Alla helgons dag...

Idag är helgdagen då vi minns och hedrar alla de som inte längre är med oss. Detta gör vi genom att gå till kyrkogården och tända ett ljus på deras grav. Egentligen är detta en ganska fin tradition, där vi tillsammans med familj eller vänner kan tänka tillbaka på de personer vi en gång haft nära oss i livet, eller som på annat sätt har gjort avtryck i våra liv. Det är viktigt att minnas och tänka tillbaka på allt fint som varit, för att kunna uppskatta det som också är här och nu.

Enligt Wikipedia så står det följande om  Alla helgons dag:
"Efter motioner i Sveriges riksdag om att öka antalet arbetsfria dagar under hösten flyttades Alla helgons dag 1953 till en lördag, som därmed blev allmän helgdag (lördag var dåförtiden en arbetsdag). Samtidigt ändrades almanackans namn på 1 november till Allhelgonadagen. Söndagen omedelbart efter Alla helgons dag fick 1983 karaktären av Alla själars dag, till minne av alla döda. Sedan 2002 är detta också ett av dagens officiella namn i Den svenska evangelieboken."

Kanske borde vi därmed byta namn på Alla helgons dag till just Alla själars dag, med tanke på hur vi firar denna helgdag och för att ännu mer understryka vikten av att inte glömma de vi minns och saknar?

Dagen till ära - en bild på en svart dovhjort i höstmörkret tycker jag passar fint till denna text...

Halloween...

Idag är det Halloween, en tid då allt oknytt och ljusskygga varelser har hamnat i fokus. Den här högtiden skapades en gång för att markera slutet på sommaren och då man trodde att gränsen mellan de levande och döda var som tunnast. Att klä ut sig var ett sätt för att skrämma bort alla onda andar. När jag var liten var denna högtid inget som alls firades här i Sverige eller ens uppmärksammades. 

Alla helgons dag, som alltid inträffar den första lördagen i november har jag däremot starka minnen från även som liten pojke. En högtid där man istället mindes alla de som inte längre är med oss...

På spåret...

En bild från ett möte då jag verkligen var den här älgtjuren på spåret. Eller så kan man säga att den här älgtjuren håller på att spåra ur...  Nåja, slut på roligheter!

Jag vill med denna bilden påminna er alla om att det nu faktiskt är mindre än en vecka kvar till den 5 november, då jag släpper min bok "Kolmårdsskogen och Älgarna" - en bok jag gjort för att hedra Kolmårdsskogens sista älgar.

Vill du säkra ditt exemplar? Skicka mig ett mejl...🫎

Magisk höstmorgon...

En bild från en riktigt magisk och fin höstmorgon i Kolmårdsskogen. När solen börjar stå precis sådär lagom högt på himlen att den orkar sig över trädtopparna och belyser det vackra landskapet med sina dimslöjor - då blir det magiskt!

Den här bilden gjorde jag en tidigt morgon vid en sjö i Kolmårdsskogen. Det var precis tyst, eller i alla fall nästan. Några nötskrikor lät inne i skogen för att sedan komma flygandes med sina ekollon genom dimman.

Det är verkligen något magiskt med dessa vackra och stämningsfulla morgonar. Ljuset, färgerna och inte minst den härliga stillheten...

Precis innan...

Det här är en bild jag gjorde en fin sensommarmorgon. Bilden är minst sagt minimalistisk, med sin skira ljusstrimma.

Vad som är speciellt med bilden är just det att den här är tagen precis sekunderna innan natten blir till dag och solen orkar sig upp över molnkanten. Ljuset vid den här tidpunkten på dygnet är magisk och varar inte alls särskilt länge. Från att ha varit relativt blått och dovt ljus ute, så blir det plötsligt ett mer varmt solljus som färgar landskapet. Kanske är till och med just den här tidpunkten dygnets allra vackraste tidpunkt?

Det plötsliga råbocksmötet...

