Orrtuppen...

En bild på en nyfiken orrtupp som sitter ute på myren, en tidig vårmorgon. Helt ensam är han också i det blå morgonljuset där han sitter på sin tuva och inväntar rivalerna. Just på den här platsen hade han tänkt att de skulle göra upp om vem som ska få para sig med hönorna. Samma myr, samma plats som de under flera decennier har gjort upp denna årliga strid...

Vid den lilla skogstjärnen...

Den klara natten börjar ljusna och på himlavalvet är stjärnorna fortfarande tydliga vita små prickar. Kylan tränger på och in genom jacka och vidare in genom understället. Det är svårt att inte längta hem till värmen under täcket nu. Men plötsligt börjar det bubbla lite från skogen längre bort.

Som på en given signal kommer en flock med stora svarta fåglar och sätter sig i den lilla mossens späda talltoppar. Det är ett gäng med orrtuppar som precis håller på att inleda morgonens spel. En orrtupp landar precis intill den lilla tjärnen istället för i tallarna som alla de andra tupparna. Han spänner ut sina stjärtfjädrar och står precis vid vattenbrynet och spelar. Ännu reagerar ingen av orrtupparna, men det är bara en tidsfråga innan han eller någon annan triggar igång de andra och spelet drar igång.

Orrtuppen vid vattenbrynet ser nästan ut att spegla sig i det spegelblanka vattnet, precis som att han vill vara helt säker på att han är stiligast och mest "välkammad" av dem alla. Plötsligt känner jag inte längre längtan hem till värmen, nu börjar strax spelet och mina tankar är helt fokuserade på det äventyr jag precis bevittnar här vid den lilla skogstjärnen...

Orrhönan ansluter...

Här är en bild från när en av orrhönorna ansluter till årets spel, där bara orrtupparna nu befinner sig. Till skillnad från tupparna är hönan väldigt orolig och vaksam. Hon reagerar på minsta vink från någon eller något. Samtidigt är hon väldigt uppvaktad av alla tupparna, som gärna vill visa hur stora och starka de är inför henne...

Slagsmål på orrspelet...

Väljer idag att visa fram några av alla slagsmålsbilder, från ett av besöken på orrarnas årliga spel. Det ryker fjädrar, smäller och går minst sagt hett till när orrtupparna ryker ihop för att göra upp om vem som skall få de vackra hönorna. Vid det här besöket provade jag även de lite längre slutartiderna för att få till lite rörelse i bilderna, vilket jag tycker att jag sällan ser på orrspelsbilder. Tyvärr är långa slutartider en sällsynthet i bilder över lag. I mitt tycke är just möjligheten att fånga just rörelsen i en enda bild stillbildskamerans absoluta styrka...

Orrtupp i flykt...

Ett "bubblande" ljud hörs över trädtopparna runt den lilla mossen. I trädtopparna sitter det orrtuppar och "bubblar". Som på en given signal kommer orrtupparna flygandes ned mot spelplatsen.

Här är en bild på en av orrtupparna som flyger in i full fart mot spelplatsen i det tidiga morgonljuset. Nu inleds orrtupparna årliga spel om att få para sig med hönorna...

Orrtuppens alter ego...

Ute på den lilla mossen, i den tysta gryningen står en ensam orrtupp och speglar sig. Han stirrar blint ned i det spegelblanka vattnet. Är det sitt alter ego han skymtar där i sin spegelbild?

Orrarna...

I gryningsljuset kommer plötsligt orrarna ut från skogen för att inleda det årliga spelet. Här på en välkänd plats har de sin arena. Vår efter vår samlas de på den lilla mossens tuvor runt den lilla vattenspegeln, för att göra upp i det blåskimrande morgonljuset...

Orrtupparna samlar sig...

Några orrtuppar har samlat sig i den tidiga gryningen för att inleda årets stora spelet, ute på den frusna mossen. Kylan är högst påtaglig, då det varit mycket kallt under den gångna natten. Sakta men säkert närmar sig orrtupparna varandra på tuvorna, snart börjar spelet...

Orrarna på myren...

