Vinterskog...

En landskapsbild med lång slutartid och kamerarörelse på en snötyngd och vacker Tylöskog. Bilden gjorde jag precis i det härligt blåa skymningsljuset. Vintern då den är som allra vackrast...

Kvällsmötet...

Ett kvällsmöte med en liten älgtjur som stod och svalkade sig i en "blöta" långt in i skogen. Som synes blev han mycket nyfiken när han fick syn på mig och stod och tittade på mig länge, innan han tillslut begav sig vidare in i skogen...

Knipa i sommargrönska...

I solens intensiva ljus träder sommargrönskan fram och lyser intensivt, samtidigt som en koltrast sjunger i närheten av mig. Den lilla knipan simmar mållöst runt i det lilla viltvattnet. Kanske letar hon efter en plats att bygga sitt bo, eller bara något att äta...

Ormvråken kastar sig ut...

På en gren i en gammal torraka sitter en ormvråk och spanar. Plötsligt tittar hon till och flyttar huvudet lite fram och tillbaka. Som på en given signal kastar hon sig sedan ut från pinnen och bort mot bytet som hon nu är på väg mot...

Tittut!

Tittut - den nyfikna pärlugglan tittar fram och undrar vad det är frågan om...

Rådjuret på fältet...

Under skymningen en stilla vårkväll stod ett rådjur och spanade på mig, ljuset var härligt lila-rött och känslan från mötet blev aningen sällsam...

På besök i Getmannens rike...

Så bestämde jag mig för att det nu var dags. Jag tog mina första kliv rakt in i den mytomspunna skogen – Getmans rike. En skog väl mytomspunnen och omtalad i flera historier och berättelser och inte minst i SR:s podd ”Creepypodden”. Den här dagen var vädret väl mulet och regnet hängde tungt i luften och kändes som att det skulle kunna komma ned precis vilken sekund som helst. Detta gjorde såklart att det blev aningen mörkare än vanligt inne i skogen och det gav mig en liten olustkänsla i magen. På grund av detta funderade jag vid flera tillfällen om jag verkligen skulle ta mig runt hela den markerade slingan i detta reservatet eller om jag skulle få avbryta och gå tillbaka. De som känner mig väl vet hur envis jag är och kanske var det till fördel just idag, då jag sakta vandrade stigen fram med min kamera och stativ på axeln.

På flera platser var det inte helt lätt att ta sig fram, då det var fullt av stormfällda gamla granar. Eftersom skogen här var så kuperad och stigen gjorde tvära svängar upptäckte jag då och då att de markerade ringarna runt trädet försvann och jag hade ingen aning om det skett nyligen eller jag vikt av från leden långt tillbaka. Även om jag stundvis kände mig desorienterad (vilket jag inte brukar göra i skogen) och inte riktigt visste vart jag var så hittade jag vid dessa tillfällen ändå tillbaka till leden och kunde fortsätta vandringen som planerat. Vid flertalet tillfällen där jag stannade och gjorde mina bilder med kameran kände jag mig väldigt iakttagen. Kanske var det här något djur som iakttog mig? Jag hade ju på flera platser ett både bök från vildsvin och färsk älgspillning. Men när jag spanade så såg jag inget, utan allt var så stilla och lugnt här i skogen.

Mot slutet av leden, precis innan jag på kartan såg att jag skulle vara framme vid parkeringen igen, var det väldigt brant och nu började det även att skymma. Sista 400 metrarna blev därför en kamp mot klockan, för jag vill ogärna vara kvar här inne när ljuset försvann helt.

Summa summarum blev det en fin sväng i ett spännande naturreservat och i en skog väl värd sitt rykte. Jag fick också möjligheten att uppleva platsen och göra några bilder utefter de känslor jag hade just där och då. Men jag vill också tillägga att det på slutet kändes som om det ändå var något som försökte att hålla mig kvar här inne i skogen. Vem vet, kanske finns Getmannen någonstans här inne och ogärna vill att de få personer som kommer hit också ska lämna hans skog?!

 

Jakten på den perfekta djurbilden…

Genom de snart 12 åren som jag har intresserat mig för naturfotografering har jag vid upprepade tillfällen inte bara själv reflekterat över den perfekta bilden, utan även diskuterat detta med andra fotografer. Vad är egentligen den perfekta bilden? Hur ser den ut? Finns den? Går den överhuvudtaget att göra?

När vi pratar om den perfekta landskapsbilden, så gäller det inte bara att hitta det perfekta landskapet, utan även vara där på rätt plats, vid rätt ögonblick för att kunna göra denna bild. När vi istället pratar om den perfekta bilden på ett djur, handlar det naturligtvis också om att vara på rätt plats vid rätt ögonblick, men tyvärr tenderar även många naturfotografer att lägga till dimensionen ”närhet” till denna bild. Kanske har denna extra dimension någon gång uppstått efter att man har hört Robert Capas välkända citat “If your photographs aren't good enough, you're not close enough.”? Men har verkligen närheten till djuret någon betydelse i hur bra bilden är? Kan fotografen till och med göra en bild från längre avstånd med djuret/djuren i landskapet lika bra som närbilden? Kanske till och med bilden med djuret i landskapet blir bättre, eftersom att betraktaren även får en känsla av miljön som djurmötet utspelade sig i? Ja, frågorna kring den perfekta djurbilden kan bli många och uppfattningarna kring den sannolikt desto fler.