Idag visar jag fram en bild från ett hastigt möte med denna fina råbock, som i vårsolen tittade förbi mig där jag satt i skogen och spanade efter småfåglar att fotografera.

Ibland blir det inte alltid så att det motiv man fört tänkt är det som på bild. Som naturfotograf gäller det att vara beredd på precis allt och se möjligheterna...

Stolt tjädertupp...

Idag visar jag fram en bild från ett möte med en mycket stolt tjädertupp. I skogens tysthet hör jag plötsligt ett välbekant ljud och sedan något som släpar i blåbärsriset. När jag vänder mig om står den här stolta tjädertuppen precis bakom mig, med utspända stjärtfjädrar och höjd näbb är han redo att anfalla om så behövs...

Felstavad titel?

Nu är det ungefär 1,5 veckor kvar till min bok om Kolmårdens älgar släpps. Några få har hunnit tittat på boken och jag fick en ganska intressant kommentar häromdagen när en person tittade på boken - "Men Mårten, du har ju stavat titeln på boken fel!"

Jag har väntat på detta och undrat när någon ska uppmärksamma detta. Boken är registrerad som "Kolmårdsskogen och Älgarna", men titeln på boken har jag medvetet skrivit med äldre grammatisk stil, då boken faktiskt syftar tillbaka på den Kolmårdsskog som en gång fanns och som älgarna var en större del av än vad de är idag. Titeln på boken blir då istället "Kolmårdskogen och Älgarna" dvs. ett s försvinner i Kolmårdsskogen (Kolmårdskogen). Jag kan lugna er alla och berätta att även om dubbel-s är den akademiskt korrekta stavningen, så är stavningen på min bok inte alls felaktig, utan har ett syfte.

Kolmårdsskogen är korrekt enligt nutida språkbruk.

Kolmårdskogen är inte fel i konstnärligt eller historiskt syfte - det är ett högst medvetet stilgrepp, där jag använt min konstnärliga frihet.

Den 5 november är det alltså dags för släppet av "Kolmårdskogen och Älgarna" - en bok jag gjort för att hedra Kolmårdsskogens sista älgar.

Vill du säkra ditt exemplar? Skicka mig ett mejl...🫎

Det vakande ögat...

Högt upp i en knotig gammal ek sitter en hökuggla och spejar. Det stora gula ögat lyser upp i solskenet och nere under höstlöven hoppas ugglan på att det snart ska röra sig. Kanke är det då en mus som plockar hasselnötter!? I så fall är det ett lätt byte för denna vackra uggla.

Att få möta hökugglan hör inte till vanligheterna här nere i Kolmårdsskogen, men ibland dyker de upp, framför allt på hösten och vinterhalvåret...

Tre amigos...

Sakta skrider de tre mystiska storlommarna ljudlöst fram på den spegelblanka vattenytan. Ett svagt kurrande ljud hörs från en av dem och ett likadant svar ges från en av de andra två. Tillsammans ska de nu jaga för att få tag på morgonens föda. Ett magiskt möte i den vackra soluppgången med de "tre amigos"...

Gläntan...

Visar idag fram en svartvit skogsbild långt inifrån Kolmården, där en liten bäck slingrar sig fram mellan träden. De senaste blåsiga ovädren har dock gjort att en del träd trillat omkull och skapat en ganska så rörig plats.

Även om platsen tillsynes verkar ganska rörig, så är den ändå naturligt skapad. Här har naturen fått sköta sig själv. Sådana här ställen, där skogen verkligen har fått växa sig gammal, är platser jag verkligen gillar att besöka...

I dimman på fältet...

Idag visar jag fram en bild jag gjorde en sensommarmorgon då jag hade ett mycket stämningsfullt, men högst oväntat kronhjortsmöte på min morgontur med kameran. Plötsligt stod hon bara där framför mig i dimman, så vacker, så ståtlig...

