Kattuggla i vårkvällen...

En sen vårkväll väljer hon att visa sig för mig - kattugglehonan. På en stadig gren intill stammen på en gammal al sitter hon och spejar med sina kolsvarta ögon. Med sin spräckliga fjäderdräkt går hon knappt att upptäcka där hon sitter. Hennes blick är både intensiv och djup då hon uppmärksamt ser sig omkring. Plötsligt slänger hon sig ut från trädet och försvinner ljudlöst bort i skogen. Detta blev till en riktigt härlig vårkväll här i Kolmårdsskogen...

Mellan träden...

Visar idag fram en bild från ett möte med en mycket nyfiken kattugglehona, som satt i en tall och spanade på mellan träden mycket intensivt och nyfiket. Hon släppte mig aldrig med sin intensiva blick, även om hon ibland såg ut att blunda och sova. Min närvaro var tydligt inte helt accepterad, utan krävde en viss uppsikt. Ett riktigt efterlängtat och härligt möte i hemmaskogen...

På dagkvist...

I en hög tall sitter en kattuggla på dagkvist. Intill stammen blir hon nästan osynlig och därmed ostörd. Här sitter hon och sover under dagarnas ljusa period, medan skymning och nätter kräver mer av henne. Det är den tiden hon behöver jaga till de små där hemma i boet...

Spejande kattuggla...

Inne i den dunkla tallskogen sitter en kattugglehona och spejar. Hennes hoande hörs ibland ljuda genom skogsrummets salar. Ett spännande och mycket vackert möte i den underbara hemmaskogen här i Kolmården...

Hoande kattuggla...

Igår kväll hoade kattugglan intensivt i skogen utanför huset där jag bor och jag kunde inte låta bli att stå utanför på verandan och lyssna. Samtidigt som snön föll blev det sådär intensivt tyst, du vet när allt man hör är sin egen puls. Långt bort i den mörka skogen hördes kattugglans ödesmättade sång. Så underbart och att vi nu börjar att närma oss uggletider råder ingen tvekan om...

Det kliar...

Det kliar så fruktansvärt i ansiktet. Hur söt kan man egentligen vara?

Kattugglans små ungar...

I några små träd sitter en kattugglefamilj och lapar värme från den gyllene kvällssolen. Ett fint möte som hela tiden iakttas av mamma kattuggla, som sitter lite längre bort. En dag då jag besöker dem sitter två av ungarna tätt, tätt intill varandra för att hålla värmen i det kylslagna vintervädret.

Det är inte första gången jag upplever detta, men på något sätt är det varje gång så fint att få se kattuggleföräldrarnas små ungar. Det allra finaste de har och det som de bryr sig allra mest om just nu. Inte alls svårt att relatera till det egna föräldraskapet och mina egna barn.

De första veckorna som kattuggla verkar inte särskilt spännande, då de mer eller mindre verkar gå ut på att sitta och invänta mörkret, då mamma och pappa kommer med mat. Men snart är de gamla nog att ge sig av själva. Nu är de åtminstone så pass stora att de kan byta träd själva och hitta en avskild plats där de får vara ifred, men ändå få värme från solen...

Möte med kattuggleungen...

Den lille kattuggleungen sitter alldeles tyst och spanar på en gren strax ovanför mitt huvud. När jag tittar upp mot henne, får jag djupa blickar som antyder att hon nog inte är helt nöjd med att jag är i skogen och på den här platsen just nu.

Nu när mörkret faller börjar kattugglans jakt. Ett fint möte i den mörka hälsingeskogen inne på Järvzoos anläggning...

(Bilden är gjord på Järvzoo, 2022)

Den slumrande jägaren...

Den slumrande kattugglan sitter på sin plats i det avbrutna trädet. Hon är trött efter den långa nattens intensiva jakt. Här får hon vara i fred och och vila upp sig, innan nästa jaktpass drar igång i skymningen...

Den lilla kattuggleungen...