Ute på en avlägsen myr någonstans i Kolmårdsskogen, spelar två orrtuppar ihärdigt mot varandra...

Orrtupparnas morgon...

När morgonen gryr sitter orrtupparna redo på den lilla myren. De är nu redo för att mäta sin krafter mot andra konkurrerande rivaler/orrtuppar. En strid om att vinna hönorna och möjligheten att få para sig och sprida sina gener vidare.

Här är några bilder från några tidiga vårmorgnar vid årets orrspel...

Tidigt ute på myren...

Dagen har nästan inte hunnit gry innan orrtupparna är ute på den lilla myren för att göra upp om vem som är den starkaste. Efter lite "kluckande" ljud och en mängd skenutfall mot varandra så flyger orrtupparna ihop och slagsmålet är ett faktum...

Orrarna...

Ännu en bild från årets orrspel, där två orrtuppar spanar ut över sin spelplats...

Jakten på den perfekta djurbilden…

Genom de snart 12 åren som jag har intresserat mig för naturfotografering har jag vid upprepade tillfällen inte bara själv reflekterat över den perfekta bilden, utan även diskuterat detta med andra fotografer. Vad är egentligen den perfekta bilden? Hur ser den ut? Finns den? Går den överhuvudtaget att göra?

När vi pratar om den perfekta landskapsbilden, så gäller det inte bara att hitta det perfekta landskapet, utan även vara där på rätt plats, vid rätt ögonblick för att kunna göra denna bild. När vi istället pratar om den perfekta bilden på ett djur, handlar det naturligtvis också om att vara på rätt plats vid rätt ögonblick, men tyvärr tenderar även många naturfotografer att lägga till dimensionen ”närhet” till denna bild. Kanske har denna extra dimension någon gång uppstått efter att man har hört Robert Capas välkända citat “If your photographs aren't good enough, you're not close enough.”? Men har verkligen närheten till djuret någon betydelse i hur bra bilden är? Kan fotografen till och med göra en bild från längre avstånd med djuret/djuren i landskapet lika bra som närbilden? Kanske till och med bilden med djuret i landskapet blir bättre, eftersom att betraktaren även får en känsla av miljön som djurmötet utspelade sig i? Ja, frågorna kring den perfekta djurbilden kan bli många och uppfattningarna kring den sannolikt desto fler.

För mig är det dock en hederskodex att på precis samma sätt som jag är ärlig med hur jag har gjort mina bilder, så väljer jag att göra mina bilder på ett sätt som inte påverkar eller stör naturen på något negativt sätt. Jag anser det viktigt eftersom att mina bilder faktiskt helt enkelt aldrig kan vara viktigare än naturen själv och det liv som finns där. Men kanske viktigaste av allt; jag har faktiskt inte rätt att förstöra eller påverka något i naturen för min egen vinning eller mina bilder!

Nu när snart halva 2020 har gått och jag har redan vid två olika tillfällen fått bevittna att naturen blivit illa tilltygad av fotografer som varit på jakt efter den perfekta djurbilden.

Den första händelsen var sent i vintras då en lappuggla uppehöll sig i skogarna här i Östergötland. För mig är det inget svårt att förstå att detta väcker intresse och att flera vill bevittna denna mäktiga fågel. Men när en naturfotograf är beredd att jaga efter ugglan i skogen eller springa ut på ugglans jaktmark, bara för att komma så pass nära att det personen kan göra de där extrema porträttbilderna kan jag bara inte förstå. Ändå var det just detta jag fick bevittna där i skogen hos lappugglan. Hur en naturfotograf (som dessutom hade det allra största teleobjektivet) tog sig allra närmast lappugglan ute på ugglans jaktfält för att göra just de där extrema närbilderna personen sannolikt länge jagat efter. Flera andra naturfotografer som besökte denna plats respekterade heller inte ugglan och dess integritet, vilket resulterade i att denna mäktiga fågel så småningom lämnade området.