Nyfiken hackspettsunge...

I skogen intill vårt hus har det under alla åren vi bott här varit mycket gott om större hackspettar. I en av asparna på tomten har de hackat ut ett hål och häckar år efter år.

När ungarna blir större flyger de omkring på tomten och letar mat. Det är då jag kan få till väldigt nära och fina möten med dessa vackra hackspettar. Ungarna har en mer färgglad och ljus fjäderdräkt än sina föräldrar, vilket jag tycker är väldigt fint.

Här är en bild från ett möte med en mycket närgången och nyfiken större hackspettsunge...

Nära...

Idag visar jag fram en bild på ett mycket nära med en fin råbock. Den lilla bocken var nyfiken och kunde inte låta bli att komma nära och utforska. Notera de avbrutna hornen uppe på huvudet. Undrar vad han varit med om? Om inte ett riktigt hårt slagsmål så något annat som gjort att båda hornen gått av. Vet inte om jag någonsin sett detta fenomen tidigare - att båda hornen har gått av...

Ensamt vildsvin...

Sakta men säkert kryper vintern allt närmare. Vi har just nu några fina höstdagar, där solen visar att den fortfarande värmer, även om termometern bara visar på knappa tio grader.

På något sätt är det vita vinterlandskapet ändå något som jag längtar efter. Det är vackert och stämningsfullt och en period vi måste ta oss igenom. Jag tittade lite i mitt arkiv och fann då denna bild på ett ensamt vildsvin som här sprang över en åker en tidig vintermorgon. Vinter och snö behöver inte vara negativt - det kan också betyda nya bildmöjligheter...

Stenknäcken i guldljuset...

Inne i skogssalens mörker hör jag plötsligt ett välbekant ljud uppifrån trädkronorna. Plötsligt kommer den vackra stenknäcken och sätter sig på en gren, i det guldfärgade solljuset precis framför mig. Nyfiken, men skygg är denna fågels signum - likaså denna gång. Med den kraftiga näbben och den intensiva blicken stirrar den nyfiket på mig, innan den återigen försvinner in i mörkret bland träden, lika plötsligt som den först dök upp...

I nattens sista dunkel...

Det är precis i samma ögonblick som natt förvandlas till dag som älgarna rör sig. Är de ut på de vidsträckta fälten, rör de sig då tillbaka mot skogens dunkel, för att inte bli upptäckta. Under många år har jag nu fått följa dem och se hur regelbundet och även oregelbundet de rör sig i landskapet.

Den här bilden gjorde jag en tidig och kall januarimorgon i början av året. Här är det ena kalven som har tagit ledningen och visar mamma älgko med kalv vägen tillbaka till skogen, då något längre bort i landskapet pockar på deras uppmärksamhet.

Den 5 november släpper jag min debutbok "Kolmårdskogen och Älgarna" - en bok jag gjort för att hedra Kolmårdsskogens sista älgar.

Vill du säkra ditt exemplar? Skicka mig ett mejl...🫎

Älvornas morgondans i soluppgången...

I soluppgångens starka ljus skrider dimbankarna fram över sjöns spegelblanka yta. I bakgrunden syns den mörka, dunkla skogen skymta. Vid en första anblick skulle detta kunna se ut som en skogsbrand, men det är det inte - det är inget annat än älvornas morgondans i soluppgången...

I höstdimmans dunkel...

I höstdimmans dunkla ljus går tranfamiljen och äter på fältet som just nu står i träda. Bakom syns dimmorna hopas. En vacker, men lite sorglig syn detta, då jag föredrar att tranorna istället precis kommit till oss istället för att vara på väg härifrån.

Det är ändå fint att se att ungen vuxit sig stark och kan följa med sina föräldrar på resan söder ut...

En vilande och trött råbock...