En svartvit bild från ett mycket annorlunda och fint vårkvällsmöte med den lilla kattuggleungen. Den lilla dunbollen kisade med sina annars så stora svarta ögon. Antagligen ville han/hon inte bli upptäckt där han/hon låg och vilade sig i gräset...

Naturen – en självklar rättighet?

Vad betyder naturen för oss människor egentligen? Detta är en fråga som jag allt oftare kommit att funderar över. Ofta väcks dessa tankar när jag ser hur vi människor på ett oförnuftigt och ohållbart sätt utnyttjat vår naturs resurser på ett eller annat sätt.

När man är ute i skogen så pass mycket som jag är, så ser jag frekvent hur bilvrak dumpas, hur skräp av alla dess slag slängts i diket, hur eldningsförbud ignoreras, men även hur gamla skyddsvärda skogar förvandlats till jätte-lika tomma ytor. Kvar finns vara bara sten, jord, lera och grenar som kan berätta om att det en gång faktiskt stått träd på den här platsen och att det varit en skog. Men det är inte bara det ohållbara skogsbruket som bedrivs här i Sverige som leder in mina tankar på frågan om vår natur. Mer eller mindre dagligen ser jag eller läser om liknande övertramp på naturen allt från att någon ansett sig har rätt att klottra sönder några raukar på Gotland till liknande övertramp på andra platser runt om i världen. Alla dessa övertramp på naturen bekräftar på ett tydligt sätt att vi mer eller mindre helt tappat vår relation till naturen och att vi människor faktiskt sakta men säkert håller på att förstöra vår natur, vårt hem - den planet vi bor på.

Jag tror att vi människor med vårt materialistiska tänk, teknikfokus och även den avbefolkande landsbygden faktiskt skapat oss en distans till skogen, djur eller till och med naturen i sin helhet. En distans som mer och mer håller på att utvecklas mot att bli en ordentligt bred, djup och oöverkomlig klyfta. Vi ser inte längre naturen som en plats vi delar med allt annat liv här på jorden, utan ett sorts lager eller skafferi som vi har fullständig rätt att göra vad vi vill med. Ett bra exempel på detta är de bilbatterier som jag för några veckor sedan hämtade från en plats i skogen där någon dumpat dem i tron om att om de inte syns, så finns de inte längre. Som tur var så var de inte speciellt gamla, de hade inte börjat att läcka, utan hade förmodligen bara legat på den här platsen i någon eller några dagar. Givetvis klarade jag inte av att veta att de låg där och skräpade ute i skogen, utan såg det som min medborgerliga plikt att se till att ta dem därifrån, till återvinningsstation där de kunde tas om hand på ett korrekt sätt.

Inte heller är det sällsynt att jag ser djur som ligger påkörda eller överkörda på vägarna runt om i skogen. Hur är det möjligt att man kör över en ekorre på en smal liten skogsväg? Visserligen är vägen där jag fick bevittna detta belagd med en maxhastighet på 70 km/h. Men det är ändå en så pass smal väg att det är svårt att köra snabbare än 40 km/h. I annat fall blir det farligt för både föraren i bilen och de eventuella djur som kanske dyker upp på vägen. Trotts allt ligger det en morgon en ekorre som blivit påkörd på denna väg. En olycka kan givetvis hända, men själv hade jag i alla fall stannat för att se hur det gick med djuret som hamnade framför bilen. Utan tvekan hade jag dessutom flyttat djuret en bit in i skogen för att det inte skulle fara ännu mer illa. Någon sorts värdighet till den lilla djurkroppen känner jag såklart. Gör inte alla det?
Men inte ens den tiden hade den förare som kört på ekorren tagit sig. Återigen fick jag samma känsla som med bilbatterierna, det är min medmänskliga plikt att se till att den lilla djurkroppen inte blir mer sargad och även får en värdig plats att vila på.

