På morgonen strålar storlommarna ofta samman. Det går aldrig innan att veta vilken sjö de behagar jaga i, bara att detta kommer att ske.
När sedan ljuset återkommer kommer storlommar flygandes och landar i sjön där morgonens jakt ska ske. Sakta simmar den nyss anlända storlommen fram till de andra, bugar sig och sedan simmar de alla runt i en ring. En sorts ritual jag aldrig slutar att förundras över.
Denna morgon skedde det vid två tillfällen, då sjöns "fasta" storlomspar blev uppvaktade av två ensamma individer. Gissa om jag njöt av att få uppleva och studera denna magiska ritual även om jag sätt den hundratals gånger tidigare?
Skogen - Denna miljö upplevs av många som en hotfull, mörk och läskig plats. Så är det dock inte för mig, för skogen är min stora trygghet.
I trädsalarnas ljuvliga dunkel kan jag alltid vara mig själv. Här finns det inga måsten eller krav som tvingar mig att uppträda på ett specifikt sätt - bara mitt eget. I skydd av alla stora träd, berg och vattendrag känner jag tryggheten.
Skogens trolska dofter återställer min puls så att jag åter hittar tillbaka till lugnet, men också att jag kan tänka klarare. I denna magnifika miljö tillåts jag att vara i alla mina sinnesstämningar, när jag är glad, men också ledsen och allt där i mellan. Tack snälla skogen för att du finns och för att du låter mig ha dig som min tillflyktsort...
När du är ute i skogen så gäller det att ha koll på träden! Det finns nämligen träd som har ögon. Då menar jag att det inte bara att det ser ut som ögon på trädets stam, utan jag menar faktiskt riktiga ögon som ser och verkligen betraktar dig när du kommer vandrandes stigen fram.
Jag har faktiskt råkat ut för detta en gång. Att jag plötsligt såg två ögon stirra på mig i den annars dunkla skogen. Det tog ett litet tag innan jag förstod vad det var, då jag där och då inte förväntat mig att möta en lappuggla. Men plötsligt satt hon bara där och tittade. En riktigt mäktig och fin upplevelse, då naturen visar sig från sin allra bästa sida...
Idag visar jag fram en bild som jag tycker så fint illustrerar det lilla och det stora - rådjuret och skogen. Inte alltid, men många gånger är det faktiskt tillfället som gör bilden och det här var precis ett sådant tillfälle. Då jag passerade förbi den här fina vyn, hade jag turen att råbocken sakta kom ut ur skogen och stannade framför mig med den stora, vidsträckta skogen bakom sig. I samma ögonblick gjorde jag bilden, det var oundvikligt!
På en smal liten skogsväg, mellan skuggor och starkt solljuset sitter en liten fälthare och spanar. En utmanande bild att göra på många sätt. Inte bara för att haren kan bli rädd och springa sin väg, utan för att få den lilla harsilhuetten i rätt del av bilden och i ljuset så att den framträder. Givetvis är det med fältharen som med alla djur - det är roligt att få möta dem där ute i vildmarken...
Idag visar jag fram en svartvit bild från den Östgötska landsbygden (Östgötaslätten) - från en varm sommardag. Det är avsaknaden av just de här varma och härliga dagarna som gjorde att jag valde just den här bilden för dagens inlägg. I flera dagar har regnet öst ned här och fotomöjligheterna har därför varit aningen begränsade. Nu hoppas jag på att vädret snart ställer om och att vi får några varma sommardagar igen...
Visar idag fram en bild på den branta och klippiga stranden längs Vätterns östra strand, i det stämningsfulla kvällsljuset. På något sätt så tycker jag verkligen att den här typen av natur är något alldeles extra. Kanske för att jag har starka band till just havet och sjöar?
Bilden blir verkligen bra i svartvitt, då klipporna nästintill också är i dessa kulörer. Branterna, med nästan lodräta stup ned i det mörka vattnet gör naturen oerhört dramatisk och spännande...
På den vidsträckta myren vandrar en ensam trana omkring i jakt på något ätbart. I sanna ögonblick som jag gör bilden kommer tanken som en blixt från en klar himmel. Bilden är inget annat än ett självporträtt. Plötsligt ser jag mig själv vandra i skogen i jakt på nya bilder. Det vackra mötet med den ensamma tranan på myren blir till något extra och en minst sagt ett lite annorlunda och speciellt möte i Kolmårdsskogen...
Den här bilden är från ett hastigt möte med en älgko som stod och gömde sig bakom ris och snår. Mötet inträffade under en heldag med Terje Hellesø i Mullsjöskogen tidigare i våras. När älgen blev varse om vår närvaro smög den försiktigt iväg in i skogen, så hela mötet blev "bara" till en förnimmelse av älgen och inget mer. Helt klart en annorlunda bild på älg, men på något sätt så gillar jag den, då det ibland är just såhär jag får uppleva dessa magiska djur. Dessutom tycker jag att bilden blev ännu bättre i just svartvitt...
I den täta dimman står de tre gamla ekarna med sina spretiga och knotiga grenar. De spretar åt alla håll och numera växer nästan grenverken i varandra. Morgonljuset lyser upp det karga landskapet och ekarna, så att de bläckfiskliknande grenarna blir tydliga.