Långt borta i den höga växtligheten ligger en råbock och stirrar intensivt på mig med sina kolsvarta ögon. Gissningsvis är han när som helst beredd att till flykten. Det är verkligen långt ifrån alla gånger jag är ute som jag får uppleva detta, eller ens något liknande...

En sista smekning av sommaren...

En bild jag gjorde en tidig augustimorgon ute i Kolmårdsskogen. Även om det var varmt, så var det här någonstans som jag upplevde att det började ta fart mot höstens kallare klimat. Kanske var just den här morgonen med sin värme ändå en sista smekning från sommaren, innan den släppte taget för den här säsongen?

Våren är på något sätt alltid den årstid som ligger mig varmast om hjärtat, men sensommaren (som bilden visar) är såklart också en tid som är stämningsfull och fin, men har något speciellt. Tystheten och lugnet, fågelungar som blivit flygga eller rådjurskid som nu börjar vandra små egna svängar från sin mamma...

En förunderlig plats...

Jag ser ut över ett magiskt vackert landskap, ett landskap som jag tror kan förföra precis vem som helst. Men platsen är speciell på många sätt och det är verkligen svårt att ta in när man står här vid strandkanten.

Jag fylls av både vördnad, men också av skräck när jag tittar ned i det kristallklara vattnet som bara blir mörkare och mörkare i färgen ju djupare ned jag tittar. Det är verkligen svårt att ta in att DF Hydro - en norsk färja lastad med tungvatten blev sänkt precis här utanför stranden där jag står den 20 februari 1944. Totalt omkom 47 personer som nu ligger på botten tillsammans med färjan på hela 430 meters djup. Det här är Tinnsjøen - Europas tredje djupaste sjö, med sina 460 meters djup.

Det här är en plats med en fantastisk utsikt i ett makalöst vackert landskap. Men på precis samma sätt som det är svårt att ta in platsens alla historiska fakta, är det också svårt att förlika sig med tanken om hur fruktansvärt djup den här sjön faktiskt är. Det skrämmer mig faktiskt!

Att blicka ut över Tinnsjøen en stilla sommarkväll är verkligen helt magisk, precis som på bilden...

Tiden går fort – snart är den här!

Den 5 november släpps min debutbok ”Kolmårdskogen och älgarna”.

Det känns stort att få samla tretton års möten med skogens tysta väktare mellan två pärmar – men ännu större att få dela det med er. Nej – jag har inte slutat fotografera älgar. Tvärtom! 🦌

De fortsätter att locka ut mig i skogen tidiga morgnar, i dimma och höstigt regnrusk, när världen fortfarande sover. Det är något jag aldrig tröttnar på – och aldrig vill sluta med.

Tack för allt stöd och alla fina ord efter förra inlägget. 💚

Vill du säkra ditt exemplar? Skicka mig ett mejl – älgarna tar fortfarande inte emot Swish...🫎

Två stirrande ögon...

Uppifrån det stora trädet ser jag bara två gula, stora ögon som stirrar på mig intensivt. Den här hornuggleungen med syskon hade jag några riktigt fina möten med i somras...

Kronhjorten i den täta dimman...

I den täta dimman rör sig en för Kolmårdsskogen mycket välkänd silhuett. En ståtlig kronhjort vandrar sakta fram genom det vildvuxna sädesfältet, som står i träda. Det är verkligen något speciellt över kronhjortar och hur de stora handjuren rör sig med den ståtliga kronan på huvudet. En minst sagt magisk syn i den vackra soluppgången...

Sparvugglan inne i skogens dunkel...

En bild från Kolmårdsskogens dunkel - en bild från den lilla sparvugglans dunkla skogssalar, djupt inne bland de täta granarna. Här inne i tystheten trivs den lilla ugglan alldeles utmärkt. Ingen som stör eller som ens hittar till den här platsen med sina stora skogsmaskiner. Här är platsen där naturen får härja fritt från människors våld och påverkan. En plats där naturen helt enkelt får vara sig själv...

Råbocksporträttet...