För mig är det dock en hederskodex att på precis samma sätt som jag är ärlig med hur jag har gjort mina bilder, så väljer jag att göra mina bilder på ett sätt som inte påverkar eller stör naturen på något negativt sätt. Jag anser det viktigt eftersom att mina bilder faktiskt helt enkelt aldrig kan vara viktigare än naturen själv och det liv som finns där. Men kanske viktigaste av allt; jag har faktiskt inte rätt att förstöra eller påverka något i naturen för min egen vinning eller mina bilder!

Nu när snart halva 2020 har gått och jag har redan vid två olika tillfällen fått bevittna att naturen blivit illa tilltygad av fotografer som varit på jakt efter den perfekta djurbilden.

Den första händelsen var sent i vintras då en lappuggla uppehöll sig i skogarna här i Östergötland. För mig är det inget svårt att förstå att detta väcker intresse och att flera vill bevittna denna mäktiga fågel. Men när en naturfotograf är beredd att jaga efter ugglan i skogen eller springa ut på ugglans jaktmark, bara för att komma så pass nära att det personen kan göra de där extrema porträttbilderna kan jag bara inte förstå. Ändå var det just detta jag fick bevittna där i skogen hos lappugglan. Hur en naturfotograf (som dessutom hade det allra största teleobjektivet) tog sig allra närmast lappugglan ute på ugglans jaktfält för att göra just de där extrema närbilderna personen sannolikt länge jagat efter. Flera andra naturfotografer som besökte denna plats respekterade heller inte ugglan och dess integritet, vilket resulterade i att denna mäktiga fågel så småningom lämnade området.

Det andra tillfället då en fotograf valde att störa naturen i jakten på den perfekta djurbilden inträffade så sent som för bara någon månad sedan här i våras då jag var i Kolmårdsskogen och skulle fotografera orrspel. Givetvis var jag inte ensam på platsen, utan det visade sig att två andra naturfotografer också hittat hit och att jag skulle få dela denna upplevelse på den här platsen med dem denna morgon. Den ena fotografen hade precis som jag valt att sitta på lite längre håll, för att inte störa orrarnas spel ute på myren. Den tredje fotografen hade istället placerat sig med ca fem till sex meters avstånd till platsen där orrarna spelade som allra mest frekvent, vilket jag till en början inte noterade. Först förstod jag inte varför orrarna då och då valde att flyga upp i träden runt myren eller till och med ge sig av från spelplatsen en stund. Detta märkliga beteende hade jag inte alls bevittnat vid de tidigare tillfällena som jag hade varit på samma plats. Länge satt jag och grubblade över fenomenet. Då och då fokuserade jag även med kameran längs skogsbrynet runt myren, för att se om jag möjligen kunde ha en sådan tur att ett rovdjur var i närheten. Kanske väckte orrarnas dess intresse och i så fall ville jag vara beredd om det fick för sig att jaga på orrarna. Men skogsbrynet var tomt och mina grubblerier fortsatte. Lite senare på förmiddagen trillade pusselbitarna på plats, då jag bevittnade hur en person kliver ut ur ett gömsle precis intill orrarnas spelplats. Aha, nu fick alltså min förklaring till orrarnas märkliga beteende och varför jag denna morgon inte haft samma möjlighet att fota orrarnas spel som vid tidigare tillfällen. 

Även om denna naturfotograf ändrade förutsättningarna för oss alla fotografer denna morgonen, så är ändå det som spelar någon roll och egentligen betyder något att denna person påverkat orrarnas spel. Något som på sikt kan få konsekvenser för orrarnas population och detta endast för jakten på att göra den perfekta djurbilden! Då jag mycket väl vet vem denna naturfotograf är och även har diskuterat just detta fenomen med denna person flera gånger innan denna händelse, blev jag inte bara häpen, utan också mycket besviken på denna handling.

Efter allt detta frågar jag mig, är det verkligen så att vi kan ta naturen förgiven och att vi också kan förbehålla oss rätten att inkräkta på den precis som vi vill och behagar? Har vi rätten att störa djurens känsliga aktiviteter och liv ute i det vilda bara för att göra den där perfekta djurbilden?

Kanske kommer svaret att variera beroende på vem eller vilken fotograf som du frågar!?
En del vill nog hävda att gömslet gör dem osynliga, andra menar att ett gömsle inte är tillräckligt. För mig är dock svaret på den här frågan enkel! Jag kommer aldrig att störa naturen till förmån för mitt bildskapande, utan väljer hellre att ta ett steg bakåt. Mina bilder kommer därmed aldrig att göras på bekostnad av naturen eller dess invånare. Kommer jag en dag att göra den där perfekta närbilden på ett djur är det för att djuret valt att komma nära mig och inget annat. För mig kommer alltid naturen och dess invånare alltid att förbli överordnade mitt eget bildskapande, jag är trotts allt en främmande besökare i deras hem…

En hyllning till Malin...

Jag vill med denna bild göra en hyllning till en av mina favorit-fotografer, nämligen Malin Ellisdotter Hellesø. En fotograf som under många år inspirerat mig och alltid funnits där med lärdomar och råd.

Så med denna bilden vill jag bara säga tack för allt Malin!

Malin - "Home sweet home!"

De gamla husens välbevarade historia...

Tre svartvita bilder från vår svenska landsbygd. Bilderna är tagna på tre helt olika platser rent geografiskt. 

Hus och deras historia slutar aldrig att fascinera mig. En gång ett "residens" för någon, med tiden har detta ändrats och många står idag oanvända eller helt öde. 

Tänk om väggarna ändå kunde berätta om vad för spännande händelser som ägt rum både i, men även utanför husen...