuset. Här inne bland grenarna får jag en uppfattning om att hon känner sig trygg, då jag mött henne här flera gånger...
I den ståtliga björken sitter ett gäng sidensvansar och rastar. Det "pinglar" lite om dem ibland, ofta då några av dem lämnar trädet för att besöka ett fruktträd lite längre bort. Denna vackra björk blev ett vackert inslag i det underbara morgonljuset, då himlen sakta sprack upp...
Ute på de vidsträckta fälten vandrar en stor elvataggare och betar av den goda höstrapsen. Nu har äntligen rapsen vuxit till sig och dess egendomliga lukt har lockat ut denna stora älgtjur ur skogen. När han väl får se mig, höjer han huvudet och blänger på mig länge, länge innan han fortsätter smaska på den goda höstrapsen. Ett oerhört fint och stilla möte med en mycket ståtlig älgtjur...
En bild från ett möte nu i vinter med den lilla sparvugglan. Här satt den lilla ugglan länge och spanade, innan hon tröttnade och flög vidare in i den snötyngd skogen. De delvis snöiga skogen gjorde helt klart att den lilla sparvugglan knappt syntes där hon satt intill den "snöfläckiga" tallen. I det här läget var det ingen tvekan om hur fantastiskt bra den lilla ugglans kamouflage faktiskt var...