Visar idag fram en porträttbild på en råbock som stod och betraktade mig i den höga växtligheten, på ett fält som står i träda. Precis då jag gjorde bilden, så gjorde han även en liten grimas. Jag tycker att bilden har en viss form av komik i sig, samtidigt som det vackra morgonljuset smeker den fina råbocken så ömt...

Det sista tranmötet...

Jag möter i den stilla gryningen en tranfamilj som vandrar fram över ett fält. Utan tvekan äter de här upp sig, innan de lämnar för sin långa resa söder ut. På något sätt tycker jag den är så fin - stillheten och så den lilla familjen som här håller ihop på sin resa söder ut, till värmen. Kanske möter jag samma familj här på fältet i vår igen?

Detta blev faktiskt en av de allra sista bilderna jag gjorde på tranor det här året...

I full fart över fältet...

I det guldfärgade morgonljuset rusar en råbock snabbt fram över det vidsträckta sädesfältet. Det gäller att vara snabb med kameran, panorera efter rådbocken i hopp om att lyckas få till en bild likt denna...

Hallå där!

Idag visar jag fram en ögonblicksbild jag gjorde en sommardag nu i somras. Jag satt och väntade på att några fåglar skulle sätta sig på en gren jag sett ut här hemma i skogen. Dessvärre for de runt och lekte på alla andra ställen än just den här grenen och var därför denna gång inte det minsta samarbetsvilliga.

Däremot tittade plötsligt en ekorre fram från ingenstans. Givetvis kan inte ekorrar prata, men det var precis som att höra den säga - "Hallå där!", vilket jag faktiskt hör inom mig då jag tittar på bilden...

Det hemliga samtalet...

Två fåglar (en bofink och en nötväcka) möts på en gren djupt inne i skogen. En dialog mellan fåglarna uppstår direkt, eller kanske är det en revirstrid jag får bevittna?

Under en tid står fåglarna och tittar på varandra, samtidigt som nötväckan öppnar näbben, så att det ser ut som att han pratar med bofinken.

Ett möte som jag starkt tycker symboliserar ett hemligt möte i skydd av grönskan. Det är verkligen inte ofta jag möter fåglar på det här sättet...

Betande älgtjur i sommarsol...

Idag visar jag fram en svartvit bild från ett möte med en älgtjur som svalkade sig i den heta sommarsolen. Älgtjuren gick långt ut på en myr, här var det svalt om benen, men fanns också ett och annat att äta. Detta var ett högst oväntat möte, men spännande att få se hur älgtjuren vandrade runt på myren. Vanligtvis är det inte mitt på dagen jag brukar möta älgarna, utan i gryningen eller skymningen...

Det hastiga råbocksmötet i skogen...

Långt inne i skogens dunkel smyger en ståtlig råbock fram. När han kommer upp på hällmarkerna slår han ned på farten. Nu lunkar han sakta fram över de berg och genom den växtlighet som växer här, innan han hastigt stannar till.

En bit bort mellan tallarna ser råbocken nämligen något - det är en fotograf som riktar sin kamera med sitt teleobjektiv mot honom. I några sekunder står råbocken blick stilla innan han sakta vandrar vidare igen.

Vem fotografen var får ni du själv lista ut, men här kommer en bilden på råbocken...

"Kolmårdsskogen och Älgarna" - min debutbok...

I generationer har älgen vandrat genom Kolmårdsskogens djupa marker. Den har varit mer än ett djur – en självklar del av landskapet, en levande symbol för styrka, stillhet och skogens själ. Men något håller på att förändras. Där man förr mötte skogens konung i dimman mellan granstammarna, breder nu kalhyggen ut sig och tystnaden blir allt mer påtaglig.

Under tretton år har jag följt älgarna här i Kolmården. Med tålamod, närvaro och en kärlek till det vilda har jag fångat deras liv i unika bilder – från gryningens första ljus till skymningens stilla skiftningar.