För vissa är dessa träd något gammalt och bör därmed sågas ned. För mig är detta en berättelse om livet. Ålderdom kan på något sätt vara både vackert och sorgligt på en och samma gång. Främst är dessa ekar ändå en berättelse om lång vänskap och om hur ett litet frö kan växa upp och bli något stort, precis som vi människor...
Sedan en tid tillbaka hörs koltrasten sjunga för fullt ute i skog och mark. Det är verkligen så underbart att återigen få höra koltrastsången ljuda i naturen.
Just den här bilden gjorde jag en tidig morgon i Kolmårdsskogen, där en koltrast satt och sjöng på en högstubbe intill en liten skogsväg. I sin enkelhet är denna fågel så otroligt vacker med sin orangea näbb och sin kolsvarta fjäderskrud. Den här bilden tyckte jag dock passade riktigt bra just i svartvitt...
Idag visar jag fram en bild från ett fantastiskt fint rådjursmöte. Inget är så härligt som att vara ute en tidig sommarmorgon och få möta djuren, då de rör sig i skogen för att äta, innan det blir dags att hitta en daglega...
En stämningsbild från Kolmårdsskogen under en senvinterdag. Den här dagen bjöd på kyla och dimma. Även om kylan var bitande kall så kändes det som om isen sakta men säkert höll på att gå upp. Jag gillade verkligen hur stenen här bröt igenom isen, så att det uppstod ett stjärnmönster och i bakgrunden - den vackra Kolmårdsskogen...
Det är någon som stryker runt i skogen utanför mitt fönster på natten. Allt jag kan se är mörka skuggor som hastigt rör sig i det kolsvarta mörkret mellan träden. Inte ens stallampan på knuten klarar att lysa upp tillräckligt för att jag ska se. Ibland får jag en skymt av att någon står bakom enrissnåret och betraktar mig, där jag står i köksfönstret och spanar ut. Rådjuren som brukar vara här och äta utanför huset, stannar nu upp och tittar sig omkring. Ingen tvekan om att de nu också ser skuggorna i mörkret. Plötsligt börjar rådjuren att uppträda stingsligt, innan de hastigt försvinner in i skogens kolsvarta mörker.
Det är tyst och stilla en stund, så efter en tid ser jag en mörk, blöt vålnad försiktigt vandra fram i ljuset - Aha, nu ser jag! Vildsvinen har hittat hem till mig...
Plötsligt breder de kritvita sångsvanarna ut sina stora vingar, samtidigt som de spring fram på isen och tar fart. Det tar inte lång tid innan de lättar från marken och flyger på ett fint led förbi den mörka, gamla skogen. En minst sagt perfekt fond till de änglalikna sångsvanarna...
Idag visar jag fram en bild jag gjort i en mörk och mystisk del av Kolmårdsskogen. Bilden är gjord med lång slutartid och kamerarörelse för att få till en mer målerisk känsla.
Jag har alltid tyckt att det är spännande att vistas i den här delen av skogen här i Kolmården, där tallarna blivit gamla och granarna blivit till stora kjolgranar. På något sätt kanske många skulle uppfatta en sådan här tät och mörk skog som något hotfullt?! För mig är detta en skog som får mig att känna mig lugn inombords. Bara lukten i en sådan här skog är något helt speciell och magisk. De väldiga träden och de gamla lågorna berättar om att skogen här fått vuxit ifred under en lång tid. Utan tvekan är det såhär en "riktig" skog ska se ut. Här trivs inte bara jag utan också djuren...
En bild från ett riktigt härligt möte med lappugglan i Kolmårdsskogen. Vid det här mötet jagade hon intensivt över ett vattensjukt fält. Just den här bilden gjorde jag precis i samma ögonblick som lappugglan sträckte ut sina vingar, tog sats från grenen hon satt på, för att sedan flyga iväg mot bytet. Ett riktigt magiskt ögonblick där fokuseringen av bytet i blicken hos den stora ugglan inte går att ta miste på...
I den brinnande soluppgången står en mycket bestämd tjädertupp och poserar på en sten. Ingen får komma nära hans plats! Den här platsen är ingen annans, utan bara hans och givetvis tjäderhönornas. År efter år återvänder han till just precis den här platsen för att rivaliserat mot de andra tupparna i här i skogen. Det gäller att vara starkast och vinna slaget mot de andra tupparna, för att slutligen få para sig med tjäderhönorna.
På något sätt tycker jag den svarta tjädersilhuetten är så fantastiskt fin i soluppgången och med de spretande träden i bakgrunden. För mig berättar den en historia om en vildmark som en gång fanns i betydligt större utsträckning här i Kolmårdsskogen...
Visar idag fram en svartvit, dubbelexponerad bild på en gammal torrtall som stod så fint omsluten av en mängd yngre tallar, precis intill en våtmark. Platsen där jag fotograferade detta vackra träd var vid Fulufjällets nationalpark i Dalarna. Tyvärr är dessa gamla torrtallar inte längre helt vanliga i våra skogar, eftersom få träd får bli såhär gamla. Ibland kan jag hitta en gammal torrtall på exempelvis ett berg eller andra plats där det är alldeles för knepigt för att avverka...
Samtidigt som små snöflingor faller sakta ned från himlen, står en råget och putsar sig. Hon är sannolikt blöt av alla de snöflingorna som nyligen fastnar i hennes vinterpäls. Det är alltid så spännande och fint att få komma nära rådjuren på det här sättet och studera dem och deras beteende. Ännu ett rådjursmöte från hemmaskogen här i Kolmården...
