Björktrastens ihärdiga flykt...

Björktrasts ihärdiga flykt genom det dova, blå vinterljuset...

Björktrasten i morgonljuset...

I solens allra första strålar, sitter en liten björktrast och värmer sig. Det syns på den att den njuter av att få lite solenergi på sig i den annars så bistra vinterkylan...

Björktrasten och snöansiktet...

Under de kalla vinterdagarna hade jag besök av en liten björktrast. Den lilla fågeln satt hela dagarna i ett träd och värmde sig i den varma februarisolen. Då och då kom den även ned från trädet för att äta lite av de äpplen som rådjuren inte orkat äta upp under natten. Här är en bild på den lilla björktrasten, men bakom denna vackra fågel gömmer sig även ett mycket trött snöansikte...

Skrovmålet...

I den blommande våren vandrar en ensam björktrast runt på en gräsmatta och letar efter något ätbart. En stor och tjock daggmask blir denna gång till ett riktigt skrovmål för denna fågel...

Den nyfikna björktrasten...

Det stora snöovädret och den lilla björktrasten...

När snön föll som ymnigast, satt det en liten björktrast förvånat och spejade i en torrfura, långt in i Kolmårdsskogens dunkel. Kanske var den precis som vi andra, bekymrad över snöovädrets intensitet?!

Skyddsänglar finns dem?

Absolut säger jag efter helgens oförglömliga händelse!!!

I lördags morse när jag kom åkande på en större väg med viltstängsel, här norr om Norrköping, var jag nära på att mista livet!

När jag idag bearbetar händelsen så förstår jag hur fruktansvärt nära det egentligen var att allt gick åt helvete...

Den här lördagsmorgonen var det disigt, dunkelt och ganska mörkt. Klockan var närmare 07:40 och det var endast jag och en långtradare som åkte på den här vägbiten. En raksträcka över en slätt som är ca 2 km lång. I höjd med en avtagsväg som gå in till en större hästgård skulle jag precis köra om långtradaren. Jag var i höjd med lastbilens bakparti då jag såg att den började göra några konstiga manövrar och plötsligt började gå in i den fil (vänstra filen) som jag var placerad i under omkörningen. Oförstående om vad som hände kastade jag mig på bromsen och såg i strålkastarljuset bakpartiet på en stor älg framför långtradaren. Jag fick stopp på min bil i höjd med öppningen i vajerräcket för avtagsvägen mot hästgården. Lastbilens släp for nu förbi mig där jag stod, bara några ynka centimeter från bilens högersida. Jag blundade och väntade bara på smällen och att lastbilens släp skulle hugga tag i bilen och dra iväg mig. Nu, nu, nu, nu händer det... men allt var bara tyst och stilla. Försiktigt vågade jag öppna ögonen igen och såg att lastbilen passerat mig och hunnit en bit framåt på vägen.

Allt gick bra och ingen kom till skada, kunde det verkligen ha gått så bra?! Men hur gick det med älgen? Jag körde iväg och parkerade bilen och lyste med ficklampan, men kunde inte se någon älg alls, ingenstans var den...

Efter denna händelse kan jag bara inte sluta att fundera över och häpna över hur skört livet egentligen är. Ett ögonblicksverk kan förändra allt! Hur fel är det därför inte att ta livet för givet? Känn istället tacksamheten för varje ny dag du får se solen gå upp över horisonten. Den dagen är faktiskt en gåva!

Och hur var det egentligen med skyddsänglarna då? Ja, inte tror jag att det var en slump att jag fick stopp på bilen i tid och att den inte fastnade i långtradaren. Tänk om jag kommit om långtradaren tidigare och kört in i älgen i 100 km/h med en långtradare bakom mig?!

Det kan inte vara en slump att jag klarade mig, det var änglavakt och inget annat. Min skyddsängel skyddade mig, så ja, de finns faktiskt!