I min nya bok möter ni älgen på ett sätt som går bortom det dokumentära. Genom bilderna och berättelserna får vi se älgen både som djur och som symbol – för naturens storhet, för vår samhörighet med det vilda och för det vi riskerar att förlora.

Det här är mer än en fotobok. Det är en berättelse om ett landskap i förändring. Om minnen från milsvida skogar och möten som satt sig i hjärtat – och om dagens verklighet, där skogen krymper men älgens närvaro fortfarande påminner oss om naturens kraft.

Den 5:e november är det dags - då lanseras min debutbok. Är du intresserad av att boka ett exemplar? Tveka inte att höra av dig till mig via mejl - maarten.lundgren[snabel-a]gmail.com

Grågäss...

Ännu en bild på två gäss på sin väg söderut. Denna gången är det dock grågäss på bilden. Som vanligt har jag använt rörlig kamera med lång slutartid för att få till den lite mer måleriska effekten i bilden...

Saknade sommarkvällar...

Jag saknar verkligen de ljumma sommarkvällarna. Fågellivet inte minst!
Ibland när jag sitter och funderar över detta så brukar jag blunda och tänka mig tillbaka till dessa härliga sommarkvällar. Kvällar då jag kunde sitta på altanen och titta på när den svartvita flugsnapparen matade sina ungar i fågelholken. Det är verkligen magiskt att se det lilla fågelparet kämpa med maten och hur de landar med insekterna i munnen på en gren i det orangefärgade solljuset.

Jag visar därmed fram en bild på den svartvita flugsnapparhonan som här sitter just i det magiska kvällsljuset med insekterna i munnen...

Sovande storlomspar...

En bild från ett fint möte med ett sovande storlomspar. På den helt spegelblanka skogssjön ligger storlommarna helt stilla och sover. De flesta djur är ofta redan igång med ljuset på morgonen, oavsett om det gäller fåglar eller däggdjur i skogen. Men storlommen är en sjusovare av rang. En fågel som helt följer sin egen klocka och ibland ligger såhär sovandes en bra bit in på morgonen.

På något underligt sätt så är det ändå så rogivande att få mötas av detta när man kommer ut i den annars så helt tysta och stilla morgonskogen en sommarmorgon. Ibland kan man höra ett socialt "kurrande" ljud, då lommarna kommunicerar med varandra.

Jag förblev sittandes helt tyst vid strandkanten och njöt av åsynen - det sovande storlomsparet...

På väg söder ut...

Plog efter plog avlöser gässen nu varandra på sin väg söder ut. På ett sätt är det sorgligt att bevittna detta, då det betyder att vintern kommer allt närmare, vilket också betyder att naturen nu allt mer kommer att tystna. Å andra sidan är gässen inte borta för evigt, utan flyger snart i den helt andra riktningen - vilket betyder vår och att livet i naturen återigen lever upp.

Den här bilden gjorde jag i skymningsljuset, då de två grågässen kom flygande, med den orange kvällshimlen som bakgrund. De två silhuetterna bevittnar inte om någon plog som flyger söder ut, men kanske är detta eftersläntrarna, de två allra sista gässen?

Kylan börjar komma...

Nu blir det mer och mer tydligt att kylan med små steg smyger sig allt närmre. Härom natten visade termometern bara ett par grader över nollan här i Kolmårdsskogen. Ett annat hösttecken är att det dagligen passerar flera flockar av småfåglar som är på sin väg söder. I slutet av förra veckan drog det även förbi flera plogar med gäss på den klarblå himlen. Säsongens allra första frostmorgon borde heller inte vara särskilt långt borta. Så nog är hösten här alltid!

Älgbilden som jag visar fram idag gjorde jag en klar och kall höstmorgon, då det varit långt under nollan på natten. Även om det var en bister natt fick jag ändå till min glädje ett älgmöte i gryningen - då ljuset är som allra finast. Givetvis så hoppas jag innerligt på fler sådana här möten, så snart som under denna höst...