Så härom dagen, blev jag återigen påmind om vår relation till naturen då jag läste om att en lappugglehäckning i Småland fått sina ägg stulna (länk). Ännu en gång har vi gjort övertramp i naturen för vår egen vinning. Eller om det kanske låter bättre, vi har återigen utnyttjat vårt självklara skafferi. Har det verkligen blivit en kutym för oss människor att se naturen som en självklar rättighet att bara förbruka och utnyttja för vår egen vinning? Jag hoppas att vi allt eftersom vi blir mer upplysta om det här problemet, blir fler och fler som tänker på att vi faktiskt delar vår natur med väldigt många andra liv som finns och lever där ute i vår miljö. Naturen är ingen rättighet för oss människor, utan en skyldighet för oss att ta hand om och bruka med respekt, på ett hållbart och ansvarsfullt vis, något jag redan är igång med att lära mina barn och jag hoppas att de en dag ska föra vidare till sina barn…

Slumrande kattuggla...

Ovanför mig i en gammal tall sitter en kattuggla och betraktar mig varsamt...

Den mörka silhuetten mot kvällshimlen...

Inifrån skogens mörka dunkel hörs ett starkt hoande. Plötsligt drar en mörk silhuett förbi mig ljudlöst och på låg höjd. Jag förstår att det är den hoande kattugglan om nu ger sig ut på jakt...

De sälla jaktmarkerna...

En tidig morgon då jag var på väg till skogen fann jag dig på vägen, påkörd, livlös och kvarlämnad. Det var inte värdigt, så jag flyttade dig till mossan i den intilliggande skogsdungen.

I en olycka hade ditt liv plötsligt berövats. Någon hade kört på dig, men bara lämnat dig på den kalla och hårda vägen. Där låg du helt stilla, precis som om du sov.

Jag satt hos dig en stund i den lilla skogsdungen och höll din tars. Vi fick aldrig egentligen riktigt träffas. Inte heller fick jag se dig jaga över hygget eller höra dina rop genom skogen.

Efter en tids funderande var det med tårar jag slutligen lämnade dig sovandes på mossan i den lilla skogsdungen, i förhoppning om att du nu har det bättre, i de sälla jaktmarkerna.

Jorden ska minnas dig du lilla uggla

Som vi minns den vackraste av sommardagar

Dina rop över skogarna ska vi ej heller glömma

Så som vi ej glömmer den finaste av fågelsång

Din jakt går nu vidare på andra sidan, i de sälla jaktmarkerna 

över nya ängar, hedar och slätter syns nu din silhuett åter jaga

/Mårten Lundgren

I skydd av skogen...

Skogen är en viktig plats, inte minst för våra djur. En skog är inte bara en plats för dem att gömma sig i, utan även deras hem...

Besök av nattens jägare...

Det hade börjat skymma och bli nästan svart ute. Plötsligt hördes ett skrik en bit inifrån skogen, jag frös till och vände mig om. Något svischade förbi hastigt i mörkret, precis där ljuset från lamporna inte orkade längre in i mörkret. Jag hajade till och spanade i tallarna precis runt omkring mig. Nu hördes det skriket igen, tydligt och starkt denna gången. Nu förstod jag att detta ödesmättade skrik tillhörde nattens jägare. Där en bit till vänster om mig satt hon, nattens jägare och stirrade på mig med sina djupt svarta ögon. Det var alltså som jag först anade, jag har påhälsning av nattens egen jägare, kattugglan...

 

När mörkret faller, vaknar nattens jägare...

Ekbackens hemlighet - del 3

Sista delen av ekbackens hemlighet innefattar bilder jag gjorde då kvällssolen lyste upp ekbacken. Denna kväll satt även en utsliten och trött hona och vaktade sina fem små dunbollar...

Ekbackens hemlighet - del 2

Visar ytterligare några bilder från ett möte med de små kattuggleungarna i ekbacken. Denna gång från en vacker vårkväll med fint kvällsljus och skymningsljus.