Det andra tillfället då en fotograf valde att störa naturen i jakten på den perfekta djurbilden inträffade så sent som för bara någon månad sedan här i våras då jag var i Kolmårdsskogen och skulle fotografera orrspel. Givetvis var jag inte ensam på platsen, utan det visade sig att två andra naturfotografer också hittat hit och att jag skulle få dela denna upplevelse på den här platsen med dem denna morgon. Den ena fotografen hade precis som jag valt att sitta på lite längre håll, för att inte störa orrarnas spel ute på myren. Den tredje fotografen hade istället placerat sig med ca fem till sex meters avstånd till platsen där orrarna spelade som allra mest frekvent, vilket jag till en början inte noterade. Först förstod jag inte varför orrarna då och då valde att flyga upp i träden runt myren eller till och med ge sig av från spelplatsen en stund. Detta märkliga beteende hade jag inte alls bevittnat vid de tidigare tillfällena som jag hade varit på samma plats. Länge satt jag och grubblade över fenomenet. Då och då fokuserade jag även med kameran längs skogsbrynet runt myren, för att se om jag möjligen kunde ha en sådan tur att ett rovdjur var i närheten. Kanske väckte orrarnas dess intresse och i så fall ville jag vara beredd om det fick för sig att jaga på orrarna. Men skogsbrynet var tomt och mina grubblerier fortsatte. Lite senare på förmiddagen trillade pusselbitarna på plats, då jag bevittnade hur en person kliver ut ur ett gömsle precis intill orrarnas spelplats. Aha, nu fick alltså min förklaring till orrarnas märkliga beteende och varför jag denna morgon inte haft samma möjlighet att fota orrarnas spel som vid tidigare tillfällen. 

Även om denna naturfotograf ändrade förutsättningarna för oss alla fotografer denna morgonen, så är ändå det som spelar någon roll och egentligen betyder något att denna person påverkat orrarnas spel. Något som på sikt kan få konsekvenser för orrarnas population och detta endast för jakten på att göra den perfekta djurbilden! Då jag mycket väl vet vem denna naturfotograf är och även har diskuterat just detta fenomen med denna person flera gånger innan denna händelse, blev jag inte bara häpen, utan också mycket besviken på denna handling.

Efter allt detta frågar jag mig, är det verkligen så att vi kan ta naturen förgiven och att vi också kan förbehålla oss rätten att inkräkta på den precis som vi vill och behagar? Har vi rätten att störa djurens känsliga aktiviteter och liv ute i det vilda bara för att göra den där perfekta djurbilden?

Kanske kommer svaret att variera beroende på vem eller vilken fotograf som du frågar!?
En del vill nog hävda att gömslet gör dem osynliga, andra menar att ett gömsle inte är tillräckligt. För mig är dock svaret på den här frågan enkel! Jag kommer aldrig att störa naturen till förmån för mitt bildskapande, utan väljer hellre att ta ett steg bakåt. Mina bilder kommer därmed aldrig att göras på bekostnad av naturen eller dess invånare. Kommer jag en dag att göra den där perfekta närbilden på ett djur är det för att djuret valt att komma nära mig och inget annat. För mig kommer alltid naturen och dess invånare alltid att förbli överordnade mitt eget bildskapande, jag är trotts allt en främmande besökare i deras hem…

Årets orrspel...

De kalla morgnarna i helgen som var bjöd på fina möjligheter till orrspel här i Kolmårdsskogarna. Precis som alltid blir jag både konfunderad och imponerad över detta spel som orrfåglarna utför sinsemellan. Något som var slående för detta året var att det faktiskt var fler tuppar som gjorde upp, än vad det var vid förra årets orrspel.

Här nedan följer mina bilder från årets orrspel här i Kolmårdsskogarna...

Orrtuppen...

Ropande orrtupp...

Orrspelet - del 2 av 2

Andra morgonen med orrspel var avsevärt lugnare än den första, kanske hade det att göra med att det inte alls var en lika kall morgon?!

Precis samma process som kvällen innan, tupparna kommer då det första ljuset börjar leta sig över trädtopparna, fram till mossen. Även om striderna var färre denna morgon, så erbjöds det många tillfällen att göra sina bilder, både i färg och i svartvitt...