Den stora, vita sångsvanen...

Den här bilden kom till under en vistelse vid sjön Tysslingen i Närke för några år sedan. Här kommer tre sångsvanar inflygande, för att strax landa på strandängen intill sjön.

På något sätt så kan jag aldrig sluta att fascineras över svanarnas vita glans mot landskapet runt omkring, då de kommer flygandes. Med solens ljus ser de i mina ögon ut som änglar som kommer flygandes på himlavalvet.

Det går att se sångsvan i hela Sverige, då den häckar över hela vägen från söder till norr. Dock är beståndet av sångsvan allra starkast i norra delen av landet. Sångsvanen är Finlands nationalfågel och är så pass populär att den är graverad på den finska 1-euromyntet...

Älg i höstskog...

En bild jag gjorde, då jag mötte en fjolårskalv (älg) i höstskogens prakt. Det finns verkligen inget som är så fint som att få möta en älg ute i naturen. Att under en lång tid få studera älgen och älgens beteende är verkligen en naturupplevelse utöver det vanliga.

Den här älgen hade jag förmånen att under lång tid få studerade, då den gick och åt av växtligheten. Önskar dock att jag mötte dessa fascinerande djur ännu oftare ute i skogen. Tyvärr känns det istället som att tillfällena blir allt glesare och glesare...

Storlommar i morgondimma...

En helt underbar, ljum och stilla sommarmorgon möter jag storlomsparet i den skira morgondimman. Skogssjön ligger precis spegelblank, då älvorna dansar sin dans över vattenytan. Ur dimman glider plötsligt storlomsparet, nyputsade och gnistrande vackra. De kommunicerar med varandra genom några "knorrande" läten, innan den ena storlommen ropar sitt säregna rop så det ekar över hela skogen.

Utan tvekan får jag gåshud och detta blir till ett riktigt starkt och fint möte jag sent glömmer...

Den medeltida vägen genom skogen...

Idag visar jag fram en svartvit bild från Kolmårdsskogen som inte bara är en skogsbild, utan även har en liten historisk berättelse. Tittar du noga så ser du en stenlagd vägbank. Det är en medeltida väg som drar fram här genom skogen.

Sannolikt har den stenbelagda vägbanken kommit till efter medeltiden, men detta är en av fler medeltida vägar som en gång användes för att ta sig igenom den ökända Kolmårdsskogen - där rövare och banditer härjade. På den tiden var skogen här förenad med livsfara. Idag är skogen knappt märkbar när vi susar fram på motorvägen.

När jag ser bilden blir tankarna snabbt många; vilka har vandrat på den här vägen? Var det just här ett tillhåll för rövare och banditer? Vem byggde vägen? Varför drog de den just här?

Vänner...

Ibland kan jag verkligen inte låta bli att undra - vissa djur verkar ha ett vänskapligt förhållande till varandra, även fast det mest logiska kanske vore att de var mer som eld och vatten.

Den här bilden gjorde jag efter att jag hade fått upplevt två sångsvanar som lekte med en räv ute på isen en vinterdag för några år sedan. När svanarna och räven lekt värdigt slog sig räven ned på isen, inte alls långt från svanarna. Tillslut la räven sig bredvid svanparet och tillsammans upplevde de alla tre hur morgonsolen orkade upp över trädtopparna på andra sidan sjön.

Går det att säga att en sångsvan och en räv alltid är fiender? Jag vet faktiskt inte, logiskt borde räven vilja äta upp svanen, men verkligheten är ibland inte alltid logisk. Kanske beror fiendskap inte alltid på vad man är för djur, utan även på en rad andra faktorer?

Grågåsens silhuett...

Dagarna blir allt kortare och därmed nätterna allt mörkare. Sakta men säkert rör vi oss mot årets kalla årstid - vintern. Därmed börjar gässen återigen samla ihop sig på åkrarna för att äta upp sig. Nu kommer tiden med plogar av gäss som avlösa varandra på himlen, då de styr sin kosa mot de sydligare breddgraderna.

Dagen till ära visar jag fram en bild jag gjort på en grågås som flög förbi mig på låg höjd. En bild som jag tycker så fint visar grågåsens silhuett mot den brinnande kvällshimlen - en känsla av kraft och liv, men också något som håller på att tyna bort.

Gissar att du nu undrar varför jag visar upp en oskarp bild på en grågås? Faktum är att bilden är precis så skarp som den behöver vara för att du ska få den känslan jag vill förmedla med bilden - med andra ord precis lagom skarp...

Tranan...

Stolt upptäckte jag årets första trana i Kolmårdsskogen den 7 mars i år. Det var en härlig tid, då livet i skogen sakta började komma åter. Nu stundar en ny tid, den som jag till stor del upplever som väldigt vemodig, eftersom att fågellivet sakta, sakta börjar försvinna.

Just nu är tiden då tranorna samlar ihop sig på fälten, för att äta upp sig för att orka flyga söder ut. Det börjar nu bli hög tid att lämna Sveriges vildmark, för att komma undan vintern som stundar här i norr.

Än så länge har hösten varit varm, vilket såklart har hållit tranorna kvar. Men nu är det snart en tidsfråga innan den sista tranan har lämnat det Östgötska slättlandskapet. Det kommer att kännas tomt. Men utan saknaden, kommer det heller inte att kännas högtidsfullt när den första tranan åter kommer tillbaka i vår. Allt har sin tid och sakta men säkert rör vi oss mot den mörka, kalla och tysta säsongen.

Visar idag en bild från ett riktigt fint tranmöte här i Kolmårdsskogen...

I det dunkla nattljuset...

I det dunkla nattljuset sitter en liten sparvuggla och ropar. Väl dold sitter denna lilla uggla inne i en större gran. Endast det starka månskenet orkar in mellan granens täta grenar. En bit bort i ett annat träd sitter en annan sparvuggla och ropar. Kanske handlar allt om revir, eller är det så att den lilla ugglan helt enkelt har lockat fram en partner här i skogen? Länge sitter de och sjunger tillsammans, först den ena sparvugglan och sedan den andra. Att mörkret är ugglans vän är det absolut ingen tvekan om. Här inne i skogen är det helt klart andra ljud på natten än på dagen...

Storlommarna konfererar...

Ett gäng med storlommar möts och konfererar med varandra, innan morgonjakten börjar. Jag har skrivit om detta tidigare, men det är så fascinerande. Jag vet inte hur många gånger jag upplevt detta, men jag är lika fascinerad varje gång över denna fågels mystiska och märkliga beteende. Det är nästan lite spöklikt på något underligt vis, så även denna morgon...

Någon smyger i skogens dunkel...

Någon smyger inne i skogens dunkel. Mellan kvistar och träd är det något som rör sig fram. Snabbt, smidigt och elegant rör det sig. Plötsligt stannar det upp framför mig - det är en vacker räv som rör sig i skogen. Nu har hon dessutom fått syn på mig. Det blir ett hastigt möte, men jag hinner göra några snabba bilder innan hon drar vidare in i mörkret...

Soluppgången...

Idag visar jag fram en bild jag gjorde en tidig sommarmorgon i juli. Bilden gjorde jag i exakt det ögonblicket som solen kom upp över träden - tidpunkten då natt blir till dag. Denna morgon var det fuktigt och dimman låg tät över slättlandskapet nedanför Kolmårdsförkastningen. Fördelen var ändå att den täta dimman gjorde att färgerna blev helt magiska, då solljuset lyste ned i den.

En ny dag gryr, en blank sida i livets bok som ännu ingen vet vad den kommer att innehålla...